Orättvisan

I veckan passerade jag av en händelse en frisör i city som är en ny bekantskap för min "frilla". Hon tvättar, friserar och ansar nu allt på mig inklusive sticklingarna som kommer ut ur näsa och öron. Efter klippningen ber jag även om fotvården som salongen erbjuder.  En och en halv timme senare känner jag mig nyservad, skinande ren och vaxad. Döm om min förvåning när hon efter uträttat värv räknar ut priset, 350 kr. Omöjligt säger jag, du måste ha räknat fel. Svaret - du är ju pensionär, jag ber henne att förbise det, priset landar nu på 520 kr. Jag anser det fortfarande för billigt men betalar under protest och avslutar med kommentaren, du måste höja dina priser, det här funkar inte.

Allt sedan dagen jag som liten såg min far bli lurad har jag svårt att se skickliga yrkesmänniskor bli utnyttjade. Händelsen har förföljt mig sedan han stod i tingsrätten dömd för skattebrott. 

För att dryga ut vår skrala familjeekonomi jobbade far extra för 5 kr i timmen. Företaget hette Gems, dom tillverkade hyllmaterial och reklamartiklar till butiker. Ägaren till företaget kom en dag på en smart idé och vid ett tillfälle övertalade han far att skriva på att han sålt kartonger till företaget för motsvarande summa pengar. Det smarta var att ”farbror” Gems kunde slippa arbetsgivaravgiften och ville heller inte ta pengarna ur egen plånbok. Fem kr i timmen var redan då en skitlön och när skattemyndigheten gjorde revision på Gems hamnade även pappa under luppen. Pappa åkte dit för skattebrott. Påföljden blev att pengarna han tjänat försvann med råge till staten, därmed var pappa tvungen fortsätta jobba vidare för Gems för att ”amortera” av skulden till fogden. Gems gick fri och erbjöd sig aldrig att ta ansvar för sitt misstag.

Essensen är att jag blivit en rättsfascist, jag mår illa när jag ser människor som inte kan försvara sig utnyttjas. Mitt beslut vad gäller frisören från Nicaragua är att hjälpa henne att justera upp sina priser. 

Love you all! / Pierre            

2011 fick reda på att jag hade leukemi

Det var inte första gången jag drabbades av en nära döden upplevelse, snarare 6:e gången. Som gammal programmerare började jag göra ett flödesschema som Bitte skulle kunna använda för att kunna navigera framtiden. Jag bad om teknik för att kunna ha videointervjuer på distans med reryteringskandidater. Fysiska möten var otänkbart då jag saknade immunförsvar. Det märkliga var, å ena sidan tolkade jag min situation som att jag satt i dödens väntrum, å andra sidan ansåg jag mig för oumbärlig för Frontits fortsatta expansion för att vara sjuk. Hm, hur dum får man vara – läs ”från attacheväska till potträning” – finns på min blogg. Trots min känsla av oumbärlighet, började jag gräva min mentala grav, jag började tycka synd om mig själv. Det är det mest effektiva sättet att kliva rakt ut i ångestens träskmarker. Efter några veckor gav jag upp. Jag sa till Bitte, nu måste jag sluta tycka synd om mig själv. Som ett under återvände syret i rummet. Jag blev gladare, inte lika nedstämd, agerade som om livet hade en morgondag. Givetvis helt utan nya besked när det gällde mitt tillstånd, men med en inställning som kändes roligare än den förra. Jag köpte en andelslägenhet i Spanien, den var omotiverat billig, låg i en fantastisk förening. Jag köpte den osedd, växlade kontrakt via nätet, förde över pengarna och 2 dagar senare rasslade det till i brevlådan. Nycklarna tillsammans med diverse annan information var nu våra. Jag sa till Bitte ”våga vägra dö”. Detta var min drog för att ha någonting att längta till.  

Leukemin visade sig var den bästa om man nu måste välja. Jag gick igenom ett cellgiftsprogram, med påföljande bloddopning, immunförsvaret återvände nu sakta men säkert.

En lärdom jag drog av detta – tycker jag synd om mig själv gräver jag min egen grav, det är okej att bli besviken och ledsen, men inte att låta inställningen ”tycka synd om” bli en permanent gäst.

En som har lärt mig mycket efter att detta hände är en av våra anställda, Viktoria som tyvärr gick bort i cancer i höstas. Hon var ett föredöme, klagade aldrig över sin situation. Hon kände mer oro över hur andra tog hennes motgångar än över sin egen situation. Hon var vår hjälte och vårt föredöme. Hon levde livet fullt ut in i det sista, fyllde det med glädje, hopp, umgänge och innehåll.

Love you all! / Pierre

Skippa hoten när du är i affektion

Allt för ofta rinner bägaren över när vi anser oss orättvist behandlade, att då i affekterat tillstånd häva ur oss konsekvenserna av detta löser inga problem.  Låt mig ta två exempel. Den här har jag berättat förut, men tar den igen i något bantad version. 

Jag glömmer tyvärr ofta Bittes födelsedagar, även denna gång. Jag vaknar med ett ryck, tar på mig kläderna och rusar ner till Tösses Bageri, pekar på en av tårtorna och ber om två kartonger, en till tårtan och en tom kartong. Expediten och jag hamnar i affekterad ordväxling då hon inte vill lämna med en tom kartong trots mitt erbjudande om att betala för den. Det slutar med att jag säger ” jag kommer aldrig mer att handla i den här butiken”, vilket jag tyvärr blev tvungen att göra då jag dagen därpå saknade surdegsbröd till frukost.

Det andra exemplet är en god vän som trotts handikappflaggad golfbil blev nekad att köra in till bollen på ett av hålen. Han gjorde en ”Pierre” – förklarade för greenkeepern att han inte kommer att spela på banan i fortsättningen. Golfbanan ligger nästgårds till boendet och då många kompisar spelar där så hoppas jag att han skiter i ”löftet” till greenkeepern.  

När en situation uppstår som dessa försök lös problemet så att bägge vinner, undvik hot som begränsar ditt fortsatta handlingsutrymme och som troligtvis aldrig kommer att realiseras.

Dra på smilbanden när du känner att det finns risk att topplocket går, det adresserar Frontits värdeord Skratt. Bejaka inte ditt barnjag, agera vuxet - det adresserar Frontits värdeord Ansvar.  

Jag önskar alla En God Fortsättning på det nya året

Love you all! Pierre