Jag skäms

Mörkret har fallit över Stockholm, middagen med goa vänner i ett varmt och ombonat hem har varit ”gött”. Nattparkeringsreglerna tvingar oss att söka parkeringsplats utanför Stockholmsstadion. Vi korsar nu Valhallavägen och framför oss går en man på ostadiga ben. Helt plötsligt fungerar inte grovmotoriken med påföljd att han faller in i husfasaden. Han roterar runt och faller handlöst i trottoaren med ansiktet ner i stenplattorna, glasögonen far av och mannen ligger kvar. Okontrollerade tankar far genom huvudet, kan jag passera utan att göra något? Jag sansar mig, jag måste hjälpa honom, han är redlöst berusad, men det är ju en medmänniska. Jag skäms över min spontana antipati och bestämmer mig för att hedra civilkuraget, jag räcker över min väska till Bitte och böjer mig ner och pratar med honom. Jag tar honom under armen, tvingar upp honom på benen och säger till honom här kan du inte ligga, hur mår du? Jag kan nästan få en gratisfylla på hans andedräkt, men i dialog med honom går vi nu mot en portuppgång. Jag sätter honom ner och beordrar honom att vänta tills benen och balansen kommer tillbaka. Jag vädjar till honom, vilket troligtvis är korkat - sluta drick så kopiöst. Han börjar gråta och uttrycker stor tacksamhet för vår hjälp, ”tänk att det finns så fina människor”.

När jag växte upp var det en självklarhet att erbjuda hjälp, samhället var annorlunda - det fanns inga som hade sin bostad på trottoarerna i städerna. Idag är bilden en annan, att vara ensam och utsatt innebär att du trots att du är mitt ibland alla oss andra i samhället så är du ensam.

Medmänskligheten har gått förlorad. Jag skäms över mig själv och jag skäms över att vi förlorat vår heder.

Vi kan börja nu med ett bidrag till någon hjälporganisation som ger människor som har det svårt en God Jul. Om du vill göra det enkelt -  swisha ditt bidrag.

Jag önskar alla en God Jul och ett Gott nytt år

Detta adresserar Frontits värdeord Möjligt, alla kan ta Ansvar och visa medmänsklighet.

Love you all! / Pierre

Dämpa stressen

Vindstyrkan gör att jag i sista stund bestämmer mig för att lägga om ”Bittes” båt till utsidan av bryggan, det visar sig svårt, vinden i byarna gör att jag missar bryggan ett antal gånger. Phu, båten på plats, Bitte har nu lättare att ta sig över till fastlandet. Aktiviteten tog längre tid än jag tänkt mig och avgångstiden till mitt tåg till Norrköping har krympt avsevärt. Trots den tidiga timmen hamnar jag dessutom i bilkö, det är nu dags att hitta alternativ för att hinna i tid.
Ursprungsplanen var att parkera bilen där vi bor, alternativet är att parkera bilen vid Centralen, i värsta fall skippa tåget och ta bilen.

Det slog mig, att p g a. att jag ”skissade” på alternativen innan det var försent så infann sig lugnet.

Jag drar mig till minnes införandet av ett nytt lönesystem på ett stort transportföretag på 90-talet, jag var projektledare och bland det värsta som kan hända är uteblivna löner, därför la vi en plan B redan i projektinitieringen. Planen var inte att parallellköra systemen, det var tekniskt för komplicerat. Men då plan B fanns blev produktionsinförandet ”hakuna matata”, m a o ingen självmordsaktivitet.  

Planera med marginaler och informera alltid om det finns risk för förseningar, bli aldrig offer för omständigheterna.

Detta adresserar Frontits värdeord Ansvar.

Love you all! / Pierre