Finns det presumtiva galningar i oss alla?

 

​

Den stora frågan, är vi samma karaktär i alla sammanhang? Jag vill hävda att jag själv inte är samma människa i jobbet som privat. Vad är det som gör att fullt normala människor får en 😈 när de håller i en ratt. Det kan inte bero av uppväxten och det kan inte vara genetiskt. Låt mig ta ett exempel……

Två gånger det senaste halvåret har jag blivit prejad av personer som tappat all sans. Första gången i en rondell i Barkarby, föraren framför mig tvärnitar helt plötsligt. Han springer fram till min bil, jag tar ned sidorutan, han beskyller mig för att ha tutat, jag förnekar det, han besinnar sig och kör därifrån. Här var jag oskyldig, men var en hårsmån från en rak höger.

Den andra gången var i Marbella, jag missar pga av ouppmärksamhet bilen som är i rondellen, vilket innebär att jag av misstag kör in framför den andre, klantigt men oavsiktligt. Han kör snabbt förbi mig och prejar in mig till trottoaren, jag tar även denna gång ner sidorutan, med risk för att andra gången på ett halvår få en rak höger. Jag sträcker ut vänster hand som en Kofi Annan rörelse, en slags "love peace and understanding" gest, han känner sig som en segrare och gör som den förste, hoppar in i bilen och kör därifrån.

Första tillfället var jag oskyldig, andra tillfället var jag klantig. Men oavsett det, vad är det som gör att bilister tappar allt förnuft och sans. Jag funderar på att ändra rekryteringsprocessen, sista testet skall vara en "köra bil" test för att hitta en eventuella galningar bland rekryterna.

Detta adresserar våra värdeord

Utmaning – låt inte den andres aggression smitta av sig på dig

Prestigelöshet – fightas inte om oväsentligheter, kräv inte att bli sjyst behandlad i trafiken

Skratt – se det komiska i situationen, men passa dig för att skratta för tidigt

Love you all / Pierre

Jag stötte på Kerstin

Jag drar mig till minnes en liten olycka som hände för några veckor sedan. Morgonen var på ett strålande humör, fåglarna sjöng i kör, natten hade fått ge vika för en ny dag och solens strålar fick flöda fritt över våra soltörstande gator. Den här dagen känns som en av dessa dagar som kan försätta även den mest nedstämde i en stämning av dur. Jag parkerar inne på gården – slottsparken, på Villa Ludvigsberg, ja de känns faktiskt som en slottspark. Jag avverkar därefter några intervjuer innan det är dags att lämna Stockholmskontoret. Sätter mig i bilen berusad av vårkänslan och euforin från underbara intervjuer, lägger i backen och döm om min förvåning, jag backar rätt in i Kerstins framdörr. Jag märker inte påkörningen, men tycker mig se i backspegeln att bilen är farligt nära Kerstins. Jag kör fram för att räta upp bilen när jag ser Kerstin komma ur sin bil och ”nästan” ber om ursäkt för att hon inte hann få in nyckeln för att signalera en varning innan kollisionen. Men då vårt värdeord skratt ligger så djupt i oss, konstaterar vi med ett flin på läpparna vad som hänt. Vi tar varsin bild på skadorna, jag ringer mitt försäkringsbolag och rapporterar skadan och Kerstin mailar sitt försäkrings-bolag. Varför rapportera på traditionellt sätt, när man kan göra det via mobilen och datorn. 

Händelsen adresserar våra värdeord:

Skratt – vad annat kan man göra.
Ansvar – var rädd om dina relationer, låt inte olyckor störa.

Love you all / Pierre