Tio minuter innan olyckan tryter batteriet i mobilen, telefonen stängs av...

Passerar ett vägbygge, plötsligt en oerhörd smäll, var är svårt att lokalisera. Någon kilometer senare uppstår ett flaffande ljud, bilen kränger och jag väljer att köra av vägbanan. Vänster bakhjul har punkterats. Däck på burk får agera första hjälpen, efter ett frenetiskt skakande tömmer jag innehållet i däcket, en motorcyklist stannar och frågar om jag behöver hjälp, svaret är nej, jag löser detta.

Tyvärr släcker han min förhoppning när han talar om att vätskan rinner rakt igenom, däcket är uppfläkt på baksidan. Jag går bort till bensinmacken ringer Bitte och ber henne beställa Volvo assistans. 1,5 timme senare bärgas bilen till verkstad och en taxi kör mig till Vaxholms bussarna.

Bitte möter mig vid ändhållplatsen och vi spenderar någon timme i hamnen i Vaxholm, det är ångbåtens dag. Stannar till i ett stånd för att kika på lite skärgårdskonst byggd på vrakdelar. Övertalar Bitte att vi absolut behöver detta. Paret som står i ståndet kommer från Norrköping, jag känner samhörigheten och berättar att vi har kontor på Hospitalsgatan i Norrköping. Accepterar priset utan att pruta, trots att det strider mot min natur. Döm om min förvåning när vi och paret kommer på att deras son jobbar på Frontit, framför oss står Peter Dahléns föräldrar. Vilken jädra tur att jag inte agerar som jag normalt sett gör –kohandlar om priset.

Jag kan konstatera att efter två motgångar – telefontorsk & punktering - kom en vinst jag uppträde jyst i mötet med Peters föräldrar, kanske för att jag var så utmattad av dagens strapatser.

Vilket av Frontits värdeord detta adresserar vet jag inte

Kanske utmaning, jag utmanade mitt normala jag 😉

Love you all! / Pierre

Gör livet meningsfullt för fler

Tåget rycker till, tanken far iväg, den mentala utflykten avbryts snabbt av en störande konduktör, ”dags att kolla biljetterna”, slås av att detta måste kunna automatiseras. En naturlig tanke som ger svindlande scenarion, ingenting kommer på sikt att behöva en mänsklig hand, allt, nästan allt kan automatiseras. Konsekvensen blir att allt fler kan leva ett liv utan mening och innehåll.

Percy Barnevik myntade en tanke som jag älskar, ”jag betalar hellre för en hisspojke än att jag blir rånad av samma kille på gatan”.

Det är äkta omtanke, antalet arbetstillfällen måste öka, Vi måste skapa fler enkla jobb, alla måste få betyda någonting, ingen skall behöva leva utanför samhället. 

Invandring utan integration skapar enorma spänningar i samhället, hela generationer av invandrare lever utanför samhället utan mening. Hand in hand som vi på Frontit är bidragsgivare till ger microlån till kvinnor i Indien som vill starta företag. Detta görs på helt kommersiella villkor. De stora flertalet kommer igång med sitt företag och betalar då tillbaka lånet och därmed får fler hjälp att starta företag, hjälp till självhjälp i dess yttersta form. Ge fiskaren nät så att han kan fiska, hjälp honom att försörja sig själv.  

Konsekvensen av utanförskapet är att en hel ungdomsgeneration skäms för sina föräldrar och de vandrar i ingenmansland utan mening sammanhang och arbete. Deras vilsna själar lockas till kretsar som ger dom identitet och dom luras till handlingar som förgör våra samhällen, samhällen som dom ändå inte är en del av. 

Vi är inne i en teknikrevolution som eliminerar jobb, som gör vissa tjänster onödiga. Låt oss i den transformationen skapa nya jobb som gör det möjligt att betala för arbete i stället för att lägga pengar i muggar.  

Jag har ingen lösning, men jag tror att det är dags att ta ”hoten” mot våra samhällen på allvar. Vi löser inga problem med ökad militär eller polisiär närvaro, vi bara dödar symptomen. Det är tyvärr bråttom och vi måste snarast göra livet meningsfullt för fler människor. 

Sorry för dessa allvarliga ord, men det känns som terrorn har djupa rötter än vad samhället mäktat med att hantera.  

Jag vill att vi, du och jag och alla andra som lever innanför samhället, funderar i banor som - hur skapa fler enkla jobb, hur skapa hjälp till självhjälp, vi måste alla ta vårt Ansvar.

Love you all! / Pierre

Om det är någon som undrar – jag älskar Jokkmokk. 😍

Knackar in ”blocket” – kikar bland snipor och finner drömsnipan som skall ersätta min gamla snipa, trotjänaren Jokkmokk. Känner mig otrogen men inser att det är dags att skilja mig från Jokkmokk, drömmen om mindre underhåll hägrar. Ringer ägaren, med löftet att han håller den till mig, sätter jag mig i bilen med GPS ‘en inställd på Åtvidaberg. Båten är en f.d. livbåt som kommer från Bangladesh bestämmer mig för att lägga 10 000 på hand med ägarens löfte att ursprungspriset inkluderar transport till Stockholm. Blir full av glädje när jag upptäcker att nästa veckas intro kräver två snipor. Greta, ja hon heter så, anländer via lastbil. Sjösättningen går över förväntan och hon startar efter några varv med nyckeln. Ägaren och jag stävar tillsammans med Greta ut ur hamnen, ett hårt knackljud når mina döva öron. På frågan vad ljudet kommer från försöker han lugna mig med att så lät hon hela förra sommaren, det är inga problem. På min fråga var det oljeblandade vattnet i kölsvinet kommer från, svarar han, det kan jag pumpa ut och torka upp. Då händer det osannolika, motoraxeln säger ”goodbye” till propelleraxeln, detta fixar ägaren plus varvsägaren med en timmes slit. Det oljeblandade vattnet fortsätter att stiga i båten. Jag börjar känna att jag måste be Jokkmokk om fortsatt äktenskap. Ägaren till Greta inser nu att affären börjar glida honom ur händerna, han frågar irriterat – vadå skall du inte ha båten 😈, jag repeterar bristerna, han replikerar då att det finns en kille i Göteborg som t o m är beredd att betala mer för henne. Mitt svar kräver ingen större begåvning, sälj den till honom då. Efter ytterligare en timmes (från hans sida) irriterat argumenterande skiljs våra vägar och jag tänker i mitt stilla sinne, där förvann min kontantinsats. Men skam den som ger sig, jag återkommer i denna följetång. Om det är någon som undrar – jag älskar Jokkmokk. 😍

Fortsättningen adresserar Frontits värdeord – möjligt.

Love you all / Pierre

Uteliggare

Morgonpromenaden går som många andra morgnar Nybrogatan ner till Strandvägen via Blasieholmen, Skeppsholmen, Kastellholmen för att sedan göra en 180 grader för promenad hem. Båtarna brölar i den täta dimman för att varna om sin existens. Östersjön ligger som en frostad spegel, ingenting kan återspeglas då dimman hindrar sikten. På vägen tillbaka möter jag en cyklist som har cykeln fullastad med soppåsar, det troliga innehållet är hela hans bohag och kläder. Det är svårt, men inte omöjligt att sätta sig in i hans situation, han skiter väl i om Lövén har svårt att bilda regering, det kommer ändå aldrig att påverka honom. Han lever i nuet, en psykolog skulle kalla det för mindfulness, jag vill kalla det misär. Tänk att aldrig få ta en dusch på morgonen, aldrig veta när du får nästa måltid, aldrig veta om ditt hem, naturen erbjuder regn, värme kyla. Du kan inte påverka någonting. Det som gäller är här och nu, var kan jag få tak över huvudet? var kan jag sova utan risk? när kan jag få nästa måltid? har jag kläder så att jag kan hålla mig varm? Han kan aldrig få det sämre, det kan bara bli bättre, oavsett om alliansen eller vänsterblocket styr. Mina vänner andas, njut, var tacksamma, livet är fantastiskt och vi är otroligt privilegierade oavsett Jimmie Åkesson, Anni Löf, Jan Björklund, Jonas Sjöstedt eller vår nya trainee Stefan Lövén.

Återigen, glöm inte inför vintern att rensa garderoberna från vinterkläder som aldrig används. Myrorna, Stadsmissionen ropar efter hjälp till de nödställda. Om ni själva inte vet var ni skall lämna kläderna så kan ni som tillhör Stockholmskontoret ställa dom i vårt källarförråd. Jag kan tömma det vart efter det fylls och köra kläderna till Gula Änglarna på Valhallavägen.

Fördelen med Gula Änglarna är att kläderna lämnas direkt ut till de hemlösa. Många organisationer säljer kläderna till fantasilåga priser, m a o det försvinner för mycket på vägen innan det når de nödställda.

Detta adresserar Frontits värdeord – ANSVAR.

Love you all / Pierre

Ansiktet ser balsamerat ut, ögonen stirrar snett upp i taket, blicken är tom, hon ligger i sängen som placerats i vardagsrummet…….

Jag frågar Ulf - hur mår mamma?

Ulf är sonen, min brors svåger, han har tagit som sin livsuppgift att ta hand om Ingegerd nu när hon är hjälplös. Jag mår bra, svarar Ingegerd, jag hajar till, hörseln är tydligen intakt. Uffe sätter på kaffe och serverar det tillsammans med kardemummalängden som vi tog med oss.

Ingegerd är näst intill blind, hennes händer har kroknat, hon kämpar för att få koppen till munnen, det tar lång tid innan kardemummaskivan når slutdestinationen. Uffe, Bitte och jag sitter och konverserar när Ingegerd oanmält ropar, å Gud va gott. Mina endorfiner sprider sig i kroppen, det finns alltid något sinne kvar, jag blir varm i hela kroppen. Glöm aldrig det när ni möter en annan människa som befinner sig i avgångshallen, din röst kan nå fram. Utmaningen i det här fallet - livsrummet håller på att släckas, trots det så deltar hon aktivt utan den minsta klagan i vårt samtal.
Vänner låt oss aldrig upphöra med att förnimma.

Love you all! // Pierre

Kraften i "förlåt"

En överraskande reaktion från en projektmedlem försatte mig i gungning, jag kände mig kränkt och agerade omoget.

Vi var mitt i implementeringen av ett nytt administrativt system. Tidsschemat var pressat och mina arbetsveckor var under många månader 100 timmar i veckan. Varje kväll / helg så uppstod störningar på grund av slarv från IT-DRIFTEN. Då detta alltid hände utanför kontorstid var jag tvungen att själv korrigera felen, jag informerade löpande om åtgärderna. En dag blev teknikern ifråga rasande och spårade ur totalt, jag bad honom fara åt he…... I enrum funderade jag över det inträffade och tog beslut om reträtt. Jag gick in till honom och bad om ursäkt,  jag hade ju oinbjudet lagt mig i hans jobb. Jag avslutade med en önskan om fortsatt samarbete och lovade samtidigt att det inte skulle hända igen. Efter det mötet var vi som ett radarpar, tillsammans gav vi allt för att vi skulle klara produktionsstart.

Min rekommendation är - lös konflikter, kapsla inte in dom, nyckla upp låsta situationer. Släpp prestigen även om du inte ensam är upphovet till konflikten. Säg förlåt och sträva efter att bringa klarhet.

Detta adresserar Frontits värdeord Prestigelöshet.

Love you all! / Pierre

Himlen får vänta

Jag ligger på rygg i soffan på Stegesund, vädret är mulet med inslag av regn, jag får ett sms från en kompis som vill ha mina råd, svarar och sluter därefter ögonen i brist på sömn, vaknar plötsligt av ett otroligt sorl ute i trädgården. Jag antar att det är grannen som kommit hem och att deras ungar badar i poolen. Slumrar om, väcks snabbt ur villfarelsen, ljudet kommer från annat håll, reser mig ur soffan och finner till min glädje 10 ”ladies” i trädgården. Gnuggar sömnen ur ögonen och hoppas att detta inte är en dröm. Blir informerad om att dom ska ha möhippa. Jag säger generöst att dom absolut inte stör och pekar på huset dom skall bo i. Dom förvarnar om att det kan bli lite stimmigt, jag tycker att det är ”hakuna matata”, slås samtidigt av att grannens grabb med tonårspolare hade en fest någon månad tidigare, då var jag inte lika positiv – är det diskriminering?, vad säger FI, jag vet inte. Senare kommer två undersköna damer över med ett fat havskräftor, ett fat färska räkor, en burk med skagenröra, en burk med aioli. Tänk vad livet är rättvist , äntligen börjar det bli meningsfullt!!!

Jag önskar alla en fantastisk sommar och ser fram emot att träffa er alla i höst.

Glöm inte att tipsa om konsultkollegor från konkurrenter som jag kan rekrytera.

Love you all! / Pierre