Hotet om blockad tvingade fram ett nytt levnadssätt

Redan som liten lärde jag mig uppskatta doften och smaken av en kopp kaffe. Jag satt i mammas knä och hon älskade kaffe, hon hällde upp en skvätt tillsammans med lite grädde och socker på ett fat och bjöd mig, det var så gudomligt gott. Kaffet har följt mig som en trogen följeslagare genom hela livet. Jag kan än idag minnas när jag som dataoperatör jobbade skift och en välbränd kanna kaffe hade stått på uppvärmning i timmar på bryggaren, det hindrade inte en törstig själ att hälla upp en kopp och törstigt läppja på den svarta drogen. Våren 2015 låg jag två ggr på intensiven på Danderyds sjukhus begynnande hjärtinfarkt. På vänster sida om mig sitter hjärtläkaren, på höger sida är en monitor som visar mina inre kranskärl. Kärlen liknar gamla avloppsstammar som beckat igen. Jag vänder mig till läkaren och frågar, vad skall jag göra? – ”gå över till medelhavskost” replikerar han. Från den dagen har jag oavbrutet, så när som när jag är bortbjuden, valt fisk, fågel och skaldjur, frukt och mycket grönt, samt olivolja i tid och otid. Då jag också blev informerad  om sockrets och de snabba kolhydraternas negativa påverkan på kärlrensningen, blev beslutet att skippa all alkohol och det gäller oavsett om jag är bortbjuden eller hemma. Dock syndar jag ibland och tar en kanelbulle eller dylikt, men det är i undantagsfall. Jag trodde i min enfald att jag skulle leva ett fattigare liv, men det är tvärtom, min följeslagare kaffet smakar ännu ljuvligare, kolsyrat vatten försvinner likt ett årgångsvin ner i strupen. Allt har fått fler nyanser, mitt allmäntillstånd har blivit bättre. Så min rekommendation till alla – våga prova – ditt liv blir inte fattigare, nej tvärtom rikare. Jag är ingen fundamentalist, jag öppnar ett årgångsvin till min hustru om hon önskar det, jag servar fin whiskey till mina kompisar. Mitt val är mitt val, men om ni undrar, våga fråga mig. Jag har nu levt 1,5 år utan ens en lättöl, helt fantastiskt.

Detta adresserar Frontits värdeord Utmaning, Möjligt & Ansvar.

Love you all! / Pierre

 

 

 

 

 

 

Julen närmar sig nu med stormsteg…

Hemma i min familj på Kungsholmen släpade sig dagarna fram, det serverades kanelbullar och mjölk till frukost, det var alla dagars ”energizer” inför utmanande skoldagar. Min äldsta bror förberedde mig ibland inför skolan genom att fixa en ”Tommy Steele” frisyr. En bena på vardera sidan om huvudet, håret kammat från respektive sida mot mitten som avslutas med två virvlar framme i pannan. Sidorna kammades bakåt och avslutades i bakhuvudet med en bena.  Pappa skjutsade mig ofta till skolan på sin cykel, alltid på pakethållaren. Instruktionen var den vanliga, håll ut benen så att du inte fastnar i ekrarna. Vid grindarna till Eiraskolan väntade ofta några busar som rufsade om håret till oigenkännlighet. Därefter följde förhör – vem ”håller du på” Tommy Steele eller Elvis Presley, det gällde att svara rätt annars åkte man på stryk. Dagarna släpade sig fram och hade vi tur och mamma och pappa hade råd, fick vi varsin julkalender. Den 24:e december var the ”big day”, faster och farbror kom alltid på besök. Dom hade inga egna barn och varje jul fick vi var sitt ”hårt” paket av dom som alltid innehöll årets present. Gud vad vi njöt och såg fram emot dessa tillfällen.

Som på Frontit julklapp ger vi ”Ingenting”, pengarna går till ”Röda Korset” och vi önskar att fler familjer skall klara vardagen i Syrien. ‎

Detta adresserar Frontits värdeord Ansvar

Love you all! / Pierre

 

 

  

Tänk att gott kan göra så gott...

Tisdag efter jobbet slinker jag in på Hemköp, köper en bit lax, 3 timmar senare blir jag akut magsjuk. Två dagar efter incidenten går jag in på Hemköp igen, efter lite ordväxling kompenseras jag för den skada laxen skänkt mig. Släntrar därefter omkring i butiken, plockar på mig de varor jag behöver, hamnar som nr fyra i kön till kassan. Jag ser då att den gamla damen som står längst fram har problem. Jag går fram och frågar, vad är problemet? Kassörskan förklarar att 500 sedeln inte accepteras av scannern och damen saknar andra betalningsmedel. Jag erbjuder mig att betala hennes skuld, stoppar in mitt kort och knappar in koden och önskar damen en trevlig kväll. Hon börjar nästan gråta och har jättesvårt att inte tillräckligt uttrycka sin tacksamhet. Jag går tillbaka till min plats i kön och de två damerna som är före mig formligen vräker superlativ över mig, kassörskan gör detsamma och det sista jag ser av den gamla damen när hon är på väg ut genom butiken, är hennes fantastiska, goa, tacksamma ögon. Jag kommer aldrig glömma detta. Tänk att gott kan göra så gott.

Detta mina vänner adresserar Frontits värdeord Möjligt och Ansvar.

 

Love you all! / Pierre

      
  

Slå inte på sleepmode för tidigt!

Apelsinen smyger sig upp i öster och kroppen träffas nu av värmande strålar, morgonen dallrar av förväntningar, frukosten är fylld av nyttigt bränsle som förlänger livet ytterligare några timmar. Dagen som skall fyllas med innehåll kommer bara bestå av en  ”måste aktivitet”, resten skall få vara ett oskrivet blad. Jag startar direkt med ”måstet” för att därefter förbereda hjärnan på ”sleepmode”. Efter mission completed, drar jag igen ytterdörren, tar trapporna ner, lägger soppåsarna i bilen och styr kosan mot återvinningsstationen. Efter uträttat värv parkerar jag bilen och upptäcker då att hjärnan hamnade i ”sleepmode” lite för tidigt, nycklarna till lägenheten ligger i lägenheten. En inte helt oviktig detalj  - jag befinner mig i Spanien. Jag ringer min Spanska hantverkare som bor i Nerja, tyvärr dör telefonen p g a strömtorsk. Jag haffar två personer som kommer gående på gatan, yes,yes, yes dom har laddarsladd i sin lägenhet. En halvtimme senare har jag tillgång till min telefonbok, då kommer jag på en ”smart” tanke, jag ringer på hos grannen i grannhuset, jag inviger dom i min situation och ber samtidigt om audiens att ”planka” över deras 2 meter höga mur in till min terrass. Till saken hör att vi har lägenheterna högst upp och fallhöjden kan motverka den bästa frukosten. Jag kommer precis upp på krönet och ser då att jag haft sinnesnärvaro att låsa dörrarna till terrassen. Jag väljer då att stressa upp städerskan som lovar att möta mig mellan två arbetspass, samtidigt ringer min hantverkare tillbaka och meddelar att han är på väg med nyckel. Jag tar då ett snabbt belöningsbeslut, tar bilen ner till byn, beställer en dubbel espresso och en croissant. Denna underbara dag som skulle vara fattig på måsten fick en rivstart, belöningen är en betablockerare och dubbel blodtryckssänkare. Väl i lägenheten väntar terrassen, solsängen och apelsinen som för länge sen övergått från rött till gult.

Detta kunde ha adresserat Frontits värdeord  Kostnadsmedvetenhet, men plankningen byttes ut mot hantverkskostnad, dock adresserar den värdeordet Utmaning, puh jag slapp sova ute.

Love you all / Pierre  

 

 

 

 

 

 

Hallucinationer, drömmar & djup koncentration

Vad är det som händer - jag lägger mig ner – mina aktiva tankar upphör, plötsligt dyker det upp små filmsekvenser som jag inte dirigerar. Samma saker händer när jag sover, skillnaden är att jag i drömmen inte är medveten om att det bara är fiktion, detsamma händer när jag feberhallucinerar. Kan man jämföra dessa tillstånd med djup koncentration, en stund i total ensamhet utan störande yttre intryck. Ur en författahjärna föds sekvenser som kan få mening och innehåll att konsumeras av en större krets. Författaren själv kan i efterhand känna sig främmande inför sitt eget resultat. När Steve Wozniak , uppfann den första PC'n¹, gjorde han det i sin egen slutna värld, totalt fokuserad, koncentrerad på uppgiften. Det finns t o m forskning som visar att brainstorming i stora grupper inte får den fullödiga input från varje individ som det enskilda tankerummet ger, det bottnar i att alla vill "tillhöra gruppen", man vågar inte vara så galen som det "slutna jaget" medger. Bör vi kanske överväga att kombinera stormöten med enskilda, med sig själv, totalfokuserade, koncentrerade överläggningar. Jag ger inte svaret, jag väcker bara frågan. För att vår vision skall bli verklighet, att verka för att individer och verksamheter når sin fulla potential, måste vi kanske ge det enskilda rummet större utrymme.

¹29 juni 1975 testade Wozniak sin första fungerande prototyp, som kunde visa ett antal bokstäver och köra några olika testprogram. Det var första gången som ett datortecken kunde visas på en TV-skärm styrd av en hemdator.

Detta adresserar Frontits värdeord Utmaning, Ansvar och Möjligt.

Love you all / Pierre

Reflektionen är tacksamhetens moder och lycka dess broder!

 

 

Kl är 6:25, till höger om mig har jag en 60 tums skärm, utanför passerar Stockholm i siluetter. Vem har målat denna fantastiska stadsbild, så otroligt vackert, några tunna moln bildar en fin kontrast tilldet gryende ljuset. Jag sitter nu med min kompis Lenovo, han tar tålmodigt emot mitt pekfingersknackande. Jag känner för att dela denna upplevelse med er alla på Frontit som betyder så mycket för mig. Kosan är ställd mot Norrköping för massage av tre rekryter. Snart kommer vagnen med frukost, skall jag falla för frestelsen och ta tågfrukosten, eller skall jag stålsätta mig och vänta till mitt frukostmöte? Vissa säger att jag är karaktärsfast, men jag känner mig själv bättre än så. Jag tar tågfrukosten, vad går upp mot en hård macka med pålägg till rykande nybryggt kaffe. Tåget har nu kommit upp i en hastighet av 160 km i timmen, bilderna utanför fönstret strömmar nu förbi och känslan av privilegium fyller mitt sinne. Jag blir aldrig mätt på alla dessa möten med personer som kanske kommer att bli våra nya kollegor. Ta ansvar, reflektera över allt som omger dig, njut, känn tacksamhet och fyll ditt sinne av lycka. Dra på smilbanden, livet är underbart.

Detta adresserar Frontits värdeord Skratt & Ansvar

Love you all / Pierre

​

Orättvisans nakna ansikte

Jag vaknar en timme innan klockan ringer, efter ett snabbt överslag - jag är på Stegesund - logistiken måste funka. Jag inser det meningslösa i att tigga till mig ytterligare sömn, marginaler för misstag är små. Efter kaffe och en liten macka packar jag väskan med kläder och kontrollerar samtidigt att portföljen innehåller det nödvändigaste. Tar på mig skorna, ställer ut väskorna, det hällregnar. Jag har gott om tid, men det här ingick inte i planen. Mitt första morgonmöte kl 7:15 är frukost på Mornington. Efter ett trevande i mörkret, ser jag nu bryggan, båten kränger hårt, vinden och mörkret talar till min rädsla. Bryggan är tvärblöt av regnet och jag vill inte halka och hamna i vattnet. Med så små rörelser som möjligt förflyttar jag mig och utan incidenter befinner jag mig äntligen i båten. Det här är absolut det värsta väder man kan tänka sig, mörkt, hällregn, halv storm och två vindrutetorkare som frenetiskt försöker bringa klarhet i orienteringen. Väl i hamn på Resarö, innan jag lämnar båten byter jag till jacka. Ficklampan på telefonen är en nödvändighet för att passera grinden med kodlås. Äntligen är jag framme i bilen, jag slår på värmen, nu kan jag i lugn och ro ta mig in till stan.

Tanken slår mig, under en tidsrymd av dryga 30 minuter befinner jag mig i ett väldigt utsatt läge, men därute fortsätter vinden och regnet att piska på, därute finns det människor som lindar in sig i plastpåsar för att mota vätan, därute finns det människor som fryser.

Vänner det är NU dags att tömma garderoberna, ta ert ansvar, gör en inventering och sortera ut det ni inte använder. Skor, byxor, tröjor, jackor, allt ni kan avvara och lämna in dessa direkt till Röda Korset eller droppa dessa på kontoren för gemensam transport till Röda Korset.

Detta mina vänner adresserar Frontits värdeord i första hand Ansvar, och för mig personligen Utmaning och Möjligt.

Love you all! / Pierre​

Rösterna ekar i den stora lokalen

Rösterna ekar i den stora lokalen, en svindlande känsla infinner sig när jag räknar antalet stolar som skall fyllas med deltagare. Förberedelserna pågår, ljudet måste klaffa, programmet får inte gå fel. Anneli, den stora dirigenten ger de sista instruktionerna inför att ridån skall gå upp. Helt plötsligt fylls lokalen med deltagare, sorlet är öronbedövande, alla minglar runt och utbyter namn, bakgrund och erfarenheter med varandra. Det är nu dags att trycka på start för 2016 års konferens. Efter de inledande punkterna i programmet övergår skolsittningen till presentationer av aktuella uppdrag i olika stationer spridda över två rum i lokalen. Innehållet speglar nivån, ansvaret och utmaningen i olika uppdrag som våra ambassadörer driver ute hos våra kunder. Stoltheten låter inte vänta på sig. Genomgående för årets seminarium är, kompetens, erfarenhet, gemensam värdegrund, - mycket skratt, kostnadsmedvetenhet (genomgående tapas ☺), utmaningar, prestigelöshet, möjligt och mycket delat ansvar.Jag vill tacka alla konsulter, arrangörer och ansvariga för en fantastisk konferens som binder oss samman. Jag vill avslutningsvis att vi alla förstår vikten av en koncernchef som alltid använder hela orkestern, behåller sin genuina inbjudande personlighet, har lätt till skratt och som aldrig vikit en tum från vår gemensamma värdegrund. Jag hoppas alla inser hur mycket Anneli betyder för utvecklingen av detta fantastiska bolag.


Love you all / Pierre

Finns det ett Kwitter?

 

 

De har samlats i hundratal, hur informationen nått alla är ett mysterium, inget Twitter, inget Facebook, inte tillgång till mobil, som ett trollslag sitter de på bondens åker ”doing nothing”. Jag blir lika fascinerad varje år. Det är en fråga om överlevnad, är det månne inprogrammerat från generationer i deras gener. Helt plötsligt börjar en efter en utan synbar signal att lyfta, efter ett antal varv runt åkern bildar de formationen som skall göra flygfärden med minimal ansträngning så säker som möjligt. Snart kommer hela flocken av gäss att fälla ut landningsställen på en plats som ger värme och mat i väntan på en ny vår. Fascinerande, hur går det till, jag begriper inte det? Det ofattbara finns överallt, till exempel finns det en gud eller finns det inte en gud har universum ett slut eller är det oändligt, tanken svindlar.

Jag hoppas att vi aldrig upphör att betrakta, reflektera och förundras, låt oss bejaka vår nyfikenhet.

 

Låt oss i detta nyfikenhetens tillstånd vara nyfikna på tingens ordning i vår vardag. Låt oss kopiera naturens förmåga till ständig evolution, låt oss utveckla våra kunders verksamheter så att de klarar de nya förutsättningarna som ständigt finns i morgondagen.

 

låt oss ta Ansvar for att Utmana kunderna att tänka nytt.

 

Love you all! / Pierre
 

Fanskapet somnade

Dagen för intro närmar sig, jag inser att tiden för förberedelser är lika med noll, jag kollar snabbt materialet för presentationen, samtidigt ber jag min fru inhandla maten. Lars dirigeras att koordinera drycken. Dagen D är nu inne, gubbröran på plats, kycklingen i marinad och Lars ivrigt hackande grönsaker som skall ned i salladen. Klockan närmar sig ”hämtning på kastellet”, jag har Klass 8 examen, vilket omfattar även förarbevis på sjön. På kajen står ett helt fotbollslag, inklusive avbytare, fantastiskt roligt. Flytvästarna sätts på och samtliga äntrar båten för den traditionsenliga snipturen. Turen går runt Stegesund för slutlig ankring vid vår brygga, väl i land flyter kvällen på enligt plan. Samtliga kör sina presentationer inklusive jag, jag toppar med mina rysarhistorier som bland annat omfattar ”kasta grannen i sjön”. Jag kommer i säng alltför sent och vaknar i ottan. Jag är först ut bland dagens talare. När min presentation väl är avklarad väljer jag en fåtölj att sitta i, då inträffar det som inte får hända, någon slår av huvudströmbrytaren, för ett kort ögonblick ramlar ögonlocken ner. Jag tyckte det mesta gick enligt plan, men detta fanns inte i planeringen

Jag måste ändå sammanfatta Frontits 54:e intro, fantastiskt väder, fantastiska människor och en underbar orkester som spelar upp hela symfonin. Det är ett privilegium att få vara en av er, men håll tyst om att mina ögonlock för en stund föll ned, det adresserar vårt värdeord Ansvar. 😕

 

Love you all / Pierre
 

Skillnaden mellan förväntan, verklighet och saknad

​

På våren spritter det i kroppen, förväntans tid är inne. Avsaknaden av ljus under mörkrets långa dagar har skapat en törst som släcks först när dagarna blir längre. Sinnet lurar kroppen att slänga plagg efter plagg, alla går från inneliggare till uteliggare, behovet av russkapande drycker spär på känslan av livets oändlighet.

Sommaren inträder, verkligheten är här, nu gäller att förverkliga alla drömmar, strumporna åker av, många går från dusch inomhus till morgonbad i det fria. Livet blir enklare, man träffar nära och kära, och dagarna känns oändliga. I stan är det folktomt, på landet träffas alla som kommit ur sina vinterkokonger för att tillsammans hoppa små grodorna, bära okokta ägg i sked och hoppa säck. Grilldoften lägger sig som en smog över landsbygden och männen erövrar åter kontrollen över grillen.

 

Hösten börjar kanske inte åtta veckor senare, men nu inträder saknaden, plötsligt blir dagarna kortare, mörkret kommer tidigare och hösten är nu i snabbt antågande. Myriader av människor avfolkar nu landsbygden och likt lämlar återerövras städerna, folk flyttar nu tillbaka till sina kokonger. Återigen måste man cirkulera i kvarteren för att hitta en parkeringsplats. Fötterna som fått andas friskluft kapslas nu in i färgglada strumpor, vem fasen blir glad över att bli kvävd av en strumpa 😒.  Saknaden av en sommar som alltför ofta känts för kort måste nu ersättas med endorfiner, spänstiga vrister och ett djävla anamma för att ta våra kunder vidare till nya framgångar.

Men längst därinne ropar själen, knoppen och kroppen efter mer ljus, mer syre, mer tid, men nu kära kollegor, nu skall sinnet fyllas med nya utmaningar, nu lämnar vi grodhoppen, de okokta äggen och juteväven, nu skall knoppen in i gymmet, nu skall "de grå cellerna" få sig en omgång.

 

Jag måste säga att i år har jag verkligen längtat efter att träffa er.

Låt oss leva ett SKUMPA liv i höst,

S - sprid glädje,

K - var resurssmarta,

U - utmana er själva, kunderna, era kollegor,

M - därute finns bara möjligheter, se dem och ta tag i dem,

P - samarbeta över kontors och kompetensgränser och

A - glöm inte det sista och inte det minst viktiga, TA ANSVAR.

SKUMPA

Love you all, I love reunion! / Pierre

Jag får klautrofobi

Dagarna i Vaxholm börjar närma sig sitt slut, det är paytime som gäller, min fantastiska hantverkare från Lettland skall snart återvända till Bauska. Jag ringer Danske Bank för att kolla var jag kan göra ett kontantuttag, vi har slutat med kontanthantering men vi har ett samarbete med Forex Bank. Jag kollar med Karin på Västeråskontoret om det finns något Forexkontor i Västerås svaret är JA. För att öka komplexiteten i denna hantering har jag inte mitt eget kort, magnetremsan har pajat, jag har Bittes kort och limiten för kontantuttag har uppnåtts. Det diffar nu bara på 5 000 kr för att jag skall kunna cleara hantverkaren, så snart detta är klart är saken biff. På Forex visar det sig att jag inte kan ta ut pengar kopplat till mitt eget konto i DDB, jag kan bara ta ut pengar från kortet och eftersom jag inte är innehavare av kortet så går inte det. Jag ringer återigen DDB och förklarar mitt uppkomna läge och att det är akut, svaret är det går inte att lösa. Jag replikerar, allt går att lösa det är en fråga om vilja. Jag tipsar henne om en konkurrent som heter Handelsbanken och säger att jag står precis utanför ett HB kontor. Hon svarar, Danske Bank samarbetar inte med Handelsbanken, mitt svar – gör ett undantag, samtalet bryts av en outgrundlig anledning. Jag upptäcker då en känsla av klaustrofobi. När jag sedan kommer till Västerås kontoret frågar jag Stefan om han har Swisch, japp, därmed är saken löst. Jag swischar över 5 000 kr till Stefan som sedan hämtar ut pengarna.  Det som är intressant i hela denna historia, var går gränsen för möjligt och varför har jag så svårt att acceptera "det är inte möjligt".

Slutligen en uppmaning till oss alla – vi får inte bemöta våra kunder med "det är inte möjligt", det mesta är möjligt det är graden av ansträngning som avgör om vi skall lyckas.

Jag önskar er alla en fantastisk sommar.


Love you all! / Pierre

Keep smiling......

 

För någon månad sedan var Bitte och jag på Broms, en krog på Östermalm. Tre av oss valde torsk till huvudrätt, en valde kyckling. Vi som valde torsk drabbades ganska snabbt av akut magsjuka, närmare  bestämt slog den till redan vid efterrätten. Jag kände ett kraftigt blodtrycksfall och bestämde mig snabbt för att ta en taxi hem, där slutar historiebeskrivningen, ni undslipper den. Dagen därpå ringde vårt värdpar till restaurangen och efter diverse dividerande blev samtliga i vårt sällskap lovade en gratis trerättersmiddag när det passar. Igår var vi tillbaka och denna gång flöt allt normalt, en toppen kväll. Efter någon halvtimme in i middagen, innan varmrätten besökte jag herrummet, jag uträttade mina behov ackompanjerad av ett foto från förra seklet, föreställande tre barn i åldrarna 0 – 5 år, alla stirrade gravallvarligt på mig. Morgonen efter kör jag mitt traditionsenliga morgonprogram, skillnaden är att jag har en tid att passa som inte tillåter någon försening, planet till Sundsvall avgår 8:25. På Arlanda Express möter jag konduktören som strålar likt en nymornad sol, en total kontrast till begravningsstämningen på fotot dagen innan. Då slog det mig plötsligt, alla kort som togs kring förra seklet föreställer människor som är på väg till sista smörjelsen.
Varför var det så, det finns säkert många förklaringar till det. Men det finns ingenting som gör en människa så glad som att mötas av ett leende, det finns ingenting som skapar en känsla av samhörighet som leendet, det finns ingenting som kan förändra en sinnesstämning i ett sällskap som en glad medmänniska. Tänk ex.vis vad kul det är att se foton på glada människor, kontra allvarliga människor. Det finns så mycket elände i denna värld som vare sig du eller jag kan påverka, men vi kan om vi vill sprida glädje, glöm aldrig vårt värdeord Skrattet.

Det finns till och med forskning som visar att ditt anlete tolkas av hjärnan och om du drar på smilbanden uppfattar hjärnan att du är i balans och mår bra, givetvis gäller även det omvända.

 

Keep smiling, love you all / Pierre

Finns det presumtiva galningar i oss alla?

 

​

Den stora frågan, är vi samma karaktär i alla sammanhang? Jag vill hävda att jag själv inte är samma människa i jobbet som privat. Vad är det som gör att fullt normala människor får en 😈 när de håller i en ratt. Det kan inte bero av uppväxten och det kan inte vara genetiskt. Låt mig ta ett exempel……

Två gånger det senaste halvåret har jag blivit prejad av personer som tappat all sans. Första gången i en rondell i Barkarby, föraren framför mig tvärnitar helt plötsligt. Han springer fram till min bil, jag tar ned sidorutan, han beskyller mig för att ha tutat, jag förnekar det, han besinnar sig och kör därifrån. Här var jag oskyldig, men var en hårsmån från en rak höger.

Den andra gången var i Marbella, jag missar pga av ouppmärksamhet bilen som är i rondellen, vilket innebär att jag av misstag kör in framför den andre, klantigt men oavsiktligt. Han kör snabbt förbi mig och prejar in mig till trottoaren, jag tar även denna gång ner sidorutan, med risk för att andra gången på ett halvår få en rak höger. Jag sträcker ut vänster hand som en Kofi Annan rörelse, en slags "love peace and understanding" gest, han känner sig som en segrare och gör som den förste, hoppar in i bilen och kör därifrån.

Första tillfället var jag oskyldig, andra tillfället var jag klantig. Men oavsett det, vad är det som gör att bilister tappar allt förnuft och sans. Jag funderar på att ändra rekryteringsprocessen, sista testet skall vara en "köra bil" test för att hitta en eventuella galningar bland rekryterna.

Detta adresserar våra värdeord

Utmaning – låt inte den andres aggression smitta av sig på dig

Prestigelöshet – fightas inte om oväsentligheter, kräv inte att bli sjyst behandlad i trafiken

Skratt – se det komiska i situationen, men passa dig för att skratta för tidigt

Love you all / Pierre

Jag stötte på Kerstin

Jag drar mig till minnes en liten olycka som hände för några veckor sedan. Morgonen var på ett strålande humör, fåglarna sjöng i kör, natten hade fått ge vika för en ny dag och solens strålar fick flöda fritt över våra soltörstande gator. Den här dagen känns som en av dessa dagar som kan försätta även den mest nedstämde i en stämning av dur. Jag parkerar inne på gården – slottsparken, på Villa Ludvigsberg, ja de känns faktiskt som en slottspark. Jag avverkar därefter några intervjuer innan det är dags att lämna Stockholmskontoret. Sätter mig i bilen berusad av vårkänslan och euforin från underbara intervjuer, lägger i backen och döm om min förvåning, jag backar rätt in i Kerstins framdörr. Jag märker inte påkörningen, men tycker mig se i backspegeln att bilen är farligt nära Kerstins. Jag kör fram för att räta upp bilen när jag ser Kerstin komma ur sin bil och ”nästan” ber om ursäkt för att hon inte hann få in nyckeln för att signalera en varning innan kollisionen. Men då vårt värdeord skratt ligger så djupt i oss, konstaterar vi med ett flin på läpparna vad som hänt. Vi tar varsin bild på skadorna, jag ringer mitt försäkringsbolag och rapporterar skadan och Kerstin mailar sitt försäkrings-bolag. Varför rapportera på traditionellt sätt, när man kan göra det via mobilen och datorn. 

Händelsen adresserar våra värdeord:

Skratt – vad annat kan man göra.
Ansvar – var rädd om dina relationer, låt inte olyckor störa.

Love you all / Pierre
 

En ledare har talat

Solens strålar utan kontrasterande skuggor skapar inga vackra bilder. Trots att fasaden utanför hotellfönstret inte väcker några sinnen fylls jag av vällust, solen kämpar sig nämligen upp bakom de ensidiga takformationerna på grannhuset. Jag ligger kvar i sängen och reflekterar på treårsresan och alla fantastiska kollegor. Kompetenta, kommunikativa, konstruktiva, lätt till skratt och en vilja att bygga ett Frontit i världsklass. Dagen innan har vi avslutat sista konferenspasset på treårsresan och toppat den med tapas på en restaurang nere i hamnen. Vi var många som enträget försökte få tag i en taxi till restaurangen, men försöken var förgäves. Anneli ledde ett gäng på fyra tjejer som inte gav upp, efter en lång väntan beslutade Anneli (gängledaren) att gruppen måste omgruppera sig. Efter ytterligare 20 minuter försöker några tränga sig, ljudet från Annelis paraply som likt en revolver klickar till får paret att snabbt retirera, en stark ledare har talat. Jag inser i den arla morgonstunden, trots välbefinnandet över helgens umgänge i backspegeln, att det är dags att slå igen datorn och hasa sig upp till en frukost tillsammans med goa kollegor.

 

Ledarens agerande adresserar vårt värdeord MÖJLIGT, ett paraply har många användningsområden.

Love you all / Pierre

 

 

Kan solen vara alla tiders "negativa tankars" sophämtare?

​

Solen strålar, fåglarna stämmer upp i kör, krokusarna visar sina nymornade trynen, allt känns fantastiskt, på väg till kontoret nynnar jag en sång.

Joggar lätt upp för trapporna, öppnar dörren till kontoret, tyvärr har dörrstoppet pajat så dörren uppfattas som den slängs upp, den landar i ett slammer i väggen. Strax innan bestämde jag mig för att ljudligt sjunga första versen i den stämningsfulla sången. Dörrens brak och min falska stämma bildar sammantaget ett överraskningsmoment som kan skicka den bästa in i dödsriket. Jag möter tre Frontianer som hamnar i mitt stämningsfulla jag och får en skopa personliga superlativ. Jag känner när jag pratar gott till andra att mitt hjärta ler och mitt sinne raderas på allt negativt.

Man kan kalla det sinnesterapi. Ta ansvar för ditt välbefinnande, stanna upp, låt solen mata ditt sinne, möt omgivningen med ditt allra finaste leende, sprid positiva kommentarer och kompostera det som tär på din energi.

Detta mina vänner adresserar våra värdeord

Skratt    - sprid glädje

Möjligt  - Pröva och du kommer bli beroende

Ansvar   - Ta ansvar för ditt välbefinnande

 

Love you all / Pierre

Snart kommer den totala transformationen……

Allt inleds med ett fåtal varmgrader, gatorna sopas, fåglarna stämmer upp till sång inför den stundande parningen, helt plötsligt sprakar det i isarna som om någon yttre makt bestämt att nu är det dags, ispartiklarna börjar skingra sig och övergår genom ett trollslag i flytande form. Jag känner en oerhörd tacksamhet att få uppleva detta år efter år. Vänner stanna upp och beskåda, iaktta, unna er att reflektera över dessa växlingar som livar upp våra trötta vintersinnen. Snart är det dags att likt lämlar vandra ut på gatorna och ansluta  er till folket på konserthustrapporna, vid fontänerna och  i parkerna och på platser som badar i solljus och tillsammans mata nunan med sol & kroppen med koffein. I veckan har jag fått avnjuta fantastiska dagar tillsammans med 17 andra Frontianer på en två dagars intro i Vaxholm. Jag upphör aldrig att förundras över hur lyckligt lottade vi är som om och om igen fyller på med nya toppkrafter, därmed kan vi utveckla våra kunder till sin fulla potential. Intron startade dag 1 på ett icke traditionellt sätt, färden mellan kastellet och Stegesund passerades med en dieseldriven taxibåt, inte som brukligt i en snipa fylld med gubbröra och dryck.

Gästerna hälsades dock välkomna med gubbröran, drycken samt levande brasor såväl i sjöstugan som på tomten. Kvällen gick sedan i ett rasande tempo, med såväl rysliga historier som personliga presentationer. Utan förvarning lystes huset upp av strålkastarna från Taxilasses båt och gästerna försvann lika snabbt som dom kom. Endast tjänstefolket var kvar, Stefan Paulsson, Bosse Rosander och undertecknad röjde upp efter kvällens festligheter.

Dag 2 gick i dialogens tecken, PP bilder varvades med diskussioner och nätverkande. Anna var en de sista artisterna som med sin passion motiverade folk till kommunikation i etern mellan leverans, marknad och sälj.

Avslutningsvis togs ett gruppfoto.

Dagarna präglades av Skratt, Kostnadsmedvetenhet, Utmaning, Prestigelöshet& Ansvar!

Tack alla för två fantastiska dagar.



Love you all / Pierre

 

 

 

Kan man bli lycklig av en stol

Installatören kommer med en apparat från MTM.  Instruktionerna haglar och svärmor som är 79 år och som är på väg att bli blind tittar på honom med kisande ögon. Fortsättningsvis skall hon få taltidningar i stället för papperstidningar. Apparaten är hyfsat enkel, men efter 1,5 timmars undervisning i monologform är hon mer förvirrad än någonsin. Jag tackar installatören för lektionen och ber honom avsluta då kärlet i svärmors knopp är fullt.  När väl lugnet infinner sig utbrister svärmor som inte sagt någonting på 1,5 timme, jag är så lycklig för den nya stolen ni gav mig. Stolen köpte vi för 100 spänn

 

på en antikbod, tanken var att hon skall kunna sitta i sitt kapprum när hon knyter skorna. Tänk att så lite kan betyda så mycket.

 

Detta adresserar Frontits värdeord Kostnadsmedvetenhet och Ansvar.

Love you all! / Pierre

 

 

Prins Carl-Philip gick före mig i kön

 

I Sverige är patosen för rättvisa djupt rotad. Vi blir upprörda om någon bryter mot köreglerna, oavsett om det är i trafiken, på väg till gaten på flygplatsen, i kassakön eller nu senast att göra en ”Margot”, utnyttja sin position för att gå före i bostadskön.

Igår gick kungahuset före mig i kön på Ica, men såväl kassören som Carl-Philip var ovetande om varandras existens, det var bara kassörens behov av att bringa ordning i butiken som gick ut över mig. Innan incidenten for jag omkring med min kundvagn för att tillfredsställa behoven enligt mitt nya kostprogram, mycket ekologiska grönsaker, fisk, ekologisk yoghurt och där tog farten slut, jag hittade inte linfröna. Tre ggr stötte jag på Carl-Philip mellan hyllorna, vad han letade efter vet jag inte. Tredje gången funderade jag på att fråga honom var linfröna var, men insåg att han troligtvis inte kunde svara. Sista anhalten var storshopping av frysta bär och därefter försökte jag sjävscanna för att slippa köa, men blev bryskt tillrättavisad - ja inte av ”ICA stig” utan av ”ICA brorduktig”, den kassan tillåter bara scanning av 7 varor. Kreativt frågar jag, kan du öppna en ny betjäningskassa, svaret är ja och jag står nu först i kön i den nyöppnade kassan. Då ropar brorduktig, ni som köar i den andra kassan hälften av kön, kom över till mig och inordna er i motsvarande ordning i min kassa, till mig säger han, du ställer dig sist i kön. Helt plötsligt står Carl Philip före mig.

Surt sa räven, bytte kassa och svor över rättsfascisten som troligtvis var skolpolis i grundskolan.

Några rappa tillrättavisande som känns som örfilar skall inte förstöra min dag. 😉 Men jag skall villigt erkänna jag blev rätt sur, men reflekterade samtidigt över att även kungahuset är tvungna att köa på ICA, det är Sverige när det är som bäst.

Det adresserar Frontits värdeord Prestigelöshet.

Love you all / Pierre

 

Allt på konferensen var fantastiskt

Allt på konferensen var fantastiskt, alla ni fantastiska deltagare (jag menar vi på Frontit), innehållet, arrangemangen, gästföreläsaren, lokaliteterna, maten och programinnehållet. Dyker i säng måndag kväll 21.45, sover nonstop till 6.30. Lagar frukost, äter den och penetrerar samtidigt dagens aktiviteter. Tar en dusch och känner att knoppen är totalt tom, känner mig lite håglös, torkar snabbt av mig och hoppar snabbt i kläderna. Finner till min fasa att mitt lunchmöte är 2 timmar bort och min energi är nere på noll. Knappar numret till Röda Korset och hittar energigivaren, dom har en flagship store på Hornsgatan som enbart tar emot märkeskläder. Försäkrar mig om att dom säljer mina kläder dyrt. Sprudlande av glädje tömmer jag garderoberna, märken som Armani, Cerruti, Corneliani, Boss, Stenström och Eton sorteras ut och packas ner i bilen, totalt blir det 25 kostymer & kavajer samt 20 bomullsskjortor. Efter genomfört lunchmöte åker jag förbi Röda Korset och fullkomligen attackeras av en total glädje och tacksamhet över gåvan. Foton tas av personalen för publicering på deras hemsida. Känslan dom förmedlade var att jag räddat deras familj undan svält och fattigdom. Jag hoppar in i bilen med en endorfinkick som heter duga.

Mina vänner, hemlösa behöver varma skor och kläder – administreras såväl av Gula Änglarna som Röda Korset, Röda Korset kan dessutom ta emot ”finkläder” som säljs dyrt, där inkomna medel går direkt till behövande människor i flykt.

Ser du någon mår dåligt eller en verksamhet inte fungerar, sitt inte på läktaren och recensera tillställning, var med och sätt upp scenen, det är vårt sista ord i våra värderingar – det uttalas ANSVAR. Vi alla kan göra skillnad.

Love you all / Pierre