Jag byter nu tillvaron i Dalarnas Tällberg till skärgården i
Vaxholm, från en miljö som är så tyst att du kan höra en knappnål falla, till
umgänge med vår dotter Malin och våra barnbarn. Barnen är tre starka
karaktärer, en nioåring (fredsbevararen), en sexåring (revoltören) och en
treåring (härskarinnan). Jag äger nu inte min egen tid, att strukturera och
planera kan jag glömma, att parera och reflektera är mer användbart. Jag slås
av hur nyttigt det borde vara att lägga in en miljö likt detta i en
ledarskapsutbildning, miljön skall då vara andras barn och ett totalt 24
timmars ansvar. När allt känns lugnt och fridfullt bryter ett inferno ut. Vi
har precis lämnat Grinda värdhus, helt plötsligt kräver revoltören kudden av
härskarinnan, jag försöker medla men det visar sig totalt lönlöst.
Fredsbevararen kör distraktionstricket genom att sätta sig mellan och högläsa
ur en Bamsebok. Vi är på sjön och motorljudet drunknar i gråt och skrik,
parterna kan inte enas och vi andra längtar att nattåget snart skall gå.
Det är lärorikt att kuva sina instinkter och i stället
träna i att agera fredsbevarare. Kontrasten mellan dagarnas frenesi och lugnet
som lägger sig efter nattning, hur dessa krigare kan få ett så fridfullt
anletsdrag, den kontrasten är fullständigt underbar. Nu stävar vi in i
hemmahamnen och jag drar snart på mig min egen nattmössa och hoppas på en lång,
djup och fridfull sömn.
Tänk vad underbart det är med ett åtta till fem jobb med kunder som inte skriker ut sina behov.
Love you all / Pierre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar