Mina tårar tog slut

Jag växte upp med en far från Chicago och en mor från Östra Vingåker. Min uppväxt var otroligt färgstark med mycket känslor, starka utbrott och en ekonomi som inte klarade månadens utgifter, vi handlade allt på "krita". Jag hade bara ett par skor, dessa användes till allt, fotboll, skolan, kyrkan mm. Min mor var aldrig nöjd, ville lite mer och min far sa alltid var tacksam. Vi hade ingen bil och vi levde med en överrespekt för auktoriteter. Min far var på grund av sin egen uppväxt oerhört ojämn i humöret, jag grät ofta och jag var fram till för några år sedan helt övertygad om att mina tårar tog slut när jag passerade barndomen. Min far gick bort när han var 65 år – inga tårar, min mor när hon var 79 år – inga tårar, vår son Mårten 0 år (9 månader i Bittes mage), ett av våra nyfödda barn  – inga tårar. Härom året när vår yngsta dotter fick domen tumör i huvudet fick jag pyspunka, systemet släppte på sprinklerna och äntligen fungerade systemet igen, jag grät. Sedan dess fäller jag en tår allt som oftast, senast när Sven Bertil Taube tolkade Lisa Nilssons – Himlen runt hörnet. Jag hoppas att mamma och pappa sitter på min axel och känner sig stolta, det blev karl av den pöjken också.

Tack mor & far för en uppväxt som inte var lik alla andra – höga berg och djupa dalar, mycket gråt och mycket glädje, mitt blodomlopp från mina föräldrar pumpas med att vilja lite mer och att ingenting är omöjligt och att vara tacksam.

Detta adresserar Frontits värdeord

Möjligt, Kombon mellan fars och mors karaktärer har gjort att jag tror att allt är möjligt
Prestigelöshet, bjud på dina erfarenheter så vågar andra göra detsamma
Ansvar, Skyll aldrig på uppväxten, vänd svårigheter till styrkor

Love you all! / Pierre

PS! Detta kom över mig när Sven-Bertil sjöng i så mycket bättre. DS!

Att göra en Pierre (ett talesätt i vår familj)

• Åter irriterad över min oförmåga att aldrig komma ihåg Bittes födelsedagar, jag missar såväl jämna som ojämna, om det har något samband med att mina föräldrar aldrig firade våra födelsedagar vet jag inte. Vi var relativt nyinflyttade på Östermalm och min smarta plan var att ”kila” ner till det klassiska Cafét Tösses, inte billigt, men oerhört bra, en kaffe med bulle kostar i runda tal en timlön för en spärrvakt på SL. Morgonen är tidig och jag en av de första gästerna, Jag beställer en princesstårta och en extra kartong utöver den som medföljer, planen var att lägga en tröja i kartong 2, fiffigt va?

Expediten ”jag kan inte lämna med någon extra kartong” varför det – jag betalar gärna för den? ”vi får inte för då kommer dessa på drift på stan” Men hallå, vad skall jag göra med kartongen som följer med tårtan? Expediten och jag når inget samförstånd, då höjer jag rösten lätt, lutar mig över disken och hytter med fingret, en sak kan du känna dig helt säker på, jag kommer aldrig mer sätta min fot i den här djävla butiken. Morgonen därpå upptäcker jag att vi saknar surdegsbröd till frukost, jag bestämmer mig för att kila in på Tösses, sannolikheten att ”min” expedit är där är relativt liten, står i kön till kassan, vem möter jag?, min antagonist. Efter den dagen försöker jag att undvika tomma hot i affektion, om de kommer måste jag löpa linan ut och stå för dom. Detta adresserar våra värdeord SKRATT – hur korkad får man vara UTMANING – se antagonistens ”smile” när jag trots allt kommer tillbaka ANSVAR – låt aldrig en konflikt komma emellan dig och ett surdegsbröd till familjen

Jag vill tacka alla för ett fantastiskt 2015 och ser med stor tillförsikt fram emot ett lika framgångsrikt 2016.
​Jag önskar er alla En God Jul och ett Gott Nytt År.

Love you all / Pierre