Jag passerar Tegelbacken i bilen på väg till kontoret, helt
plötsligt dyker en gammal händelse upp i bakhuvudet.
Jag är 12 år gammal, jag extraknäcker som cykelbud åt en optikkedja på Kungsholmen och Söder, cykelturerna går mellan dessa butiker. Tegelbacken var en lurig passage som idag inte existerar, då delades gatorna mellan spårvagnar och bilar. En regnig dag i utförsbacken mellan tegelbacken och Stadshuset glider cykelhjulet ner i spårvagnsspåret och nedfärden blev en riktig rysare, vid vänstersvängen slutade det tyvärr i ond bråd smärta.
Jag väcks ur mina tankar av att bilen till vänster om mig plötsligt signalerar att han ska svänga in i min fil, när jag befinner mig jämsides gör han ett kast mot min bil med efterföljande korrigering. Mitt blodtryck får ”all time high”, jag uppfattar situationen som en aggressionshandling. Jag lägger mig nu bakom och tar kort på bilen för att få registreringsnumret. Jag sansar mig snabbt och tar nu en intern överläggning, gjorde han bara ett misstag, satt han eventuellt och knappade på mobilen? På Söder Mälarstrand smyger jag upp vid sidan av honom, sneglar försiktigt, det är en vanlig kille, inga reaktioner från hans sida, han tittar rakt fram och pratar i mobilen. Tänk vad lätt det är att dra förhastade slutsatser som med fel kynne hade kunnat sluta i handgemäng.
Alltför ofta försöker vi legitimera våra reaktioner med ytterligare argument och iakttagelser, varför väljer vi att må dåligt? Hur ofta är vår spontana reaktion korrekt, är det inte så att i de flesta fall är vår snabba slutsats fel. Man måste våga prova alternativa hypoteser och undvika att söka bekräftelse på sin reptilreaktion.
Jag är 12 år gammal, jag extraknäcker som cykelbud åt en optikkedja på Kungsholmen och Söder, cykelturerna går mellan dessa butiker. Tegelbacken var en lurig passage som idag inte existerar, då delades gatorna mellan spårvagnar och bilar. En regnig dag i utförsbacken mellan tegelbacken och Stadshuset glider cykelhjulet ner i spårvagnsspåret och nedfärden blev en riktig rysare, vid vänstersvängen slutade det tyvärr i ond bråd smärta.
Jag väcks ur mina tankar av att bilen till vänster om mig plötsligt signalerar att han ska svänga in i min fil, när jag befinner mig jämsides gör han ett kast mot min bil med efterföljande korrigering. Mitt blodtryck får ”all time high”, jag uppfattar situationen som en aggressionshandling. Jag lägger mig nu bakom och tar kort på bilen för att få registreringsnumret. Jag sansar mig snabbt och tar nu en intern överläggning, gjorde han bara ett misstag, satt han eventuellt och knappade på mobilen? På Söder Mälarstrand smyger jag upp vid sidan av honom, sneglar försiktigt, det är en vanlig kille, inga reaktioner från hans sida, han tittar rakt fram och pratar i mobilen. Tänk vad lätt det är att dra förhastade slutsatser som med fel kynne hade kunnat sluta i handgemäng.
Alltför ofta försöker vi legitimera våra reaktioner med ytterligare argument och iakttagelser, varför väljer vi att må dåligt? Hur ofta är vår spontana reaktion korrekt, är det inte så att i de flesta fall är vår snabba slutsats fel. Man måste våga prova alternativa hypoteser och undvika att söka bekräftelse på sin reptilreaktion.
Detta mina vänner adresserar Frontits värdeord
Ansvar, ta ansvar för dina egna reaktioner, försök att bringa klarhet och prioritera att må bra.
Utmaning, visst kan det kännas jobbigt att ha fel, men välj lycka.
Skratt, ha distans till dig själv och skratta åt dina egna reaktioner.
Ansvar, ta ansvar för dina egna reaktioner, försök att bringa klarhet och prioritera att må bra.
Utmaning, visst kan det kännas jobbigt att ha fel, men välj lycka.
Skratt, ha distans till dig själv och skratta åt dina egna reaktioner.
Love you all! / Pierre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar