Jag har precis deltagit i en av våra introduktionsutbildningar, vilket nr i ordningen är för mig oklart, men fantastiskt roligt att möta dessa förväntansfulla och hungriga konsulter som kommer att göra stor nytta ute hos våra kunder. En sak som kommer bli helt uppenbar för alla är att i vår organisation vågar man vara sig själv.
När jag tittar på mig själv i backspegeln ser jag en rädd skit som sett på andra med stor respekt. Men med stigande ålder, fler årsringar så har självrespekten och självaktningen stigit. Men ödmjukheten har alltid funnits där då jag alltid strävat efter att vara relevant? När jag har haft det som mest stressigt har frågan aldrig varit aktuell, men efter några veckors semester, eller som nu när jag inte längre är yrkesaktiv, seglar frågan upp med hissat storsegel - är jag relevant?
Men ha i minnet att inte ens de som utifrån sett är “väldigt lyckade” människor går fria från känslor av otillräcklighet.
Om vi alla i all ödmjukhet bara kunde hålla med om att vi är sammansatta varelser, med både stora begåvningar inom vissa områden och tillkortakommanden inom andra områden så skulle vi få en bättre värld.
Tänk på att du måste respektera dig själv, men ödmjuk nog att aldrig ta dig själv på för stort allvar, och ödmjuk nog att alltid lyssna på andra för att hitta nya perspektiv, och ödmjuk nog att inse att du alltid har någonting att lära, men sist men inte minst generös nog att dela med dig av dina egna kunskaper. Detta mina vänner manifesterar vårt värdeord - prestigelöshet.
Jag upprepar det igen, glöm aldrig att i vår organisation vågar man vara sig själv.
Love you all / Pierre
