Ansvar!

Folktandvården på Eastmaninstitutet var under många år min skräckkammare, där röjde man runt bland mina tänder med risk för tandlossning. Efter moget övervägande valde jag att byta till min barndomskamrat Roger Ivarsson som då på 70-talet övertagit en mottagning på Sturegatan. Det blev ett av mina bästa livsval, fantastisk tandläkare som med yrkesskicklighet och förståelse för patienten skapade trygghet och fina resultat. När han för drygt ett år sedan bestämde sig för att pensionera sig blev jag orolig, hur skall det gå med min tandvård? Oron var obefogad, Roger valde med omsorg en ny efterträdare, det var inte den egna plånboken som styrde, det var bryet kring patientstocken som fällde avgörandet.

Roger, när du nu har lämnat över stafettpinnen till din efterträdare, bugar och tackar jag för alla dessa år och ditt val av efterträdare. Mitt första möte legitimerar henne, hon känns som en av dina lärjungar. Det du gjort stavas ”ANSVAR”, helt i enlighet med ett av Frontis värderord.

Till alla som läser detta, ansvar är andra sidan av myntet ”långsiktig hållbarhet”, det gäller allt vi gör, oavsett om det är i professionen eller privat.

Love you all! / Pierre

PS! Roger du är en av mina bästa vänner och den i särklass bästa tandläkaren jag haft, stort tack för att du vårdat mina tänder med omsorg. DS!

Vad är Frontitandan?

Tankarna far mellan jord och skog, hav och land, tjära och fernissa, kultur och värderingar. Jag har precis lämnat Sundsvallskontoret och sitter nu i vänthallen på Sundsvalls flygplats. 

Jag känner mig både glad och stolt, Fyra av konsulterna har fått omdömet 5 av 5 i sina leveranser.  På konsultmötet fick jag frågan vad är Frontitandan?  

Mitt svar är - vi sprider glädje, är kostnadseffektiva, utmanar, ser möjligheter, är prestigelösa och tar stort ansvar.

Essensen av det som står i vår brandbook ”vår lilla gröna” innebär att vi brinner för att skapa hållbara resultat, vi är inkluderande, vi är pragmatiska, vi använder effektiva metoder, vi håller oss ajour med omvärlden, vi är nyfikna och arbetar ständigt med att utveckla oss och kunden. Vi tar ansvar som många gånger ligger utanför vårt uppdrag allt för att minimera risker och säkra målen.

Vi agerar aldrig i korridorerna, vi är alltid aktiva i det publika rummet. Vår erfarenhet är att det som inte kan avhandlas publikt underminerar och gör det omöjligt att excellera.

"Gaten" öppnas nu och jag går nu mot planet, solen ler mot mig och jag känner en tillfredsställelse över att jag betalat extra för biobränsle! Citat från flygbolaget - de 300 kronor du betalar extra går till merkostnaden för att byta ut vanligt flygbränsle mot biobränsle motsvarande en inrikesresa för en person. Som parantes kan nämnas att till Sundsvall tog jag tåget och har nu ett möte att passa som kräver snabbare återresa. 

Piloten startar nu motorerna, då far en tanke genom huvudet, en av våra kunder i Stockholm sa följande i en dialog med oss i veckan, citat "Jag är mycket nöjd med det högkvalitativa jobbet ni gör! Frontit känns inte som vilket konsultbolag som helst utan ett bolag med kvaliteter som andra saknar."

Sträck på er, ni gör ett fantastiskt jobb därute!

Love you all / Pierre

Hur jag delvis blev drogfri

Ända sedan jag slutade skolan har jag jobbat för mycket. När jag fyllde 65 drog jag ner arbetstiden till 60% och när Priveq tog över huvudägarskapet i Frontit sommaren 2018 kom Anneli och jag överens om 20%, det motsvarar 4 dagar i månaden.

När jag på 70/80 talet var utvecklare kunde det som värst vara 7 dagar, 80-100 timmar i veckan. Att jag fortfarande har familjen i behåll beror av att Bitte och jag vuxit upp i familjer som sovit med uppkavlade ärmar, vi respekterar när den andre går ut i "fält".

Min nya roll i Frontit motverkar abstinens. Jag själv bestämmer när, var och hur jag jobbar. Jag kan alltid "ta en trudelutt" över tangentbordet, ringa en kollega eller besöka något av våra kontor, maillådan scannar jag till frukost.

Om ni undrar hur kåserierna föds, så kommer dessa först när fingrarna får ett tangentbord att "jamma" med. Min hjärna fungerar inte i sleepmode, kreativiteten vaknar först i skarpt läge.

Syftet med kåserierna är att reflektera våra värderingar i vardagen. Jag kallar rollen kulturminister.  

Jag är oerhört stolt över utvecklingen i Frontit och känner mig hedrad att fortfarande vara med i matchen. 

Love you all! / Pierre

Låt inte prestigen stå i vägen för din egen framgång

Jag letar och letar, hjärnan snabbspolar för att hitta en händelse som stöder mitt budskap. Det går dagar och veckor, men svaren uteblir, jag sätter mig ner, börjar nu skriva i hopp om att dimman ska lätta.

Nu kommer en mycket gammal händelse upp i medvetandet.

Efter en lång sejour som konsult på Astra fick jag en propå om ett uppdrag på ett företag inom varutransporter - ASG . Uppdraget var att produktionssätta ett system inom bemanningsplanering. Det var inget drömuppdrag, men jag la prestigen åt sidan till förmån för att nå en ny kund. Uppdraget tog totalt 3 månader och därefter fick jag frågan om att ta rollen som projektledare för implementeringen av ett nytt lönesystem. Jag blev kvar i totalt 3 år och ångrar inte att prestigen fick stå åt sidan.

Jag hade för många år sedan en vd som tyvärr inte hade rätt kvalifikationer för uppdraget, men han var väldigt skicklig i dialogen med våra kunder och därmed en duktig säljare. Han valde att avsluta sin anställning när han inte fick fortsätta som vd. Han var viktig för företaget och om han stannat hade han vunnit såväl ekonomiska framgångar som respekt.

Om vi klamrar oss fast i roller som vi inte är kvalificerade för, eller strävar efter vår egen inkompetensnivå, eller är för fina för att ta omvägen i uppdrag som vi anser oss överkvalificerade för, då anser jag att vi står i vägen för vår egen framgång. Vi måste förtjäna vår plats, oavsett sammanhang.

Tänk på att aldrig ta dig själv på för stort allvar. Det värsta som kan hända är att du övergår till internpolitik, m a o börjar kratta för din egen framgång genom att agera i "korridorerna". Gör aldrig det, det stavas anarkism. Rör dig i det publika rummet, det är där verkligheten äger rum, allt annat är fiktion.

Love you all! / Pierre

         

Orättvisan

I veckan passerade jag av en händelse en frisör i city som är en ny bekantskap för min "frilla". Hon tvättar, friserar och ansar nu allt på mig inklusive sticklingarna som kommer ut ur näsa och öron. Efter klippningen ber jag även om fotvården som salongen erbjuder.  En och en halv timme senare känner jag mig nyservad, skinande ren och vaxad. Döm om min förvåning när hon efter uträttat värv räknar ut priset, 350 kr. Omöjligt säger jag, du måste ha räknat fel. Svaret - du är ju pensionär, jag ber henne att förbise det, priset landar nu på 520 kr. Jag anser det fortfarande för billigt men betalar under protest och avslutar med kommentaren, du måste höja dina priser, det här funkar inte.

Allt sedan dagen jag som liten såg min far bli lurad har jag svårt att se skickliga yrkesmänniskor bli utnyttjade. Händelsen har förföljt mig sedan han stod i tingsrätten dömd för skattebrott. 

För att dryga ut vår skrala familjeekonomi jobbade far extra för 5 kr i timmen. Företaget hette Gems, dom tillverkade hyllmaterial och reklamartiklar till butiker. Ägaren till företaget kom en dag på en smart idé och vid ett tillfälle övertalade han far att skriva på att han sålt kartonger till företaget för motsvarande summa pengar. Det smarta var att ”farbror” Gems kunde slippa arbetsgivaravgiften och ville heller inte ta pengarna ur egen plånbok. Fem kr i timmen var redan då en skitlön och när skattemyndigheten gjorde revision på Gems hamnade även pappa under luppen. Pappa åkte dit för skattebrott. Påföljden blev att pengarna han tjänat försvann med råge till staten, därmed var pappa tvungen fortsätta jobba vidare för Gems för att ”amortera” av skulden till fogden. Gems gick fri och erbjöd sig aldrig att ta ansvar för sitt misstag.

Essensen är att jag blivit en rättsfascist, jag mår illa när jag ser människor som inte kan försvara sig utnyttjas. Mitt beslut vad gäller frisören från Nicaragua är att hjälpa henne att justera upp sina priser. 

Love you all! / Pierre            

2011 fick reda på att jag hade leukemi

Det var inte första gången jag drabbades av en nära döden upplevelse, snarare 6:e gången. Som gammal programmerare började jag göra ett flödesschema som Bitte skulle kunna använda för att kunna navigera framtiden. Jag bad om teknik för att kunna ha videointervjuer på distans med reryteringskandidater. Fysiska möten var otänkbart då jag saknade immunförsvar. Det märkliga var, å ena sidan tolkade jag min situation som att jag satt i dödens väntrum, å andra sidan ansåg jag mig för oumbärlig för Frontits fortsatta expansion för att vara sjuk. Hm, hur dum får man vara – läs ”från attacheväska till potträning” – finns på min blogg. Trots min känsla av oumbärlighet, började jag gräva min mentala grav, jag började tycka synd om mig själv. Det är det mest effektiva sättet att kliva rakt ut i ångestens träskmarker. Efter några veckor gav jag upp. Jag sa till Bitte, nu måste jag sluta tycka synd om mig själv. Som ett under återvände syret i rummet. Jag blev gladare, inte lika nedstämd, agerade som om livet hade en morgondag. Givetvis helt utan nya besked när det gällde mitt tillstånd, men med en inställning som kändes roligare än den förra. Jag köpte en andelslägenhet i Spanien, den var omotiverat billig, låg i en fantastisk förening. Jag köpte den osedd, växlade kontrakt via nätet, förde över pengarna och 2 dagar senare rasslade det till i brevlådan. Nycklarna tillsammans med diverse annan information var nu våra. Jag sa till Bitte ”våga vägra dö”. Detta var min drog för att ha någonting att längta till.  

Leukemin visade sig var den bästa om man nu måste välja. Jag gick igenom ett cellgiftsprogram, med påföljande bloddopning, immunförsvaret återvände nu sakta men säkert.

En lärdom jag drog av detta – tycker jag synd om mig själv gräver jag min egen grav, det är okej att bli besviken och ledsen, men inte att låta inställningen ”tycka synd om” bli en permanent gäst.

En som har lärt mig mycket efter att detta hände är en av våra anställda, Viktoria som tyvärr gick bort i cancer i höstas. Hon var ett föredöme, klagade aldrig över sin situation. Hon kände mer oro över hur andra tog hennes motgångar än över sin egen situation. Hon var vår hjälte och vårt föredöme. Hon levde livet fullt ut in i det sista, fyllde det med glädje, hopp, umgänge och innehåll.

Love you all! / Pierre

Skippa hoten när du är i affektion

Allt för ofta rinner bägaren över när vi anser oss orättvist behandlade, att då i affekterat tillstånd häva ur oss konsekvenserna av detta löser inga problem.  Låt mig ta två exempel. Den här har jag berättat förut, men tar den igen i något bantad version. 

Jag glömmer tyvärr ofta Bittes födelsedagar, även denna gång. Jag vaknar med ett ryck, tar på mig kläderna och rusar ner till Tösses Bageri, pekar på en av tårtorna och ber om två kartonger, en till tårtan och en tom kartong. Expediten och jag hamnar i affekterad ordväxling då hon inte vill lämna med en tom kartong trots mitt erbjudande om att betala för den. Det slutar med att jag säger ” jag kommer aldrig mer att handla i den här butiken”, vilket jag tyvärr blev tvungen att göra då jag dagen därpå saknade surdegsbröd till frukost.

Det andra exemplet är en god vän som trotts handikappflaggad golfbil blev nekad att köra in till bollen på ett av hålen. Han gjorde en ”Pierre” – förklarade för greenkeepern att han inte kommer att spela på banan i fortsättningen. Golfbanan ligger nästgårds till boendet och då många kompisar spelar där så hoppas jag att han skiter i ”löftet” till greenkeepern.  

När en situation uppstår som dessa försök lös problemet så att bägge vinner, undvik hot som begränsar ditt fortsatta handlingsutrymme och som troligtvis aldrig kommer att realiseras.

Dra på smilbanden när du känner att det finns risk att topplocket går, det adresserar Frontits värdeord Skratt. Bejaka inte ditt barnjag, agera vuxet - det adresserar Frontits värdeord Ansvar.  

Jag önskar alla En God Fortsättning på det nya året

Love you all! Pierre