onsdag 26 juni 2013

Håller jag på att bli tokig


En fantastisk morgon med en spegelblank fjärd i konkurrens med nyfödda småfåglars kör, själen fylls av lycka då naturen spelar upp en av de vackraste morgnar som bara naturen kan göra. Jag fyller på med intryck som snabbt omvandlas till ljud, lukter, fuktmättad luft och synintryck i oändlighetens strofer. Jag har gott om tid, jag skall inte vara på kontoret förrän om 3,5 timme. Jag stänker två skjortor inför morgonens strykning. Plockar upp mobilen lägger medvetet den i ytterfacket på resväskan. Letar efter glasögonen, vägrar använda mina slipade solglasögon. Jakten slutar med ett antagande, dom ligger troligtvis i bilen. Bestämmer mig för att ta snipan för att plocka upp dom. Efter en kvarts färd, finner jag att bilen är tom - inga glasögon. Ytterligare en timme senare, troligtvis efter ”10 000 steg” slår det mig plötsligt, glasögonen ligger i den andra båten, finner till min glädje att det stämmer. Varför gavs den impulsen först efter 1,5 timmes letande, är det ett spratt som kroppen dirigerar för att blockera minnet så att tok fan är tvungen att röra på sig, stegtävlingen är ju över! När det är dags för avfärd blockeras återigen minnet, randomskivan kärvar, var är mobilen? För att slippa leta ringer jag mobilen och turligt nog hittar jag den i ytterfacket på resväskan, igenkänningen är total. Jag la den medvetet där 2 timmar tidigare. Vad är det frågan om, ska det behöva vara på det här sättet, håller jag på att bli tokig.

Jag önskar er alla en underbar sommar!

Love you all! / Pierre​