Jag blev hotad med ett polisingripande

Solen sipprar in mellan mammas spetsgardiner, jag är fem år och har en plan. Jag tar en kartong i köket sticker ett antal hål i locket och går ner på gården, plockar ett antal nyutslagna maskrosor, sticker ner dom i kartongen, öppnar dörren till gatan och startar försäljningen. Som femåring är det ganska lätt att sälja diverse smörja, men det tog inte mer än en kvart när jag snubblar över en sjuksköterska. Ni vet en sån med tvärställt vitt brätte på hjässan och knut i nacken. Hon är drygt tre ggr min längd, hon tittar ner på mig och väser som den där sköterskan i Gökboet, ur hennes mun kommer ett mycket tydligt hot. Om du inte slutar med dom här dumheterna kommer jag skicka polisen på dig. Till saken hör att vi har polishuset på andra sidan gatan.  Jag springer in genom dörren uppför trapporna och gömmer mig under köksbordet. Jag tyckte det var skitläskigt.

Ett antal år senare fortfarande sugen på att tjäna pengar, jag går nu på mellanstadiet. Min bror Stefan och jag tillbringade mycket tid på Norr Mälarstrand och Rålambshovsparken, jag vittjar varje buske i jakt på vinflaskor. På den tiden fick man pant på alla tomflaskor. Stefan skämdes som en hund för mig, så han tog stora omvägar för att slippa mitt sällskap. Men vad gjorde det jag kunde ju fylla mitt rör i sovrummet med mynt.

Ytterligare några år senare, jag har precis börjat på högstadiet. Stefan och jag tar ut varsin kartong med Invarosor, pengarna gick till vanföra barn, ja det hette så på den tiden. Jag hade en strategi, inte sälja till stressade människor på gatan, bara sälja i butiker och på kontor och inte gå hem förrän alla rosor var sålda.  Försäljningen pågick en månad, jag fick tyvärr armen ur led i en olycka en vecka efter säljstart, men jag vann priset som 3.e bästa säljare. Stefan blev inte av med sin första kartong, så jag sålde även hans rosor.

Våga och du kan lyckas, det värsta som kan hända är att det blir fel och då får du värdefulla erfarenheter, det viktiga är att det blir fler rätt än fel.

Love you all! / Pierre

En osannolik historia

Mina målare från Lettland ropar till mig, det är fel färg, jag replikerar, vänta till den har torkat, den ändrar kulör då. Några burkar senare och med ett veranda- och entrétak färdigstruket kan jag konstatera att det är fel färg. Jag åker tillbaka till färgaffären, expediten ber om ursäkt och ger mig en färgmätare för färgbestämning. En dag senare står jag i butiken med beställning på rätt färg, men tyvärr har dom slut på stora hinkar. Om jag absolut inte kan vänta erbjuder han sig att blanda till 12 st en liters burkar.  I väntan på burkarna sätter jag mig i vårsolen utanför ett bageri med en kaffe och ostsmörgås. En halvtimme senare hämtar jag burkarna och lastar in kassarna i bilen, sätter mig vid ratten och upptäcker en bot på rutan - 750 kr. Okej det blev inte gratis med ny färg. Väl hemma på Stegesund, ställer jag in plastpåsarna med färgburkarna i källaren, tyvärr välter en kasse, varvid en färgburk till hälften rinner ut på golvet och resten i plastpåsen. Jag hämtar en slickepott och slevar upp det som ligger på golvet, häller det i burken, tar plastpåsen och häller ner resten av färgen i burken. Stänger burken och ställer den bland dom andra. Några timmar senare letar jag febrilt efter min bilnyckel, inget ställe undgår min spaning, men nyckeln lyser med sin frånvaro och hjärnan är nu helt tom på alternativ. Efter säkert en timmes letande slår det mig, jag skall kolla ett ställe till. Jag går ner i källaren öppnar "burken" rör om med en pinne, nope ingen bilnyckel. Upptäcker då att det är fel burk, öppnar "rätt burk", ner med en pinne, jepp där ligger den.

Det händer att jag släpper ner lösa saker i bagar, fickor eller plastpåsar efter att ha parkerat bilen på Resarö, enbart för att undvika att tappa något i sjön när jag hoppar ner i båten.

När jag efter fadäsen med burken valde att hälla tillbaka färgen i plastpåsen, råkade nyckeln ligga i den plastpåsen med påföljd att den hängde med ner i färgburken. Egentligen borde jag bli Sherlock Holmes - jag tror inte många hade knäckt den koden. Ser ni förresten den gröna färgen på nyckelbrickan, händelsen är hur som helst näst intill osannolik.

Om det adresserar något av Frontits värdeord så är det Möjligt, hade jag sagt att den omöjligtvis ligger i färgburken, då hade jag aldrig hittat den.

Love you all / Pierre

PS! Jag önskar alla en Glad Påsk. DS!
       

När reptilhjärnan visar tänderna

Familjen sitter på bryggan på Stegesund, en stickande lukt stör kvällningen. Jag bestämmer mig för att knalla mot vinden och finner då att vår granne eldar tryckimpregnerat virke. Alla bör känna till att arseniken som finns i tryckimpregnerat virke frigörs vid eldning, och den är extremt farlig att andas in. Jag går in på Åkes tomt och frågar, ”du eldar väl inte med tryckimpregnerat virke?”, ”Jo det gör jag och det tänker jag fortsätta med”, replikerar Åke och slänger på ytterligare en stor stock på brasan. Grannen bortom oss skriker ”släck för fan den där brasan”. Glad över den andra grannens reaktion och provocerad över Åkes svar tar jag den stora stocken och slänger den i vattnet. Jag känner en tung knuff i ryggen och hamnar i sjön med kläderna på, vattnet når mig upp till knäna. Åke kommer nu med en järnkratta i högsta hugg, jag försöker komma undan genom att hoppa in bakom hans bryggräcke. Han slår med full kraft mot mina ben, adrenalinstinn och upphetsad känner jag inte när krattan tränger in i benet. Vår son Martin som är längre och kraftigare än jag rusar till undsättning, han rycker krattan ur händerna på Åke och slänger den i sjön. Åke försöker då puckla på Martin, vilket föranleder mig att gå emellan. Jag tar tag i Åkes skjortkrage och byxor och skickar honom med huvudet före i sjön. Jag öser nu hinkvis med vatten över brasan. Åke som nu ser ut som en dränkt katt kommer upp ur sjön, jag bestämmer mig för att kasta en hink i ansiktet på honom. Han skriker då ”slänger du vatten i ansiktet på mig”? Oerhört märklig kommentar, jag har ju nyss kastat honom i sjön. Direkt slår det mig, Åke tappade troligtvis all sans och besinning när jag klev in över tomtgränsen och fällde den anklagade kommentaren. Själv var jag helt blockerad av tumulten som följde, jag kände inte när krattan borrade sig in i benet, men nu ser jag att det pumpar från mitt högra ben och skon är helt nedblodad. 

Den här händelsen har jag spelat upp flera gånger för att rekapitulera, vad var det som egentligen hände? Forskningen visar att när vår status eller självständighet hotas slår reptilhjärnan till, vi slåss, flyr eller hamnar i frysläge. I hotläget tar känslohjärnan över och vi reagerar innan vi hinner tänka, Åkes reaktion beror med all sannolikhet av det. Min reaktion att skicka Åke i sjön var en direkt följd av att han bar hand på ett av våra barn. 

För att ge perspektiv på Åke, så var han ett kapitel för sig, han var inte som alla andra. Vid ett tillfälle såg jag honom tömma sopor i Vaxholmsfjärden, han stal saker av oss, han kopplade in sin elförsörjning på vårt elnät, han vinterförvarade sin båt på grannars mark etc. 

Incidenten hände i mitten på 90-talet och vi har sedan flera år nya grannar.

Love you all! / Pierre

 

Rädd att göra fel?

Sommaren 2005 köpte jag ett hus på 940 kvm på Lidingö, triggad av en misslyckad satsning på en företagsidé som tog 5 år i anspråk och tömde familjekassan. När nedmonteringen av företaget pågick såg jag "Lidingöprojektet" och insåg här ligger lösningen på en "turnaround". Jag ropade in huset och informerade Bitte om att vi måste sälja lägenheten som vi köpt två år tidigare. Beslutet var citat Bitte  "bland det värsta du kan göra mot mig".

10 Letter engagerades, 2 Svenska snickare, 2 Svenska målare, ett värmepumsföretag, samt en entreprenör för att putsa om huset.

Huset krävde en totalrenovering och planen var att bygga om det från enfamiljsvilla till fyrfamiljshus. Ganska snart blev det tvärnit i projektet, huset hade bara 1-fas och det omöjliggjorde parallella aktiviteter, elen klarade inte belastningen. Jag tog kontakt med Fortum och blev då informerad om att dom har en processorienterad organisation och jag blev ett ärende i kön. Ny el kunde tidigast bli aktuell om 2-3 månader. Jag insåg att personen jag pratade med inte hade mandat att hjälpa mig. Jag ringde högre och högre upp i organisationen tills det blev tvärstopp. Jag bad då "sista" instans om stavningen på hans namn. Jag konkluderade med, det är viktigt då du troligtvis kommer på nyheterna på TV4 ikväll, det kanske är ett spädbarn som inte överlever natten p g a problem med elen från Fortum. TV4 måste då kunna referera till det här samtalet. Samma eftermiddag kom Fortum med en stor elvinda och rullade in byggel för att temporärt lösa frågan till att en permanent lösning kom på plats. Varför blev mitt ärende så bråttom? Jo personen blev ju helt plötsligt ansvarig och löpte stor risk att bli en del i ett nyhetsinslag.

Samma sak hände när jag var ordförande i Danderyds Montessori, det här var någon gång sent 90-tal. Vi behövde få en 30 skylt uppsatt på gatan och handläggaren som jag pratade med gick inte mig till mötes. Jag bad om stavningen på hennes namn och avslutade med - jag noterar vårt samtal och kommer att referera till det om det händer en olycka på gatan. Det tog inte mer än drygt en vecka så fick vi vår 30 skylt.

Många är rädda för att ta ansvar, bristen på ansvar är som tjockoljan i våra organisationer. Det finns ett talesätt, allas ansvar, ingens ansvar. Dock kan beslutssvaga personer helt plötsligt bli beslutsmässiga om dom blir medvetna om riskerna med uteblivet beslut.

Hösten 2006 sålde vi lägenheterna, ekonomin var nu i balans och Bitte sammanfattade projektet, citat "ett av dom roligaste!".

Love you all! / Pierre

PS!  Läs även "misslyckande förutsätter en ansträngning" du finner den i min blogg. DS!