Mina tårar tog slut

Jag växte upp med en far från Chicago och en mor från Östra Vingåker. Min uppväxt var otroligt färgstark med mycket känslor, starka utbrott och en ekonomi som inte klarade månadens utgifter, vi handlade allt på "krita". Jag hade bara ett par skor, dessa användes till allt, fotboll, skolan, kyrkan mm. Min mor var aldrig nöjd, ville lite mer och min far sa alltid var tacksam. Vi hade ingen bil och vi levde med en överrespekt för auktoriteter. Min far var på grund av sin egen uppväxt oerhört ojämn i humöret, jag grät ofta och jag var fram till för några år sedan helt övertygad om att mina tårar tog slut när jag passerade barndomen. Min far gick bort när han var 65 år – inga tårar, min mor när hon var 79 år – inga tårar, vår son Mårten 0 år (9 månader i Bittes mage), ett av våra nyfödda barn  – inga tårar. Härom året när vår yngsta dotter fick domen tumör i huvudet fick jag pyspunka, systemet släppte på sprinklerna och äntligen fungerade systemet igen, jag grät. Sedan dess fäller jag en tår allt som oftast, senast när Sven Bertil Taube tolkade Lisa Nilssons – Himlen runt hörnet. Jag hoppas att mamma och pappa sitter på min axel och känner sig stolta, det blev karl av den pöjken också.

Tack mor & far för en uppväxt som inte var lik alla andra – höga berg och djupa dalar, mycket gråt och mycket glädje, mitt blodomlopp från mina föräldrar pumpas med att vilja lite mer och att ingenting är omöjligt och att vara tacksam.

Detta adresserar Frontits värdeord

Möjligt, Kombon mellan fars och mors karaktärer har gjort att jag tror att allt är möjligt
Prestigelöshet, bjud på dina erfarenheter så vågar andra göra detsamma
Ansvar, Skyll aldrig på uppväxten, vänd svårigheter till styrkor

Love you all! / Pierre

PS! Detta kom över mig när Sven-Bertil sjöng i så mycket bättre. DS!

Att göra en Pierre (ett talesätt i vår familj)

• Åter irriterad över min oförmåga att aldrig komma ihåg Bittes födelsedagar, jag missar såväl jämna som ojämna, om det har något samband med att mina föräldrar aldrig firade våra födelsedagar vet jag inte. Vi var relativt nyinflyttade på Östermalm och min smarta plan var att ”kila” ner till det klassiska Cafét Tösses, inte billigt, men oerhört bra, en kaffe med bulle kostar i runda tal en timlön för en spärrvakt på SL. Morgonen är tidig och jag en av de första gästerna, Jag beställer en princesstårta och en extra kartong utöver den som medföljer, planen var att lägga en tröja i kartong 2, fiffigt va?

Expediten ”jag kan inte lämna med någon extra kartong” varför det – jag betalar gärna för den? ”vi får inte för då kommer dessa på drift på stan” Men hallå, vad skall jag göra med kartongen som följer med tårtan? Expediten och jag når inget samförstånd, då höjer jag rösten lätt, lutar mig över disken och hytter med fingret, en sak kan du känna dig helt säker på, jag kommer aldrig mer sätta min fot i den här djävla butiken. Morgonen därpå upptäcker jag att vi saknar surdegsbröd till frukost, jag bestämmer mig för att kila in på Tösses, sannolikheten att ”min” expedit är där är relativt liten, står i kön till kassan, vem möter jag?, min antagonist. Efter den dagen försöker jag att undvika tomma hot i affektion, om de kommer måste jag löpa linan ut och stå för dom. Detta adresserar våra värdeord SKRATT – hur korkad får man vara UTMANING – se antagonistens ”smile” när jag trots allt kommer tillbaka ANSVAR – låt aldrig en konflikt komma emellan dig och ett surdegsbröd till familjen

Jag vill tacka alla för ett fantastiskt 2015 och ser med stor tillförsikt fram emot ett lika framgångsrikt 2016.
​Jag önskar er alla En God Jul och ett Gott Nytt År.

Love you all / Pierre

Jag har bestämt mig för att leva

Jag är inne på mitt 8:e liv, jag har förbrukat 7
1)      Jag drack växtgift, jag var 2 år gammal
2)      Min buk var fylld av var - isch låter skitläskigt så här i efterhand        – jag hade sprucken blindtarm, jag var 11 år gammal 
3)      Jag dök på huvudet från en brygga, jag var 18 år gammal, vattenståndet var 0,5 m och botten var stenfylld.

4)      En byggnadsställning föll när jag stod högst upp, jag var 45 år
5)      Jag hamnade i respirator i 21 dagar pga. av svininfluensan, jag var 59 år
6)      Jag fick leukemi, jag var 61 år
7)      Jag hade begynnande hjärtinfarkt i våras.   

Igår när jag stod på crosstrainern i gymmet backade jag bandet och försökte bestämma mig för om livet går ut på att leva eller överleva. Sedan incidenten i våras har jag ändrat min kost, havregrynsgröt med mycket bär på morgonen, till lunch och middag oftast fisk och ibland fågel alltid med mycket grönt,
frukt till mellanmål. Jag undviker snabba kolhydrater i vardagen, jag dricker ingen alkohol och jag motionerar medvetet mer. Vad är resultatet, är det ett asketiskt liv eller? Näe, Jag mår mycket bättre, jag sover bättre, jag orkar mer och jag tror att jag kan leva i 40 år till, jag tycker livet idag är tippitopp.

Min reflektion övergick i en konklusion, jag har bestämt mig för att LEVA, inte överleva. I mitt nya liv har jag kunnat reducera och i flera fall eliminera de mediciner jag blivit ordinerad. Mediciner dödar bara symptomen och inte grundorsaken.

Solen går upp i öster och den har i mitt fall passerat zenit, men det kommer att dröja länge innan den går ner i väster.  Det är viktigt att vi matar

Ø  vår lekamen med bra bränsle,

Ø  vårt sinne med positiva tankar,

Ø  vår existens med mycket social samvaro,

Ø  vår bildbank med många positiva upplevelser.

Jag stornjuter av att ha er alla i vardagen, det ger energi, inspiration och en krydda som sätter färg på tillvaron. 

Till sist - oroa er aldrig för framtiden, det är som att betala ränta på ett lån som du inte har.

Love you all / Pierre

Hur kan det finnas ondska i denna underbara värld

Vaknar till ett strilande regn, natten har passerat med ett hällregn som under morgontimmarna övergått till duggregn. I horisonten drar vår skapare isär molnen så att solen kan annonsera sin uppgång. Sakta, sakta visar sig denna rödfärgade apelsin som är förutsättningen för allt liv. Om du stannar upp och registrerar detta de morgnar som solen får möjlighet att visa sin storhet, glöm inte att känna tacksamhet. Tacksamhet är grunden till att känna lycka. En reflektion som slår mig är - hur är det då möjligt att vi människor kan vara så intoleranta mot varandra i denna underbara värld. Detta stavas ANSVAR – ta ditt ansvar för att bli en lycklig människa, starta därför med att känna tacksamhet, Dalai lama säger att lyckliga människor är generösare mot andra människor. För att känna tacksamhet måste man börja med att reflektera, det stavas UTMANING. Det kan vara en utmaning att reflektera över positiva saker i en värld full av ondska, men låt aldrig ondskan vinna över allt fint som finns omkring oss.

Apropå tacksamhet!

Tack alla för uppvaktningen på min födelsedag, Jag hörde igår att dagens 70-åringar är lika med gårdagens 50-åringar, jag längtar till 70! 😌 Love you all/ Pierre

Love you all! / Pierre

Bittes flight till Malaga

Bittes flight till Malaga går med ett tidigt morgonflyg, för mig är det inga problem att kvällen innan erbjuda skjuts, jag är ju en "early bird".

Helt oprovocerat vaknar jag 2.30, trots idoga försök kan jag inte somna om, lämnar sängen för en långdragen frukost. Bitte vaknar 3 timmar senare, hon har fullständig kontroll över sin on/off. I bilen till Arlanda känner jag att sömnbristen börjar slå till. Vid Arlanda stad uppfattar jag att avfarten är Arlanda, vaknar snabbt ur villfarelsen när Bitte skriker, här skall vi inte av, sitter du och sover? Resten av färden går utan incidenter. Jag hjälper Bitte fram till incheckningen, slås av hur olika två personer som levt ihop i 44 år kan vara. Bitte, nr 2 i kön för informationshjälp, passeras av 4-5 personer som anser att dom har mer bråttom än hon, hon reagerar inte alls,  jag antar att off knappen slagit till. Mitt blodtryck höjs och bestämmer mig oombett för att bistå. Lämnar henne därefter för att fylla på med lite Java. Inne på Pressbyrån beställer jag en dubbel espresso, va, har dom kommit redan ropar expediten och går mot utgången. Trots mitt tillstånd, förstår jag att hon inte uppfattat beställningen, jag upprepar min beställning lite högre och lite tydligare, EN DUBBEL ESPRESSO, aha – jag tyckte du sa Expressen. Hur hon sen hade tänkt sig att leverera en dubbel Expressen vet inte jag. På väg till bilen möts jag en av parkeringsvakt som just dragit sitt elektroniska vapen som snabbt kan printa en böteslapp. Jag tackar henne för generositeten att inte bötfälla mig, jag hoppas att det skall försvåra hennes beslutsprocess. Phu hon släppte mig utan bot, i bilen på väg till stan njuter jag av koffeinet som pumpar välbehövlig energi till min trötta hjärna.

Denna morgon mina vänner adresserar vårt värdeord UTMANING.

Love you all! / Pierre

Jag är inte stolt över allt jag gör

Detta händer 3 ggr per år, REA, köpnerven triggas och en runda i märkesbutikerna ter sig oundvikligt. Garderoberna fylls på med fynd som inte alltid kommer till användning. Som alla vet köper man många ggr i onödan, min upptäckt igår kommer nu att påverka mig i mitt fortsatta beteende, fortsättningsvis kommer jag ”bara” att handla när jag behöver 😌. Tänk också på att tömma garderoberna löpande på det som inte används. Det är osmart att spendera pengar på ”onödiga” ting när de kan komma till bättre nytta någon annan stans.

Jag vill säga att detta adresserar alla Frontits värdeord

Skratt - bjud på dina misstag
Kostnadsmedvetenhet - shoppa mindre
Utmaning - låt inte belöningsnerven tillfredsställas när REA skylten dyker upp
Möjligt - motivera dig själva genom att skicka pengarna till behövande
Prestigelöshet - blotta dina svagheter :-)
Ansvar - köp inte mer än du behöver, bli klimatsmart​

Love you all! / Pierre

​

Kan man älska sina barn för mycket

På väg till Laknäs, passerar jag Rotebro och är nästan framme i Kungsängen när telefonen ringer,

* hej det är Sophie, var är Du?
* nästan i Kungsängen!
* Du glömde väl inte högtalaren?
* Aj, ajaj, men varför ringde Du inte i går
   kväll och påminde mig?
* Jag kan väl inte ringa och hålla ordning på
   ditt minne!
* Du ringer ju nu, det kan ju tyckas lite väl sent!

Jag bestämmer mig för att gilla läget, svänger av i Kungsängen för att återvända till Stegesund. För att göra återresan till en angenäm utflykt, passerar jag Gateau i Vaxholm, köper en ”macka” med brieost och salami samt en kardemummabulle, äter dessa till en kopp kaffe och dunket av Jokkmokks motorljud. 2,5 timmar senare passerar jag Kungsängen fylld av kontemplation samt en reflektion ”kan man älska sina barn för mycket”? Troligtvis inte och jag mår fantastiskt bra av extraturen med Jokkmokk som ackompanjerades av en surdegsmacka och en kopp kaffe. Bonusen är att Sophie får sin högtalare till sitt 30-årskalas.

Detta adresserar Frontits värdeord – prestigelöshet!

Love you all! / Pierre

Tio minuter innan olyckan tryter batteriet i mobilen, telefonen stängs av...

Passerar ett vägbygge, plötsligt en oerhörd smäll, var är svårt att lokalisera. Någon kilometer senare uppstår ett flaffande ljud, bilen kränger och jag väljer att köra av vägbanan. Vänster bakhjul har punkterats. Däck på burk får agera första hjälpen, efter ett frenetiskt skakande tömmer jag innehållet i däcket, en motorcyklist stannar och frågar om jag behöver hjälp, svaret är nej, jag löser detta.

Tyvärr släcker han min förhoppning när han talar om att vätskan rinner rakt igenom, däcket är uppfläkt på baksidan. Jag går bort till bensinmacken ringer Bitte och ber henne beställa Volvo assistans. 1,5 timme senare bärgas bilen till verkstad och en taxi kör mig till Vaxholms bussarna.

Bitte möter mig vid ändhållplatsen och vi spenderar någon timme i hamnen i Vaxholm, det är ångbåtens dag. Stannar till i ett stånd för att kika på lite skärgårdskonst byggd på vrakdelar. Övertalar Bitte att vi absolut behöver detta. Paret som står i ståndet kommer från Norrköping, jag känner samhörigheten och berättar att vi har kontor på Hospitalsgatan i Norrköping. Accepterar priset utan att pruta, trots att det strider mot min natur. Döm om min förvåning när vi och paret kommer på att deras son jobbar på Frontit, framför oss står Peter Dahléns föräldrar. Vilken jädra tur att jag inte agerar som jag normalt sett gör –kohandlar om priset.

Jag kan konstatera att efter två motgångar – telefontorsk & punktering - kom en vinst jag uppträde jyst i mötet med Peters föräldrar, kanske för att jag var så utmattad av dagens strapatser.

Vilket av Frontits värdeord detta adresserar vet jag inte

Kanske utmaning, jag utmanade mitt normala jag 😉

Love you all! / Pierre

Gör livet meningsfullt för fler

Tåget rycker till, tanken far iväg, den mentala utflykten avbryts snabbt av en störande konduktör, ”dags att kolla biljetterna”, slås av att detta måste kunna automatiseras. En naturlig tanke som ger svindlande scenarion, ingenting kommer på sikt att behöva en mänsklig hand, allt, nästan allt kan automatiseras. Konsekvensen blir att allt fler kan leva ett liv utan mening och innehåll.

Percy Barnevik myntade en tanke som jag älskar, ”jag betalar hellre för en hisspojke än att jag blir rånad av samma kille på gatan”.

Det är äkta omtanke, antalet arbetstillfällen måste öka, Vi måste skapa fler enkla jobb, alla måste få betyda någonting, ingen skall behöva leva utanför samhället. 

Invandring utan integration skapar enorma spänningar i samhället, hela generationer av invandrare lever utanför samhället utan mening. Hand in hand som vi på Frontit är bidragsgivare till ger microlån till kvinnor i Indien som vill starta företag. Detta görs på helt kommersiella villkor. De stora flertalet kommer igång med sitt företag och betalar då tillbaka lånet och därmed får fler hjälp att starta företag, hjälp till självhjälp i dess yttersta form. Ge fiskaren nät så att han kan fiska, hjälp honom att försörja sig själv.  

Konsekvensen av utanförskapet är att en hel ungdomsgeneration skäms för sina föräldrar och de vandrar i ingenmansland utan mening sammanhang och arbete. Deras vilsna själar lockas till kretsar som ger dom identitet och dom luras till handlingar som förgör våra samhällen, samhällen som dom ändå inte är en del av. 

Vi är inne i en teknikrevolution som eliminerar jobb, som gör vissa tjänster onödiga. Låt oss i den transformationen skapa nya jobb som gör det möjligt att betala för arbete i stället för att lägga pengar i muggar.  

Jag har ingen lösning, men jag tror att det är dags att ta ”hoten” mot våra samhällen på allvar. Vi löser inga problem med ökad militär eller polisiär närvaro, vi bara dödar symptomen. Det är tyvärr bråttom och vi måste snarast göra livet meningsfullt för fler människor. 

Sorry för dessa allvarliga ord, men det känns som terrorn har djupa rötter än vad samhället mäktat med att hantera.  

Jag vill att vi, du och jag och alla andra som lever innanför samhället, funderar i banor som - hur skapa fler enkla jobb, hur skapa hjälp till självhjälp, vi måste alla ta vårt Ansvar.

Love you all! / Pierre

Om det är någon som undrar – jag älskar Jokkmokk. 😍

Knackar in ”blocket” – kikar bland snipor och finner drömsnipan som skall ersätta min gamla snipa, trotjänaren Jokkmokk. Känner mig otrogen men inser att det är dags att skilja mig från Jokkmokk, drömmen om mindre underhåll hägrar. Ringer ägaren, med löftet att han håller den till mig, sätter jag mig i bilen med GPS ‘en inställd på Åtvidaberg. Båten är en f.d. livbåt som kommer från Bangladesh bestämmer mig för att lägga 10 000 på hand med ägarens löfte att ursprungspriset inkluderar transport till Stockholm. Blir full av glädje när jag upptäcker att nästa veckas intro kräver två snipor. Greta, ja hon heter så, anländer via lastbil. Sjösättningen går över förväntan och hon startar efter några varv med nyckeln. Ägaren och jag stävar tillsammans med Greta ut ur hamnen, ett hårt knackljud når mina döva öron. På frågan vad ljudet kommer från försöker han lugna mig med att så lät hon hela förra sommaren, det är inga problem. På min fråga var det oljeblandade vattnet i kölsvinet kommer från, svarar han, det kan jag pumpa ut och torka upp. Då händer det osannolika, motoraxeln säger ”goodbye” till propelleraxeln, detta fixar ägaren plus varvsägaren med en timmes slit. Det oljeblandade vattnet fortsätter att stiga i båten. Jag börjar känna att jag måste be Jokkmokk om fortsatt äktenskap. Ägaren till Greta inser nu att affären börjar glida honom ur händerna, han frågar irriterat – vadå skall du inte ha båten 😈, jag repeterar bristerna, han replikerar då att det finns en kille i Göteborg som t o m är beredd att betala mer för henne. Mitt svar kräver ingen större begåvning, sälj den till honom då. Efter ytterligare en timmes (från hans sida) irriterat argumenterande skiljs våra vägar och jag tänker i mitt stilla sinne, där förvann min kontantinsats. Men skam den som ger sig, jag återkommer i denna följetång. Om det är någon som undrar – jag älskar Jokkmokk. 😍

Fortsättningen adresserar Frontits värdeord – möjligt.

Love you all / Pierre

Uteliggare

Morgonpromenaden går som många andra morgnar Nybrogatan ner till Strandvägen via Blasieholmen, Skeppsholmen, Kastellholmen för att sedan göra en 180 grader för promenad hem. Båtarna brölar i den täta dimman för att varna om sin existens. Östersjön ligger som en frostad spegel, ingenting kan återspeglas då dimman hindrar sikten. På vägen tillbaka möter jag en cyklist som har cykeln fullastad med soppåsar, det troliga innehållet är hela hans bohag och kläder. Det är svårt, men inte omöjligt att sätta sig in i hans situation, han skiter väl i om Lövén har svårt att bilda regering, det kommer ändå aldrig att påverka honom. Han lever i nuet, en psykolog skulle kalla det för mindfulness, jag vill kalla det misär. Tänk att aldrig få ta en dusch på morgonen, aldrig veta när du får nästa måltid, aldrig veta om ditt hem, naturen erbjuder regn, värme kyla. Du kan inte påverka någonting. Det som gäller är här och nu, var kan jag få tak över huvudet? var kan jag sova utan risk? när kan jag få nästa måltid? har jag kläder så att jag kan hålla mig varm? Han kan aldrig få det sämre, det kan bara bli bättre, oavsett om alliansen eller vänsterblocket styr. Mina vänner andas, njut, var tacksamma, livet är fantastiskt och vi är otroligt privilegierade oavsett Jimmie Åkesson, Anni Löf, Jan Björklund, Jonas Sjöstedt eller vår nya trainee Stefan Lövén.

Återigen, glöm inte inför vintern att rensa garderoberna från vinterkläder som aldrig används. Myrorna, Stadsmissionen ropar efter hjälp till de nödställda. Om ni själva inte vet var ni skall lämna kläderna så kan ni som tillhör Stockholmskontoret ställa dom i vårt källarförråd. Jag kan tömma det vart efter det fylls och köra kläderna till Gula Änglarna på Valhallavägen.

Fördelen med Gula Änglarna är att kläderna lämnas direkt ut till de hemlösa. Många organisationer säljer kläderna till fantasilåga priser, m a o det försvinner för mycket på vägen innan det når de nödställda.

Detta adresserar Frontits värdeord – ANSVAR.

Love you all / Pierre

Ansiktet ser balsamerat ut, ögonen stirrar snett upp i taket, blicken är tom, hon ligger i sängen som placerats i vardagsrummet…….

Jag frågar Ulf - hur mår mamma?

Ulf är sonen, min brors svåger, han har tagit som sin livsuppgift att ta hand om Ingegerd nu när hon är hjälplös. Jag mår bra, svarar Ingegerd, jag hajar till, hörseln är tydligen intakt. Uffe sätter på kaffe och serverar det tillsammans med kardemummalängden som vi tog med oss.

Ingegerd är näst intill blind, hennes händer har kroknat, hon kämpar för att få koppen till munnen, det tar lång tid innan kardemummaskivan når slutdestinationen. Uffe, Bitte och jag sitter och konverserar när Ingegerd oanmält ropar, å Gud va gott. Mina endorfiner sprider sig i kroppen, det finns alltid något sinne kvar, jag blir varm i hela kroppen. Glöm aldrig det när ni möter en annan människa som befinner sig i avgångshallen, din röst kan nå fram. Utmaningen i det här fallet - livsrummet håller på att släckas, trots det så deltar hon aktivt utan den minsta klagan i vårt samtal.
Vänner låt oss aldrig upphöra med att förnimma.

Love you all! // Pierre

Kraften i "förlåt"

En överraskande reaktion från en projektmedlem försatte mig i gungning, jag kände mig kränkt och agerade omoget.

Vi var mitt i implementeringen av ett nytt administrativt system. Tidsschemat var pressat och mina arbetsveckor var under många månader 100 timmar i veckan. Varje kväll / helg så uppstod störningar på grund av slarv från IT-DRIFTEN. Då detta alltid hände utanför kontorstid var jag tvungen att själv korrigera felen, jag informerade löpande om åtgärderna. En dag blev teknikern ifråga rasande och spårade ur totalt, jag bad honom fara åt he…... I enrum funderade jag över det inträffade och tog beslut om reträtt. Jag gick in till honom och bad om ursäkt,  jag hade ju oinbjudet lagt mig i hans jobb. Jag avslutade med en önskan om fortsatt samarbete och lovade samtidigt att det inte skulle hända igen. Efter det mötet var vi som ett radarpar, tillsammans gav vi allt för att vi skulle klara produktionsstart.

Min rekommendation är - lös konflikter, kapsla inte in dom, nyckla upp låsta situationer. Släpp prestigen även om du inte ensam är upphovet till konflikten. Säg förlåt och sträva efter att bringa klarhet.

Detta adresserar Frontits värdeord Prestigelöshet.

Love you all! / Pierre