Tio minuter innan olyckan tryter batteriet i mobilen, telefonen stängs av...

Passerar ett vägbygge, plötsligt en oerhörd smäll, var är svårt att lokalisera. Någon kilometer senare uppstår ett flaffande ljud, bilen kränger och jag väljer att köra av vägbanan. Vänster bakhjul har punkterats. Däck på burk får agera första hjälpen, efter ett frenetiskt skakande tömmer jag innehållet i däcket, en motorcyklist stannar och frågar om jag behöver hjälp, svaret är nej, jag löser detta.

Tyvärr släcker han min förhoppning när han talar om att vätskan rinner rakt igenom, däcket är uppfläkt på baksidan. Jag går bort till bensinmacken ringer Bitte och ber henne beställa Volvo assistans. 1,5 timme senare bärgas bilen till verkstad och en taxi kör mig till Vaxholms bussarna.

Bitte möter mig vid ändhållplatsen och vi spenderar någon timme i hamnen i Vaxholm, det är ångbåtens dag. Stannar till i ett stånd för att kika på lite skärgårdskonst byggd på vrakdelar. Övertalar Bitte att vi absolut behöver detta. Paret som står i ståndet kommer från Norrköping, jag känner samhörigheten och berättar att vi har kontor på Hospitalsgatan i Norrköping. Accepterar priset utan att pruta, trots att det strider mot min natur. Döm om min förvåning när vi och paret kommer på att deras son jobbar på Frontit, framför oss står Peter Dahléns föräldrar. Vilken jädra tur att jag inte agerar som jag normalt sett gör –kohandlar om priset.

Jag kan konstatera att efter två motgångar – telefontorsk & punktering - kom en vinst jag uppträde jyst i mötet med Peters föräldrar, kanske för att jag var så utmattad av dagens strapatser.

Vilket av Frontits värdeord detta adresserar vet jag inte

Kanske utmaning, jag utmanade mitt normala jag 😉

Love you all! / Pierre