Nedräkningen mot katastrofen har börjat

4.30, klockan ringer, nedräkningen mot katastrofen har börjat. Efter det sedvanliga morgonprogrammet hoppar jag in i bilen med destination Norrköping. Solen som lyst med sin frånvaro tittar upp över horisonten, jag hälsar den välkommen och förlåter bristen på närvaro. Väl framme i Norrköping lurar GPS'en mig, jag får en ofrivillig sightseeing, anländer sent om sider till Volvos verkstad. Upptäcker till min glädje att dom har lånecyklar. Lastar upp min resväska på pakethållaren, behåller stilen genom avsaknad av hjälm. 60 m senare bestämmer cykeln att kasta in handsken pga halt väglag, lekamen hänger med ned i asfalten, knät först, axeln, huvudet och glasögonen därefter. Jag har haft förmånen att testa lasarett i Stockholm, Sundsvall och nu i Norrköping. Jag undviker omdömen så att jag inte hamnar i onåd hos de lokala cheferna. Efter tejpning i pannan bär färden av till vårt nya kontor. Dagen förlöper med en accelererande smärta i höger knä, kvällen och natten likaså. Jag tillbringar natten tillsammans med olika Hollywood stjärnor, olika teman med olika upplösning, filmerna är tillräckligt spännande för att ge mig smärtlindring ala' distraktion. Kl 6 ringer jag fram Landstingstaxin med emblemet ambulans. Nu ligger jag på akuten och väntar på svar från röntgen. Det enda jag är lite missnöjd med är att sköterskorna är i min ålder, annars känner jag mig som en välkommen gäst. Till Bosse kan jag säga att sjukhusen i Stockholm är vassare. Men gott folk ni får testa själva.

Love you all! / Pierre

O herre gud han är styrelseordförande

Mejlet innehåller ”o herre gud han är styrelseordförande”, jag inser snabbt att rekryten kollat hemsidan och funnit att jag, ”the ordinary man” är något så skräckinjagande som styrelseordförande. Jag går ut genom ytterdörren på Ludvigs bergsgatan, utanför står ett antal tjänare iklädda en vit skrud och bugar när jag passerar. Detta kommer att upprepas flera gånger denna vecka, det kommer aldrig bli självklart, jag känner mig som en kejsare som hyllas av folket. Veckan passerar snabbt och veckoslutet tillbringas på stegesund. Efter ett snabbt rådslag bestämmer jag mig för att badstegarna måste plockas upp. Ute på bryggan sprakar isen, muttrarna ger sig snabbt när jag angriper dom med skiftnyckel, stegarna plockas upp och flyttas snabbt till gräsmattan. De blir beordrade vintervila i väntan på våren. Återigen står tjänarna där iklädda vit skrud och bugar när jag går förbi. Det känns gott i själen samtidigt farligt äventyrligt, tänk om kylan angriper dessa små, då har dom ingenting att sätta mot.

Snart, ja snart vinner värmen över kylan, ljuset över mörkret och dessa små, ödmjuka, vitklädda tjänare vid namn snödroppar vars enda uppgift är att ingjuta hopp i oss soltörstande nordbor. Sjung halleluja far genom huvudet på mig, detta är mäktigt och detta är dacapo, varje år innan våren vunnit över vintern, kommer dessa ödmjuka små blommor och förvarnar om att ge inte upp, snart är det vår. Snart sätter fåglarna bo och vi kan höra stroferna av isfria hav, ljuvliga dofter från brinnande lövhögar, fåglar som sjunger ut sin serenad. Gud låt mig aldrig ta detta för givet, även jag, kejsaren / styrelsordföranden bugar och tackar.

Love you all / Pierre

Efter en veckas semester, en halvdålig natts sömn, en underbar frukost efter en ”två dagars”, gör jag entré på kontoret, skriker min vana trogen ”guten morgen”. Ibland undrar jag om alla gillar mitt tilltag?, spelar roll, jag har i alla fall annonserat min ankomst och nu är alla vakna. Jag får omedelbart ett antal göromål som måste hanteras, jag lägger i ”over driven” för att lägga dom i högen för handlagt.

Efter ett antal telefonsamtal, möten och ärenden så sitter jag tillsammans med Björn och Anneli, då slår det mig plötsligt, varför är allt jag gör så oerhört angeläget att göra NU. Har jag problem eller lider jag av en lätt släng av ADHD.

Jag konsulterar Björn och Anneli, men får tyvärr ingen ytterligare klarhet, dom tycker det bara är positivt. Jag vet inte om dom ljuger, inte orkar engagera sig eller bara inte vågar konfrontera mig med att jag är onormal.

Skit samma jag kör vidare så länge jag slipper en betablockerare.

Love you all! / Pierre

Jag känner mig förföljd

Varje morgon vaknar jag med ett molande i huvudet ”tappa.se”, vad kan freda mig idag från omåkning. Spela golf funkar bara på helgerna, nio hål funkar i o f s på kvällarna, bär man bagen ger det dessutom extrasteg. I mitt stressade sinne minns jag hur jag gjorde en 24-timmars på akuten för ett år sedan fullpumpad med morfin p g a akuta ryggsmärtor. Men inte ens det kan hindra mig från att bära bagen. Varje kväll rapporterar jag mina ”steg”, men upptäcker då att det finns en durracell kanin som jagar i täten med täcknamnet ”Kent Eriksson”. Nästa gång jag hamnar på akuten så är det inte p g a ryggen, det är p g a blödande magsår eller en infarkt. Hjälp mig hur kutar man om Kent???? Lotta, hans fru, har blivit idrottsänka. ;-)Här finns det bara ett värdeord som funkar – prestigelöshet -men då måste m​an ju lägga sig i innerfilen och acceptera att bli omåkt.Love you all / Pierre

Jag står i kön till kyrkan

Jag står i kön till kyrkan, tiden går och kön ringlar sig lång. Framför mig står en man som har svårt att hitta balanspunkten. Ibland är han på väg att ramla framåt ibland bakåt, den perfekta balansen lyser med sin frånvaro. Plötsligt släpper han kaffekoppen rakt ner i gruset, det gör inget, den är redan tom. Jag plockar snabbt upp den och lägger den i en papperskorg. Inne i kyrkan sjunger Tomas Ledin ackompanjerad av ”Höga Kusten Kapellet”. Efter 1,5 timme börjar nöden göra sig påmind, bökar mig förbi andra kyrkobesökare för att uträtta mina behov. Väl tillbaka i kyrkan ställer jag mig längst bak för att inte störa andra. Helt plötsligt börjar mina näsvingar fladdra och tro mig mina vänner jag har aldrig blivit så glad av urinlukt. Kyrkan är full av hemlösa som dagen till ära blivit inbjudna till konserten. Gula Änglarna är arrangörer och pengarna går till stadens hemlösa. Där sitter slagna krigare som fått komma in i värmen. jag gläds hela vägen in i hjärteroten.

På Östermalmstorg sitter en invandrare och utför ett ”meningslöst” arbete. Mannen tillverkar bockar av granris, jag bestämmer mig direkt för att köpa ett alster. Julbocken som är fantastiskt bra gjord kostar 350 kr och jag har belönat en annan människa som använt sina händer och kreativitet. Jag gillar det.

Konstigt julbocken luktar ju faktiskt julgran. :-)

Jag vill önska er alla en underbar JUL och ett Gott Nytt År.

Love You all //Pierre

Jag känner mig konsekvent i detta kaos av inkonsekvens

Varje dag slås jag av att antalet personer som sitter och tigger på gatorna ökar. Folk säger att det är personer från Ukraina som är här på uppdrag av olika ligor. Detta har dock en impregnerande effekt på min empati, jag låtsas som om dom inte existerar. Fakta är dock att vi har alltför många som inte har ett avlönat arbete och antalet arbetslösa ökar. Vi står inför en situation att alltmer kan produceras av allt färre människor. Jag vill nämna ett citat från Percy Barnevik som fastnade i mitt huvud och som har påverkat mig i stort som smått. ”Jag betalar hellre för en onödig hisspojke än blir rånad av samma pojke på gatan”. Numera ”stjäl” jag inga jobb som andra kan hjälpa mig med, m a o jag betalar för att få städat, få bilen tvättad, gräsmattan klippt, få saker hämtade och lämnade mm. Det skapar jobb i det lilla och med många bäckar små ökar vi den privata efterfrågan, m a o fler kan få jobb. Jag anser att det är en dialekt av filantropi.

I stället för att lägga en slant i tiggarens mugg kommer jag nu inför julen köpa några matkassar av stadsmissionen till gagn för uteliggarna, varje matkasse kostar 100 kr och hjälper en person med det nödvändigaste.

http://www.stadsmissionen.se/Stodoss/webbshop/Stockholmsgavor/Matkasse/


             Love you all! / Pierre

Alla blad är nedplockade

Alla blad är nedplockade, åkrarna plöjda, höstsådden satt i jord, på vissa ställen hinner sådden t o m kika upp likt ett nymornat barn.
Någon har ansat, räfsat, plöjt, sått, komposterat i väntan på att snön skall sprida sitt puder på våra breddgrader.

Jag förundras över hur välordnat allt är, någon har viskat till naturen, snart är den stundande vintern här, glöm inte dra ner rullgardinen och släcka innan du går och lägger dig.
Trots det, kan jag inte låta bli att förundras, varje morgon likt en armhävning klamrar sig solen upp i horisonten, ingen mänsklig hand kan hålla den kvar. Solstrålarna värme smeker min hud. Tack gode gud att människan inte kan bestämma över dygnets, veckornas, månadernas och årstidernas rytm. Naturen fortsätter att pulsera likt ett mänskligt hjärta.

En som är glad att jag har alla sinnen i behåll.

Love you all!  / Pierre