Jag berättar för en av mina döttrar en reaktion jag haft över en god väns klädstil, när jag dessutom utvecklar och ger perspektiv låter hennes reaktion inte vänta på sig. Varför bryr du dig, du lever ju inte som du lär. Är min reaktion ett uttryck för omtanke - jag påpekade faktiskt det för min kompis - eller är det trångsynthet?
Att vara autentisk
är att leva efter sina föresatser, men att begå felsteg är väl bara mänskligt? Jag tror på att inte klandra sig själv, det viktiga är
att snabbt korrigera eventuella defekter och inte odla dom så att dom hamnar i
näringskedjan utan så snabbt som möjligt förpassas till soporna.
Det biter bra i vinden
och i detta fall när ett av barnen manar till eftertanke.
Love you all! Pierre
