Oron, motgångens och sorgens sötma

​

Trädäcket följer strandens böljande former, kvällen är ljum och luften i kombination med serenaden från fåglarnas filharmoniska orkester skapar förväntningar. Målet är Marbella, en promenad på styvt 8 km. Bitte och jag har nu levt ihop i 41 år, varav 40 år som gifta, de flesta ord är redan sagda, de flesta upplevelser redan upplevda, de flesta känslosvängningar redan delade. Det nya är att vi har hund, ja, ja inte vår hund, Sophies hund. Plötsligt, ur ingenting kommer en ettrig terrier som kastar sig över Yum Yum, inte driven av aggression, nej, nej, passion. Yum, Yum, kastar sig fram och tillbaka och helt plötsligt är hon fri kopplet. Vi skriker och ropar ut vår ångest, hennes namn ekar mellan husen, men ingenting hjälper, hon försvinner upp i den trafikerade stan. Jag ringer Sophie som snabbt ansluter för att intensifiera letandet, men ingen hund. Vi anmäler försvinnandet till polisen och hoppas att patrullerna hjälper oss att hitta vår nya bästis. Ångesten och oron piskar in i våra sinnen i ett tempo som är svårstoppat. Efter två timmars intensivt letande dyker hunden upp i vårt bostadsområde. Lyckan är total, Yum, Yum som tidigare var en självklarhet, är nu en gåva från Gud, vi är euforiska. Tänk vad lite smärta kan göra för välbefinnandet, ingen motgång ingen känsla av medgång, inga ”downs” inga ”ups”, ingen glädje så fantastisk som i kontrast till bedrövelse.​

Jag drar mig till minnes ett par kompisar till oss som blev nekade dagisplats till sin son för drygt 30 år sedan. Roger, min kompis var helt förtvivlad, han svor och spydde galla över handläggaren. Efter två månader ringer handläggaren och meddelar att sonen fått plats, Roger nästan skrek ut sin glädje. Jag rekommenderar Roger att ringa handläggaren och tacka för att hon nekat plats, utan den påfrestningen hade Roger aldrig blivit så glad.​

​Vänner har ni det tufft se det som en utmaning, allt är möjligt, det är bara graden av ansträngning som avgör om du lyckas. Slutligen vill jag ge Sophie en eloge för hennes agerande, trots risken att hunden var borta för alltid sa hon, det är ingens fel, låt oss koncentrera oss på att hitta henne. Det är ord att tänka på i situationer av motgång, fokusera på lösningen inte på problemet.

 

Love you all / Pierre

Han kommer aldrig engagera mig som managementkonsult

Jag är på väg till Sundsvall, tangenterna smattrar under anslaget från mina fingrar, kaffet ryker, doftar gott och smakar underbart. Tankarna landar i en incident som hände mig på Valhallavägen för några månader sedan. När jag är på väg ut genom ytterdörren står en hund och urinerar på porten till fastigheten. I änden av kopplet står en backslicker som just parkerat sin Porsche, han verkar totalt obekymrad över att hunden ”pissar” på ”min” port. Efter fullbordat verk släntrar han in på fastighetsmäkleriet hörnet Valhallavägen/Sturegatan. Efter några snabba steg äntrar jag kontoret går fram till honom och – milt uttryckt - vädjar om en ursäkt, han förstår ingenting. Jag känner en stigande irritation som kommer till uttryck i ett väl valt antal ord som bildar ett ordflöde som sätter spiken i kistan för ytterligare vänskap. Inte nog med att hunden pissat, han är fastighetsmäklare, han kör Porsche och han har en backslicker frisyr. Paketet är klart, hans karaktär är färdiganalyserad - han är osympatisk, arrogant, bortskämd, våldsverkare och säkert en helt kass chef. Några veckor senare tar jag min regelmässiga morgonpromenad, Valhallavägen mot Djurgården, runt Kungliga djurgårdsmarker, landar vid Strandvägens mynning, passerar alla dessa underbara skutor, släntrar Nybrogatan upp, helt plötsligt stannar Yum Yum, Sophies hund, hon formligen rycker mig ur mina filosofiska funderingar. Hon ställer sig och pissar på ”någons” port på Nybrogatan, jag skäms, men hinner inte parera, jag hoppas innerligt att ingen skall se oss, framför allt inte backslickern. Jag inser att jag också är en ”sån”. :-)

Love you all / Pierre

PS! En sak är säker, backslickern kommer aldrig att bli min mäklare och jag aldrig hans inhyrda managementkonsult. DS!​

Fotsulorna vilar i skorna

Fotsulorna vilar i skorna som står på transithallen på Arlanda. Tankarna som roterar i huvudet är, vad vill personalen på Frontit höra av mig, jag slås av tacksamhet över att arbeta med intellektuellt spänstiga människor. Bryssel känns som en bra destination, i hjärtat av centrala beslut i Europa. Oavsett om besluten tas centralt eller lokalt är det till syvende och sist media som bestämmer hur vi skall reagera. Beroende av ”våra” microbeslut samlade i gigantiska konsumtionssvängningar reagerar industrin med anställningar eller neddragningar, det finansiella systemet som är ens bästa kompis i medgång och den sämsta i motgång driver på i rörelsens riktning och sist – men det vill väl ändå inte politikerna tillstå, agerar politikerna. Allt är idag sekundsnabbt, vi får informationen från andra sidan klotet i samma stund som det publiceras. Om en galen Amerikan lägger ut en antimuslimsk film på Youtube bombas amerikanska ambassaden bara några timmar senare i Libyen.

Väl på planet så inser jag att i biljettpriset ingår ingen macka till kaffet, troligtvis nödvändigt om SAS skall fortsätta sin trafik. Väl ovanför molnen finns inget som kan oroa, solen skiner, molnen ligger likt ett duntäcke under planet och kaffet smakar fantastiskt. Väl i Bryssel inser jag att antalet bilar nått en nivå att privata färdmedel snart inte har något berättigande, men vem kan stoppa det så länge som vi pratar arbetstillfällen. Incheckad efter två timmar ligger jag på hotellrummet och ser framför mig alla som skall anlända från Sundsvall, Västerås och Stockholm. Dom måste nu få reda på vad Frontit står för ”Agera Nu”. Frontit har ingenting med it att göra det är ”itttt”, mao på det bara, Agera Nu.

Jag orienterar mig nu i centrala Bryssel och lokaliserar de bägge restaurangerna vi skall dinera på.

Får ett samtal från Lotta som har några frågor kring praktikaliteteter, bekräftar att jag nog är den ende som kommer att vara fullt fräsch när konferensen startar. Bestämmer mig för att neutralisera denna orättvisa genom att dela vin, öl och en drink med en släkting i Waterloo. Vaknar kl 4.00 och upplever en djup orättvisa att jag troligtvis kommer att vara den som spräcker trötthetssnöret före alla andra. Drar några djupa anadetag, sk djupandning, för att varva ner, somnar om och vaknar kl 8.20. Topp, jag är nu ”well prepared”.

Slås av, när alla kommer in i konferenslokalen -  vad vi har vuxit stort de senaste åren. Precis innan mitt framträdande ”on stage” börjar hjärtat pulsera, knoppen ställer nu sig i beredskap för attack. När förmiddagen väl passerats känner jag stor tacksamhet mot mina kollegor som gjort fantastiska framträdanden.

Bokslutet från en fantastisk helg är SKUMPA

Mycket Skratt,
Kostnadsmedvetenhet -vi åt dag 2 på en sunkig Pizzeria med en fantastisk servitör (Anders Ljunggren),
Utmaning - alla bidrog till konkreta åtgärder för att uppnå målgång 2015,
Möjligt - sena nätter varvades med tidiga morgnar
Prestigelöst – Markus satsar i en ny roll för att vi skall klara tillväxten
Ansvar – Anneli axlar rollen som ny VD och koncernchef

Sist vill jag avsluta med att tacka alla för att ni är dom ni är och att jag får vara en del av detta.

Love you all / Pierre   

Må fegheten aldrig hindra oss från att göra ett bra jobb.

Vi är inne i slutspurten och skall snart tillträda lägenheten. Mäklaren som kommer från Skeppsholmen tror i sin iver att neutralitetsprincipen innebär passivitet i förhandlingen mellan köpare och säljare. Det han inte förstår är att han enligt lagen aktivt skall agera för att parterna skall komma överens, och om parterna inte kommer överens får mäklaren inte ta någons parti. Ju tydligare jag är i mina krav ju mer ljuger han. Han anklagar mig för än det ena än det andra. Jag blir mer och mer förbryllad, jag säger till honom att min advokat tar kontakt med honom, och han replikerar att då skall han lära honom ett och annat. Efter deras samtal tar jag förnyad kontakt med mäklaren och han konkluderar samtalet med min advokat på ett mycket förvirrat sätt, efter ytterligare samråd med min advokat kan vi båda konstatera att mäklaren är galen och tangerar gränsen för att bli anmäld. I mitt sista samtal med mäklaren inser jag att han är inkompetent att leda affären i mål och diskvalificerar därmed honom från uppdraget, mitt krav är att han kliver åt sidan och att hans chef tar över.

I vårt telefonsamtal har han bragt mig i mental gungning, att behöva överlägga med en idiot som rör sig i gränslandet mellan fantasi och verklighet gör mig rasande. Bakom mig i rummet börjar oroliga fotsteg röra sig fram och tillbaka, mycket tydliga mellan ytterväggen och sovrummet. Stegen är så höga och tydliga att jag tar några snabba kliv fram för att se om någon är där. Stegljuden är helt oförklarliga och fortsätter trots att jag står där, men upphör så snart jag lugnat ned mig.

Efter överläggningar med försäljningschefen redogör jag för min ståndpunkt och kräver spelarbyte. Därefter har allting flutit på utan problem. Kontraktet är i sin ordning, såväl jag som säljaren är nöjda. All kommunikation i alla riktningar har flutit i all gemyt. Ljudet i vardagsrummet är borta.

Fascinerande hur en galning som inte vill göra jobbet placeras i frontlinjen i en kontraktsförhandling.

​Hur han utan skam kan röra sig i gränslandet mellan fantasi och verklighet och fegheten att föra en förhandling emanerar i lögner.​

Love you all! / Pierre