Sprid värme - att göra gott gör gott

Mörkret och utetemperaturen faller, nu är tiden inne för tända ljus och brasor i spisarna. Jag själv har startat upp hösten, brasan är tänd, kaffet rykande hett, fötterna på fotpallen, morgonrocken tätt omsluten för att värma.

Tankarna far nu iväg till alla som inte har det lika bra. Igår hällregnade det i Stockholm och jag blev irriterad över att kavajen blev blöt. Det är helt patetiskt, vad är en kavaj när kyla, och regn plågar dom hemlösa. Jag vädjar till er alla på Frontit, töm garderoberna, lämna tröjor, jackor, skor, allt som kan värma alla dessa människor. Lämna det till organisationer som delar ut det direkt till de behövande eller lämna in det till våra kontor så vidarebefordrar vi dessa.

 

Att göra gott gör gott, det adresserar, Frontits värdeord ANSVAR.

PS! I Stockholm kommer vi snart att arrangera den traditionsenliga soppaftonen för kunderna, inträdesbiljetten är ett varmt plagg. Vi hoppas att alla andra Frontit kontoren gör likaledes. DS!  

 

Vilka känslor väcker en nybakad tidning i brevlådan?

Vaknar alltför tidigt, kl är 3:30, behovet av sömn minskar när man passerat 6:e dagen i fastan. Bestämmer mig för att inte tumla till mig fler nattimmar. Jag bubblar en flaska vatten innan frukost. Tar på mig morgonrocken och går ut ur lägenheten och ner i källaren i hopp om att ingen granne i huset skall se mig. Hämtar två säckar ved och hör till min fasa att någon är i trapphuset, bestämmer mig för att ignorera det. Vem möter jag, jo tidningsbudet. Han bär glädje med sig - nybakade morgontidningar. Jag bestämmer mig för att synda, sätter på en kopp kaffe som skall avnjutas till min, alldeles min egna nybakade Dagens Industri. Jag sitter nu framför brasan, i ena handen en kopp kaffe, andra handens fingrar far över tangentbordet för att förmedla känslan, snart slår jag upp huvudnyheterna i min rosa tidning. 

 Jag önskar alla en glädjens dag, det är de små tingen som ger livet innehåll. Glöm inte att stanna upp, ta en Espresso i baren på ett kafé på väg till jobbet, glöm då inte att byta några ord med personalen. Låt koffeinet hälsa din kropp en god morgon. Sätt dig med en latte på torget på lunchen och ta ett djupt andetag och iaktta alla människor som skyndar förbi, låt det bli en stund av kontemplation.

Glöm aldrig att fylla vardagen med små belöningar och stunder av reflektion, det skapar ett positiv känsla i kroppen.

Detta mina vänner adresserar Frontits värdeord Ansvar – ta ansvar för ditt välbefinnande, stanna upp och reflektera, glädjen är NU, stressa inte ifrån din själs behov av syre.

Love you all! / Pierre

 PS! Jag missade att tacka tidningsbudet för glädjen han skänker en törstande nyhetssjäl, tänk vad dom orden hade kunna betyda för honom. DS

 

 

Behöver jag tala med en psykolog?

 

Jag avslutade helgen på Hooks Herrgård tillsammans med goa vänner från Danderyd, vi har ett årligt återkommande event – ”Golftävling”, det är 20:e året som det utspelar sig. Vissa av oss är riktiga vinnarskallar, andra är från början givna förlorare, jag tillhör den sistnämnda. Jag har många gånger funderat på att gå till en psykolog för att skruva om mitt ”mindset”. Jag hävdar bestämt att hjärnan är dum, den instruerar kroppen att göra det den har i randomminnet. Varför fundera på hur du står, hur du svingar och det som påverkar mest – ”worst case scenariet”? Tyvärr är det just det som händer – det värsta! Trösten jag har när vi träffas är att träffa alla dessa fantastiska vänner, dock lite gråhårigare och i vissa fall lite rundare.  Nu är det inte nyår, men jag har lovat mig själv – jag skall nu göra det jag pratat länge om – jag skall gå till en psykolog för att bli av med ett av mitt största problem inom golfen, jag lyfter blicken innan jag träffar bollen. Det är helt förödande, det går aldrig att få en bra bollträff om du inte har fixerat bollen. Varför lyfter jag blicken när jag vet att jag inte skall göra det? Min övertygelse är att jag har fel fokus.

I jobbet har jag alltid hävdat - fokusera på målet, det som kommer upp under resan löser du där och då. Jag vill nu ändra fokus på golfbanan, jag måste fokusera på var bollen skall hamna, om något ”om” uppstår får jag lösa det då.

Jag behöver träffa en psykolog för  att få verktyg för att ändra mitt fokus.

Detta mina vänner adresserar Frontits värdeord, Utmaning & Möjligt, kanske även Prestigelöshet. Om jag släpper på prestigen står jag inte i vägen för min egen framgång.

Love you all! / Pierre

Är livet enklare om vi snabbt etiketterar varandra?

I stort sett allt är klart, renoveringarna och ombyggnationerna är färdiga, husen målade, gärdsgården uppsatt, det som återstår är strandhuset. Jag går för säkerhets skull runt och konsulterar grannarna, en av dom blir nervös och vår dialog blir inte den bästa. Jag kommer snabbt fram till vilken karaktär han representerar, skönt nu är i alla fall han etiketterad och klar. För några veckor sedan bestämmer jag mig för att lyssna på  P1 sommarpratarna med Jan Josefsson – programledaren för ”Uppdrag granskning”. Jag har sett hans program på TV och har näst intill vetenskapliga belägg för hans politiska tillhörighet. Döm om min förvåning när allt jag trott om honom i stort sett är fel, han är totalt politiskt obunden och hans kritiska granskningar undgår ingen.

Vänner låt oss öppna våra sinnen och låta folk presentera sig själva och träng inte in någon i ett hörn där dom troligtvis inte hör hemma. Lyssna på SR play på P1 med Janne Josefsson, ett av dom bästa ”sommarpratarna” på länge.

Om ni av en händelse undrar så kommer ”han”, grannen få en ny chans, jag skall nämligen ringa honom idag i ett annat ärende.

Frontits värdeord ANSVAR och MÖJLIGT är bra att tänka på när vi möter nya människor.

Love you all! / Pierre

PS! Nu skall jag ta ett morgondopp, sommaren är inte slut än. DS!

 

 

 

 

 

En svunnen tid

Bitte och jag startar morgonen med att fylla picknickkorgen med dagens lunch, mitt surdegsbröd har en given plats i korgen. Ett par timmar senare fiskar vi upp våra kompisar i Vikarbyn för avfärd till Mora. Dagens ena huvudaktivitet är dressintur från Mora mot Vansbro. Samarbete är ett måste, dressinen är nämligen en tandem, bägge "måste" trampa. Lunchpausen tar vi på en bro över en älv drygt 10 km bortom Mora. Tystnaden, fågelsången och älvens brus är bakgrundstoner som ger lunchen en extra krydda.

Några timmar senare - bilarna glider fram, kromet blänker, en del har nedvevade rutor, vissa höjer en skål när dom passerar, gemensamt är att killen kör och tjejen sitter bredvid. Klockan är kring fem på eftermiddagen, evenemanget är Classic Car Week i Rättvik. Ett antal timmar och många kilometer senare, många öl har passerat, tjejen har nu tagit över ratten. Killen sitter antingen bredvid eller i baksätet, i höger hand en aluminiumburk och de gamla könsrollerna har nu fått ge vika för realiteten att dubbelseendet omöjliggör bilkörning.

Evenemanget består av två kategorier, raggarna och bilentusiasterna. Gemensamt för dessa är att könsrollerna följt med in i 2000-talet, detta kommer snart benämnas som ett kulturevenemang.

Den som gillar gratisrus, kan lugnt sätta sig vid vägkanten och andas in bensinångorna från gamla amerikanare, V-åttorna spyr ut oförbränd bensin och bensinmackarna har öppet dygnet runt.

Kontrasten mellan lugnet och brölandet ger mig anledning till reflektion, Jag sänder en tacksamhetens tanke över samhällsutvecklingen de senaste 70 åren, könsdiskrimineringen och miljön har satts i förgrunden för samhällsdebatten, jag hoppas den kampen fortsätter och aldrig ger vika för nya krafter.

Love you all / Pierre

 

Semester kan vara en utmaning

Jag byter nu tillvaron i Dalarnas Tällberg till skärgården i Vaxholm, från en miljö som är så tyst att du kan höra en knappnål falla, till umgänge med vår dotter Malin och våra barnbarn. Barnen är  tre starka karaktärer, en nioåring (fredsbevararen), en sexåring (revoltören) och en treåring (härskarinnan). Jag äger nu inte min egen tid, att strukturera och planera kan jag glömma, att parera och reflektera är mer användbart. Jag slås av hur nyttigt det borde vara att lägga in en miljö likt detta i en ledarskapsutbildning, miljön skall då vara andras barn och ett totalt 24 timmars ansvar. När allt känns lugnt och fridfullt bryter ett inferno ut. Vi har precis lämnat Grinda värdhus, helt plötsligt kräver revoltören kudden av härskarinnan, jag försöker medla men det visar sig totalt lönlöst. Fredsbevararen kör distraktionstricket genom att sätta sig mellan och högläsa ur en Bamsebok. Vi är på sjön och motorljudet drunknar i gråt och skrik, parterna kan inte enas och vi andra längtar att nattåget snart skall gå.     

Det är lärorikt att kuva sina instinkter och i stället träna i att agera fredsbevarare. Kontrasten mellan dagarnas frenesi och lugnet som lägger sig efter nattning, hur dessa krigare kan få ett så fridfullt anletsdrag, den kontrasten är fullständigt underbar. Nu stävar vi in i hemmahamnen och jag drar snart på mig min egen nattmössa och hoppas på en lång, djup och fridfull sömn.

Tänk vad underbart det är med ett åtta till fem jobb med kunder som inte skriker ut sina behov.

Love you all / Pierre

Varför tror vi alltid det värsta?

 

Jag passerar Tegelbacken i bilen på väg till kontoret, helt plötsligt dyker en gammal händelse upp i bakhuvudet.

Jag är 12 år gammal, jag extraknäcker som cykelbud åt en optikkedja på Kungsholmen och Söder, cykelturerna går mellan dessa butiker. Tegelbacken var en lurig passage som idag inte existerar, då delades gatorna mellan spårvagnar och bilar. En regnig dag i utförsbacken mellan tegelbacken och Stadshuset glider cykelhjulet ner i spårvagnsspåret och nedfärden blev en riktig rysare, vid vänstersvängen slutade det tyvärr i ond bråd smärta.

Jag väcks ur mina tankar av att bilen till vänster om mig plötsligt signalerar att han ska svänga in i min fil, när jag befinner mig jämsides gör han ett kast mot min bil med efterföljande korrigering. Mitt blodtryck får ”all time high”, jag uppfattar situationen som en aggressionshandling. Jag lägger mig nu bakom och tar kort på bilen för att få registreringsnumret. Jag sansar mig snabbt och tar nu en intern överläggning, gjorde han bara ett misstag, satt han eventuellt och knappade på mobilen? På Söder Mälarstrand smyger jag upp vid sidan av honom, sneglar försiktigt, det är en vanlig kille, inga reaktioner från hans sida, han tittar rakt fram och pratar i mobilen. Tänk vad lätt det är att dra förhastade slutsatser som med fel kynne hade kunnat sluta i handgemäng.

Alltför ofta försöker vi legitimera våra reaktioner med ytterligare argument och iakttagelser, varför väljer vi att må dåligt? Hur ofta är vår spontana reaktion korrekt, är det inte så att i de flesta fall är vår snabba slutsats fel. Man måste våga prova alternativa hypoteser och undvika att söka bekräftelse på sin reptilreaktion.

Detta mina vänner adresserar Frontits värdeord
Ansvar, ta ansvar för dina egna reaktioner, försök att bringa klarhet och prioritera att må bra.
Utmaning, visst kan det kännas jobbigt att ha fel, men välj lycka.
Skratt, ha distans till dig själv och skratta åt dina egna reaktioner.

Love you all! / Pierre