Ulf är sonen, min brors svåger, han har tagit som sin livsuppgift att ta hand om Ingegerd nu när hon är hjälplös. Jag mår bra, svarar Ingegerd, jag hajar till, hörseln är tydligen intakt. Uffe sätter på kaffe och serverar det tillsammans med kardemummalängden som vi tog med oss.
Ingegerd är näst intill blind, hennes händer har kroknat, hon kämpar för att få koppen till munnen, det tar lång tid innan kardemummaskivan når slutdestinationen. Uffe, Bitte och jag sitter och konverserar när Ingegerd oanmält ropar, å Gud va gott. Mina endorfiner sprider sig i kroppen, det finns alltid något sinne kvar, jag blir varm i hela kroppen. Glöm aldrig det när ni möter en annan människa som befinner sig i avgångshallen, din röst kan nå fram. Utmaningen i det här fallet - livsrummet håller på att släckas, trots det så deltar hon aktivt utan den minsta klagan i vårt samtal.
Vänner låt oss aldrig upphöra med att förnimma.
Love you all! // Pierre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar