Tio minuter innan olyckan tryter batteriet i mobilen, telefonen stängs av...

Passerar ett vägbygge, plötsligt en oerhörd smäll, var är svårt att lokalisera. Någon kilometer senare uppstår ett flaffande ljud, bilen kränger och jag väljer att köra av vägbanan. Vänster bakhjul har punkterats. Däck på burk får agera första hjälpen, efter ett frenetiskt skakande tömmer jag innehållet i däcket, en motorcyklist stannar och frågar om jag behöver hjälp, svaret är nej, jag löser detta.

Tyvärr släcker han min förhoppning när han talar om att vätskan rinner rakt igenom, däcket är uppfläkt på baksidan. Jag går bort till bensinmacken ringer Bitte och ber henne beställa Volvo assistans. 1,5 timme senare bärgas bilen till verkstad och en taxi kör mig till Vaxholms bussarna.

Bitte möter mig vid ändhållplatsen och vi spenderar någon timme i hamnen i Vaxholm, det är ångbåtens dag. Stannar till i ett stånd för att kika på lite skärgårdskonst byggd på vrakdelar. Övertalar Bitte att vi absolut behöver detta. Paret som står i ståndet kommer från Norrköping, jag känner samhörigheten och berättar att vi har kontor på Hospitalsgatan i Norrköping. Accepterar priset utan att pruta, trots att det strider mot min natur. Döm om min förvåning när vi och paret kommer på att deras son jobbar på Frontit, framför oss står Peter Dahléns föräldrar. Vilken jädra tur att jag inte agerar som jag normalt sett gör –kohandlar om priset.

Jag kan konstatera att efter två motgångar – telefontorsk & punktering - kom en vinst jag uppträde jyst i mötet med Peters föräldrar, kanske för att jag var så utmattad av dagens strapatser.

Vilket av Frontits värdeord detta adresserar vet jag inte

Kanske utmaning, jag utmanade mitt normala jag 😉

Love you all! / Pierre

Gör livet meningsfullt för fler

Tåget rycker till, tanken far iväg, den mentala utflykten avbryts snabbt av en störande konduktör, ”dags att kolla biljetterna”, slås av att detta måste kunna automatiseras. En naturlig tanke som ger svindlande scenarion, ingenting kommer på sikt att behöva en mänsklig hand, allt, nästan allt kan automatiseras. Konsekvensen blir att allt fler kan leva ett liv utan mening och innehåll.

Percy Barnevik myntade en tanke som jag älskar, ”jag betalar hellre för en hisspojke än att jag blir rånad av samma kille på gatan”.

Det är äkta omtanke, antalet arbetstillfällen måste öka, Vi måste skapa fler enkla jobb, alla måste få betyda någonting, ingen skall behöva leva utanför samhället. 

Invandring utan integration skapar enorma spänningar i samhället, hela generationer av invandrare lever utanför samhället utan mening. Hand in hand som vi på Frontit är bidragsgivare till ger microlån till kvinnor i Indien som vill starta företag. Detta görs på helt kommersiella villkor. De stora flertalet kommer igång med sitt företag och betalar då tillbaka lånet och därmed får fler hjälp att starta företag, hjälp till självhjälp i dess yttersta form. Ge fiskaren nät så att han kan fiska, hjälp honom att försörja sig själv.  

Konsekvensen av utanförskapet är att en hel ungdomsgeneration skäms för sina föräldrar och de vandrar i ingenmansland utan mening sammanhang och arbete. Deras vilsna själar lockas till kretsar som ger dom identitet och dom luras till handlingar som förgör våra samhällen, samhällen som dom ändå inte är en del av. 

Vi är inne i en teknikrevolution som eliminerar jobb, som gör vissa tjänster onödiga. Låt oss i den transformationen skapa nya jobb som gör det möjligt att betala för arbete i stället för att lägga pengar i muggar.  

Jag har ingen lösning, men jag tror att det är dags att ta ”hoten” mot våra samhällen på allvar. Vi löser inga problem med ökad militär eller polisiär närvaro, vi bara dödar symptomen. Det är tyvärr bråttom och vi måste snarast göra livet meningsfullt för fler människor. 

Sorry för dessa allvarliga ord, men det känns som terrorn har djupa rötter än vad samhället mäktat med att hantera.  

Jag vill att vi, du och jag och alla andra som lever innanför samhället, funderar i banor som - hur skapa fler enkla jobb, hur skapa hjälp till självhjälp, vi måste alla ta vårt Ansvar.

Love you all! / Pierre