Var inte så hänsynsfull

 

Vi bokar vårt favorit bord på en restaurang i Las Chapas, 10 km öster om Marbella.  Restaurangen har en liten avsats mot havet som bara rymmer ett bord och fyra stolar. Havet, solnedgången och Marbella i horisonten plus en gambas friterad i vitlök är kompositionen som ger en inramning värt en omväg. Döm om vår förvåning när ”vårt bord” är upptaget, två Spanska par har annekterat vårt revir. Jag uttrycker min besvikelse och hovmästaren visar sig oförstående. Vi känner oss lurade och ser framför oss en kväll med brustna förväntningar. Vi bestämmer oss för att trots besvikelsen stanna och tar nu ett annat bord. Efter sisådär 45 minuter så börjar paren bryta upp, jag ser nu min chans och gör nu intrång på deras revir. En spanjor väljer att sitta kvar, jag frågar om vi får dela bord med henne, svaret är ja . Jag ropar på Bitte som ansluter. Efter en liten stund kommer två tillbaka och utan bråk kompletterar vi nu konstellationen. Efter ytterligare en stund kommer den fjärde, han får inte plats utan ställer sig utanför på klippavsatsen och håller sig i räcket. Vi chattar nu i säkert 1,5 timme med dessa ”spanska locals” och diskuterar allt mellan himmel och jord. Katalonien kommer givetvis på tal och vi tränger nu in i deras frustation över händelseutvecklingen. Bitte och jag fick en fantastisk kväll med gästfria Spanjorer, som ackompanjerades av havet, solnedgången och ett gemyt som vi sent skall glömma. Tänk om vi la oss vinn om att inte alltid vara så hänsynsfulla! Om man tränger sig på kan man i värsta fall bli nekad, men det kan vara värt chansen. Det gav mersmak och gav oss en kväll som vi sent skall glömma.

Detta adresserar Frontits värdeord, Skratt - det var en kväll med många skratt. Utmaning - var inte så feg, det kan kännas obekvämt att närma sig obekanta, men pröva och du kommer bli glatt överraskad.

Love you all! / Pierre

 

 

Delar ligger och flyter i vattnet....

Vi växlar kontrakt, nycklar, instruktionsbok och jag blir nu innehavare av en Targa 25 MKII, säljaren lämnar mig nu med ett glatt ”lycka till”.

Jag startar motorn och stävar nu ut på Älgöfjärden med sikte mot Strömma kanal. Vädret är strålande och jag sitter på ”flybridgen” och styr. Jag närmar mig bron i Strömma kanal och konstaterar att jag måste vänta på broöppning. Jag tar sikte mot tilläggsplatsen och lägger i backslaget. Det som nu händer gör att infarkten är nära, backslaget går inte i – båten rusar i ”hög” fart mot bron. Masten slås av, radarn och mitt huvud klarar sig med en hårsmån och jag kommer undan med blotta förskräckelsen.

Efter några snabba knapptryckningar har jag säljaren på tråden, han svarar - Om du sitter uppe på flybridgen måste du vrida om en spak nere i båten för att få med dig växelfunktionen. Jag hävdar att han borde informerat mig om en så central fråga. Han replikerar -Du borde läsa instruktionsboken. Okej, hur stor är chansen att jag hade sett denna ”lilla” detalj? Instruktionsboken är på 200 sidor.

Jag känner mig både dum och okunnig, mastdelarna ligger och flyter i vattnet. Helst vill jag låtsas som att det regnar men väljer att röja upp bland bråtet. Är det så här vi historiskt hanterat våra organisationer vid implementering av nya IT-stöd, en instruktionsbok och ett lycka till?


Detta adresserar Frontits värdeord, utmaning & ansvar, ge dig inte förrän du vet att överlämningen vunnit insikt. Tveksamt om det adresserar skratt -så kul var det inte.  😉   

Detta hände 2005 när vi bodde på Stegesund, jag behövde båten för att pendla sjövägen till Lidingö varje dag. 

Love you all! / Pierre

Innan det går för långt....

Telefonen ringer, i andra änden är vår dotter Malin, hon berättar att det är KAM. Jag uttrycker min glädje och säger grattis! Malin låter ledsen och säger att det var det hon trodde. Jag försöker peppa henne och säger att det är väl en kul utmaning. Hon replikerar, det måste ju fixas. Jag har svårt att ta in varför hon inte är glad över beskedet, men får då svaret, den måste bytas. Vadå bytas säger jag – det är ju en utvecklande utmaning att bli Key account manager, hon svarar - pappa det är kamkedjan på bilen jag pratar om.

Exemplet är i det lilla formatet, hur ofta händer det inte att vi pratar förbi varandra?

Drygt en vecka har passerat, jag blir mer och mer stressad, jag bestämmer mig för att ta ett personligt samtal. Jag är projektledare för en kritisk systemimplementation och bestämmer mig för att ge beställaren en öppning att avsluta detta. Jag knackar på dörren hon ber mig komma in, jag lägger ut texten kring fördelen med att anlita konsulter - om beställaren inte är nöjd kan man alltid avbryta engagemanget. Hon tittar förvånat på mig och undrar, jag förstår inte vad du pratar om? Jag replikerar, du verkar undvika mig och du initierar inga spontanmöten längre . Hennes svar kom som en skänk från ovan, ledsen – men jag har problem med min man, Bertil. Hon valde efter vårt samtal att flera gånger bjuda in mig för att lätta på trycket.

Här har vi ytterligare ett exempel som pekar på nödvändigheten att kalibrera perspektiven, ibland får det triviala följder, som i det första exemplet. Andra gånger som i det andra exemplet kunde det ha fått alvarliga konsekvenser, men jag valde att gå i konfrontation, för att få klarhet.

Var noggrann med att kolla att ni delar samma verklighet, därmed kan man undvika onödiga konflikter, tidsödande lösningsdiskussioner, komma snabbare överens mm.

Händelserna ovan adresserar Frontits värdeord skratt, jag ler fortfarande när jag tänker på Malins och mitt samtal , utmaning & ansvar, jag är glad att jag inte duckade, utan konfronterade kunden för att bringa klarhet.

Love you all! / Pierre

  

 

Mot alla odds

Grunden till den här presentationen var mitt köp av Projektstyrning, jag ville för personalen presentera min bakgrund och samtidigt ge perspektiv på mina erfarenheter. Strävan vid bygget av Frontit har varit och kommer alltid att vara – anställ folk som vågar visa sina svagheter, det är inbjudande och skapar en ”våga kultur”. Därför har den uppdaterats och används även i rekryteringsprocessen. Om ni inte orkar läsa exposén, lova att tala om för era barn att alla har svagheter, men om dom fokuserar på sina styrkor så kommer inte svagheterna stå i vägen för deras utveckling. Själv lyckades jag för att jag aldrig låtit mitt dåliga självförtroende diktera villkoren och att jag alltid tagit stort ansvar, därmed har min självtillit i takt med tiden blivit en tillgång.

Citat ur texten nedan - "ingen visste att innanför denna knopp finns en fullständig idiot"......

Exposé Bjurhager

Händerna står likt en tät regnskog i rummet, hand efter hand tas ned, röst efter röst tystnar, sist ut i ”våga svara” är Bjurhager. Läraren tittar med uppfordrande blick, året är 1960, jag har precis börjat på mellanstadiet. Jag är liten, rädd och vilsen, hennes röst följer hennes läpprörelse simultant, ”och” börjar hon, händerna placerar hon i sidorna, hon tittar ned på lille Bjurhager, hon fortsätter, hur skall nu Bjurhager kunna svara på det här när ingen annan har svarat rätt. Förödmjukelsen är total, rösten klen och svaret rätt, men det spelade ingen roll gråten satt i halsen och Bjurhager visste nu sin plats i kunskapsrummet. 1966 tog jag min ”examen”, nyexad grundskoleelev med betyg som inte gav behörighet till några fortsatta studier. 

Första jobbet att springa omkring med en pinne för att försörja geodimetern med mätpunkter gav vare sig kassan eller själen tillfredsställelse. 1967 viskade min bror till mig, hålkortsoperatör är ett välavlönat jobb, sagt och gjort jag måste bli hålkortsoperatör. Efter diverse kontakter och genomförd test i analytisk förmåga stod jag på skatteverket, men inte som hålkortsoperatör, hålkort tillhörde det förgångna. Jag var nu dataoperatör. Karriärstegen kändes nu mycket tydligare och ingen visste att innanför denna knopp finns en fullständig idiot. Jag gjorde allt för att mörka detta faktum, jag idkade kvällsstudier, jobbade mer än andra, försökte lägga dimridåer för att inte bli avslöjad, hur skall nu Bjurhager….

Ett år på skatteverket följdes av tre år på ITT Dataservice, karriären blev dataoperatör, skiftledare, programmerare, därefter ett år som anställd datakonsult, sedan 16 år med eget bolag. Både kassan och knoppen utvecklades, men i bakhuvudet fanns ”se till att du inte blir avslöjad”. 

1986 blev jag erbjuden mitt första VD jobb, utmaningen var total, 12 st utan uppdrag 11 st med uppdrag. Jag tackade nej en månad innan tillträdet, förutsättningarna var fel. Styrelseordförande tog ett enskilt samtal och förklarade mig feg. I bakhuvudet hördes ”och hur skall nu Bjurhager”, jag antog utmaningen och slet som en gris. Ett halvår efter tillträdet var alla ute i uppdrag inklusive jag själv och ekonomiansvarig, från illrött till bold black i resultaträkningen.

Året efter sålde ägarna bolaget till en koncern inom fastighet, leasing och ”konsulting”. Min frireligiösa bakgrund påbjöd - se till att ägarna får det dom betalat för. Vårt bolag var det enda bolag i koncernen som tjänade pengar och koncernen, med det passande namnet First Nordic, var ”first” ut i den stora konkursvågen 1990, läs fastighets & finanskrisen. Återigen bytte bolaget ägare, efter sex år i den nya koncernen sålde ”vi” bolaget till en norsk koncern som var på väg till Oslobörsen. Efter tre månader i den nya koncernen fick jag ta över ledningen för ytterligare ett bolag och vi gjorde introduktion på Oslobörsen.  Därefter inledde jag min karriär inom bolagsshopping, vi köpte fyra bolag som kompletterade vårt utbud och jag fick ta över ansvaret för all konsultverksamhet i koncernen, puh, ännu inte avslöjad.

1999 krävde ett antal av huvudägarna att vår verksamhet måste särnoteras på Oslobörsen, jag fick uppdraget att ”dressa bruden”. Administrativa chefen döpte skapelsen i en kreativ session till Itera, och jag i mitt stilla sinne hoppades att ingen skulle associera till den gamla sladdriga plastcykeln som körde i diket. Året efter introduktionen och som ”president” över ett norskt börsbolag mötte jag en norrman för mycket.

Åren 2000 till 2005 grundade och sålde jag och en annan entreprenör ett bolag som hette Frontwalker.

2005 – 2006 drev jag ett av mina roligaste och mest lönsamma projekt. Jag köpte ett rivningsobjekt ritat av en av Sveriges genom tidernas mest kända arkitekter, Ferdinand Boberg, som jag lät totalrenovera och bygga om från ett enfamiljs- till fyrfamiljshus och konverterade det från privatbostad till bostadsrättsförening.  

 

 

 

 

 

 

 

 

Året därpå, i februari 2007, förvärvade jag Projektstyrning, som jag namnändrade till Frontit.

Jag känner mig otroligt privilegierad, jag har som konsult arbetat inom Budget/kalkylering på Astra, fastigheter på CFD, Medlemshantering på TCO Tjänstedata, Personal (lön & administration) på ASG, Liv & Pension på AMF, Ekonomistyrning på SPP Fastigheter. Jag har arbetat som utvecklare, systemerare, projektledare, facilitator och skrivit en bok tillsammans med en docent på Linköpings universitet.

Jag har konverterat från fullständigt opraktisk (avgångsbetyg efter 17 år tillsammans med mina äldre bröder), till byggmästare. Jag fullkomligt älskar arkitektur, gamla hus och slitna fotsteg.

Jag är gift med Bitte som följt mig från 1971 fram till idag, hon har aldrig muckat med mig när jag tumlat mig igenom sömnlösa nätter. Hon har bara sagt lite försynt när jag har lugna stunder, du borde nog tänka på hälsan - stressa lite mindre. Efter husprojektet var jag lite vilsen och hade en överläggning med Bitte - vad skall jag göra nu? Bitte ville att jag skulle söka jobb, tanken kändes främmande. Vi delar intressen som mat, vin, promenader, resor, sjön, tysta stunder, barnen och mycket mer. Vi är både mormor & morfar och farmor & farfar. Vi har tre egna barn, Martin född 1977, Malin född 1980 och Sophie född 1985. Martin och Malin är civilingenjörer från KTH och Sophie har en internationell Bachelor. Bitte är civilekonom från Stockholms Universitet och jobbar som ekonomikonsult med eget bolag.

Jag vill leva i SKUMPAns tecken (Skratt, Kostnadseffektivt, Utmaning, Möjligt, Prestigelöst och med Ansvar).

Love you all! / Pierre

PS! Till alla - kliv ur komfortzonen, du kan mer än vad du tror. DS!

Vad är hönan och vad är ägget?

Min första bil tvättade och dammsög jag varje vecka, gud vad jag älskade den bilen.
Mina föräldrar hade en lägenhet på Kungsholmen som min mamma skötte minutiöst, det var  hennes 4:e barn.
Vi hade en granne i vårt villaområde som skötte sin trädgård på ett fantastiskt sätt, han älskade sin tomt.

Mina vänner, vad är hönan och vad är ägget?

Vi lever i ett slit och slängsamhälle det gäller såväl prylar som relationer. Vid tillfälle reflektera över saker du inte använder, glöm dom och skänk dom till välgörenhet. Men glöm aldrig att underhålla dina relationer, det är ett ömsesidigt ansvar.  

Är det så enkelt som att det man slutar att vårda upphör man att älska, m a o vad kommer först hönan eller ägget?

Detta adresserar Frontits värdeord ansvar -min slutsats är att det är lättare att älska det man vårdar.

Jag önskar er alla en glad påsk.

Love you all! / Pierre

Är du ett offer för omständigheterna?

Kan vi skylla på ”omständigheterna”?
Dagarna i Marbella med tveksamt semesterväder övergår i regn, när gardinerna en tidig morgon dras isär viker det sista hoppet. Till vår glädje ser vi att prognoserna för Barcelona 100 mil bort är sol.

Vi gör en helomvändning och packar snabbt väskorna för ny destination.

Dagarna som följer blir minnesvärda. 

Vi checkar nu in på hotellet i Barcelona och finner tyvärr att vårt rum ligger mot den hårt trafikerade gatan, Bitte ringer receptionen och ber om byte - gata mot havsutsikt, ”done” – vilken känsla.

 

Vi sitter i en av barerna i La Boqueria, på bägge sidor om oss sitter asiatiska flickor som tagit in skaldjursplatåer. Jag har sett det förut, men upphör inte att förvånas. Dom sänker munnen till tallriken och petar in hela skaldjur, börjar därefter tugga och spottar sedan ut skaldjursrester. Det stör inte mig, men det som rubbar min balans är det eviga smackandet. Det som sen sker är en riktig dräpare, den unga tjejen till vänster om mig lägger av en avgrundsrap. Trots allt, en fantastisk lunch kryddad av bordsskick från en annan kultur.

 

På kvällen på promenaden från Plaza Catalonia utmed La Rambla ner mot hamnen passerar vi en biljettkiosk, Bitte observerar att dom säljer restplatser till semifinalen mellan Chelsea och Barcelona. Efter mycket köande och väntande står vi med varsin biljett till en match som andra beställt ett halvår innan avspark, det känns som att vi vunnit högsta vinsten.

 

Dagen därpå radas intrycken upp som pärlor och avslutas på stadion tillsammans med 70 tusen hysteriska Barcafans, 13 tusen var Chelseafans. Barcelona vann med 3-0 och mina hörselgångar rensades från allt inklusive hammaren och städet. En fantastisk upplevelse som vi helt otippat snubblade över.

 

Låt mig konkludera, vi lät inte omständigheterna i Marbella förstöra vår vecka, dagarna i Barcelona är något vi sent kommer att glömma.    

 

Skyll inte på omständigheterna, tag kommandot, oavsett om det är privat eller i jobbet.

 

Det adresserar Frontits värdeord möjligt, utmaning och ansvar

 

PS! Penicillinet var resultatet av olyckliga omständigheter i ett laboratorium, men värt att förvalta. DS!

☺

 

Love you all / Pierre

Kraften i "förlåt"

En överraskande reaktion från en projektmedlem försatte mig i gungning, jag kände mig kränkt och agerade omoget.

Vi var mitt i implementeringen av ett nytt administrativt system. Tidsschemat var pressat och mina arbetsveckor var under många månader 100 timmar i veckan. Varje kväll / helg så uppstod störningar på grund av slarv från IT-DRIFTEN. Då detta alltid hände utanför kontorstid var jag tvungen att själv korrigera felen, jag informerade löpande om åtgärderna. En dag blev teknikern ifråga rasande och spårade ur totalt, jag bad honom fara åt he…...
I enrum funderade jag över det inträffade och tog beslut om reträtt. Jag gick in till honom och bad om ursäkt,  jag hade ju oinbjudet lagt mig i hans jobb. Jag avslutade med en önskan om fortsatt samarbete och lovade samtidigt att det inte skulle hända igen. Efter det mötet var vi som ett radarpar, tillsammans gav vi allt för att klara produktionsstart.

Min rekommendation är - lös konflikter, kapsla inte in dom, nyckla upp låsta situationer. Släpp prestigen även om du inte ensam är upphovet till konflikten. Säg förlåt och sträva efter att bringa klarhet.

Detta adresserar Frontits värdeord Prestigelöshet.

Love you all! / Pierre