Om det är någon som undrar – jag älskar Jokkmokk. 😍

Knackar in ”blocket” – kikar bland snipor och finner drömsnipan som skall ersätta min gamla snipa, trotjänaren Jokkmokk. Känner mig otrogen men inser att det är dags att skilja mig från Jokkmokk, drömmen om mindre underhåll hägrar. Ringer ägaren, med löftet att han håller den till mig, sätter jag mig i bilen med GPS ‘en inställd på Åtvidaberg. Båten är en f.d. livbåt som kommer från Bangladesh bestämmer mig för att lägga 10 000 på hand med ägarens löfte att ursprungspriset inkluderar transport till Stockholm. Blir full av glädje när jag upptäcker att nästa veckas intro kräver två snipor. Greta, ja hon heter så, anländer via lastbil. Sjösättningen går över förväntan och hon startar efter några varv med nyckeln. Ägaren och jag stävar tillsammans med Greta ut ur hamnen, ett hårt knackljud når mina döva öron. På frågan vad ljudet kommer från försöker han lugna mig med att så lät hon hela förra sommaren, det är inga problem. På min fråga var det oljeblandade vattnet i kölsvinet kommer från, svarar han, det kan jag pumpa ut och torka upp. Då händer det osannolika, motoraxeln säger ”goodbye” till propelleraxeln, detta fixar ägaren plus varvsägaren med en timmes slit. Det oljeblandade vattnet fortsätter att stiga i båten. Jag börjar känna att jag måste be Jokkmokk om fortsatt äktenskap. Ägaren till Greta inser nu att affären börjar glida honom ur händerna, han frågar irriterat – vadå skall du inte ha båten 😈, jag repeterar bristerna, han replikerar då att det finns en kille i Göteborg som t o m är beredd att betala mer för henne. Mitt svar kräver ingen större begåvning, sälj den till honom då. Efter ytterligare en timmes (från hans sida) irriterat argumenterande skiljs våra vägar och jag tänker i mitt stilla sinne, där förvann min kontantinsats. Men skam den som ger sig, jag återkommer i denna följetång. Om det är någon som undrar – jag älskar Jokkmokk. 😍

Fortsättningen adresserar Frontits värdeord – möjligt.

Love you all / Pierre

Uteliggare

Morgonpromenaden går som många andra morgnar Nybrogatan ner till Strandvägen via Blasieholmen, Skeppsholmen, Kastellholmen för att sedan göra en 180 grader för promenad hem. Båtarna brölar i den täta dimman för att varna om sin existens. Östersjön ligger som en frostad spegel, ingenting kan återspeglas då dimman hindrar sikten. På vägen tillbaka möter jag en cyklist som har cykeln fullastad med soppåsar, det troliga innehållet är hela hans bohag och kläder. Det är svårt, men inte omöjligt att sätta sig in i hans situation, han skiter väl i om Lövén har svårt att bilda regering, det kommer ändå aldrig att påverka honom. Han lever i nuet, en psykolog skulle kalla det för mindfulness, jag vill kalla det misär. Tänk att aldrig få ta en dusch på morgonen, aldrig veta när du får nästa måltid, aldrig veta om ditt hem, naturen erbjuder regn, värme kyla. Du kan inte påverka någonting. Det som gäller är här och nu, var kan jag få tak över huvudet? var kan jag sova utan risk? när kan jag få nästa måltid? har jag kläder så att jag kan hålla mig varm? Han kan aldrig få det sämre, det kan bara bli bättre, oavsett om alliansen eller vänsterblocket styr. Mina vänner andas, njut, var tacksamma, livet är fantastiskt och vi är otroligt privilegierade oavsett Jimmie Åkesson, Anni Löf, Jan Björklund, Jonas Sjöstedt eller vår nya trainee Stefan Lövén.

Återigen, glöm inte inför vintern att rensa garderoberna från vinterkläder som aldrig används. Myrorna, Stadsmissionen ropar efter hjälp till de nödställda. Om ni själva inte vet var ni skall lämna kläderna så kan ni som tillhör Stockholmskontoret ställa dom i vårt källarförråd. Jag kan tömma det vart efter det fylls och köra kläderna till Gula Änglarna på Valhallavägen.

Fördelen med Gula Änglarna är att kläderna lämnas direkt ut till de hemlösa. Många organisationer säljer kläderna till fantasilåga priser, m a o det försvinner för mycket på vägen innan det når de nödställda.

Detta adresserar Frontits värdeord – ANSVAR.

Love you all / Pierre

Ansiktet ser balsamerat ut, ögonen stirrar snett upp i taket, blicken är tom, hon ligger i sängen som placerats i vardagsrummet…….

Jag frågar Ulf - hur mår mamma?

Ulf är sonen, min brors svåger, han har tagit som sin livsuppgift att ta hand om Ingegerd nu när hon är hjälplös. Jag mår bra, svarar Ingegerd, jag hajar till, hörseln är tydligen intakt. Uffe sätter på kaffe och serverar det tillsammans med kardemummalängden som vi tog med oss.

Ingegerd är näst intill blind, hennes händer har kroknat, hon kämpar för att få koppen till munnen, det tar lång tid innan kardemummaskivan når slutdestinationen. Uffe, Bitte och jag sitter och konverserar när Ingegerd oanmält ropar, å Gud va gott. Mina endorfiner sprider sig i kroppen, det finns alltid något sinne kvar, jag blir varm i hela kroppen. Glöm aldrig det när ni möter en annan människa som befinner sig i avgångshallen, din röst kan nå fram. Utmaningen i det här fallet - livsrummet håller på att släckas, trots det så deltar hon aktivt utan den minsta klagan i vårt samtal.
Vänner låt oss aldrig upphöra med att förnimma.

Love you all! // Pierre