En svunnen tid

Bitte och jag startar morgonen med att fylla picknickkorgen med dagens lunch, mitt surdegsbröd har en given plats i korgen. Ett par timmar senare fiskar vi upp våra kompisar i Vikarbyn för avfärd till Mora. Dagens ena huvudaktivitet är dressintur från Mora mot Vansbro. Samarbete är ett måste, dressinen är nämligen en tandem, bägge "måste" trampa. Lunchpausen tar vi på en bro över en älv drygt 10 km bortom Mora. Tystnaden, fågelsången och älvens brus är bakgrundstoner som ger lunchen en extra krydda.

Några timmar senare - bilarna glider fram, kromet blänker, en del har nedvevade rutor, vissa höjer en skål när dom passerar, gemensamt är att killen kör och tjejen sitter bredvid. Klockan är kring fem på eftermiddagen, evenemanget är Classic Car Week i Rättvik. Ett antal timmar och många kilometer senare, många öl har passerat, tjejen har nu tagit över ratten. Killen sitter antingen bredvid eller i baksätet, i höger hand en aluminiumburk och de gamla könsrollerna har nu fått ge vika för realiteten att dubbelseendet omöjliggör bilkörning.

Evenemanget består av två kategorier, raggarna och bilentusiasterna. Gemensamt för dessa är att könsrollerna följt med in i 2000-talet, detta kommer snart benämnas som ett kulturevenemang.

Den som gillar gratisrus, kan lugnt sätta sig vid vägkanten och andas in bensinångorna från gamla amerikanare, V-åttorna spyr ut oförbränd bensin och bensinmackarna har öppet dygnet runt.

Kontrasten mellan lugnet och brölandet ger mig anledning till reflektion, Jag sänder en tacksamhetens tanke över samhällsutvecklingen de senaste 70 åren, könsdiskrimineringen och miljön har satts i förgrunden för samhällsdebatten, jag hoppas den kampen fortsätter och aldrig ger vika för nya krafter.

Love you all / Pierre

 

Semester kan vara en utmaning

Jag byter nu tillvaron i Dalarnas Tällberg till skärgården i Vaxholm, från en miljö som är så tyst att du kan höra en knappnål falla, till umgänge med vår dotter Malin och våra barnbarn. Barnen är  tre starka karaktärer, en nioåring (fredsbevararen), en sexåring (revoltören) och en treåring (härskarinnan). Jag äger nu inte min egen tid, att strukturera och planera kan jag glömma, att parera och reflektera är mer användbart. Jag slås av hur nyttigt det borde vara att lägga in en miljö likt detta i en ledarskapsutbildning, miljön skall då vara andras barn och ett totalt 24 timmars ansvar. När allt känns lugnt och fridfullt bryter ett inferno ut. Vi har precis lämnat Grinda värdhus, helt plötsligt kräver revoltören kudden av härskarinnan, jag försöker medla men det visar sig totalt lönlöst. Fredsbevararen kör distraktionstricket genom att sätta sig mellan och högläsa ur en Bamsebok. Vi är på sjön och motorljudet drunknar i gråt och skrik, parterna kan inte enas och vi andra längtar att nattåget snart skall gå.     

Det är lärorikt att kuva sina instinkter och i stället träna i att agera fredsbevarare. Kontrasten mellan dagarnas frenesi och lugnet som lägger sig efter nattning, hur dessa krigare kan få ett så fridfullt anletsdrag, den kontrasten är fullständigt underbar. Nu stävar vi in i hemmahamnen och jag drar snart på mig min egen nattmössa och hoppas på en lång, djup och fridfull sömn.

Tänk vad underbart det är med ett åtta till fem jobb med kunder som inte skriker ut sina behov.

Love you all / Pierre

Varför tror vi alltid det värsta?

 

Jag passerar Tegelbacken i bilen på väg till kontoret, helt plötsligt dyker en gammal händelse upp i bakhuvudet.

Jag är 12 år gammal, jag extraknäcker som cykelbud åt en optikkedja på Kungsholmen och Söder, cykelturerna går mellan dessa butiker. Tegelbacken var en lurig passage som idag inte existerar, då delades gatorna mellan spårvagnar och bilar. En regnig dag i utförsbacken mellan tegelbacken och Stadshuset glider cykelhjulet ner i spårvagnsspåret och nedfärden blev en riktig rysare, vid vänstersvängen slutade det tyvärr i ond bråd smärta.

Jag väcks ur mina tankar av att bilen till vänster om mig plötsligt signalerar att han ska svänga in i min fil, när jag befinner mig jämsides gör han ett kast mot min bil med efterföljande korrigering. Mitt blodtryck får ”all time high”, jag uppfattar situationen som en aggressionshandling. Jag lägger mig nu bakom och tar kort på bilen för att få registreringsnumret. Jag sansar mig snabbt och tar nu en intern överläggning, gjorde han bara ett misstag, satt han eventuellt och knappade på mobilen? På Söder Mälarstrand smyger jag upp vid sidan av honom, sneglar försiktigt, det är en vanlig kille, inga reaktioner från hans sida, han tittar rakt fram och pratar i mobilen. Tänk vad lätt det är att dra förhastade slutsatser som med fel kynne hade kunnat sluta i handgemäng.

Alltför ofta försöker vi legitimera våra reaktioner med ytterligare argument och iakttagelser, varför väljer vi att må dåligt? Hur ofta är vår spontana reaktion korrekt, är det inte så att i de flesta fall är vår snabba slutsats fel. Man måste våga prova alternativa hypoteser och undvika att söka bekräftelse på sin reptilreaktion.

Detta mina vänner adresserar Frontits värdeord
Ansvar, ta ansvar för dina egna reaktioner, försök att bringa klarhet och prioritera att må bra.
Utmaning, visst kan det kännas jobbigt att ha fel, men välj lycka.
Skratt, ha distans till dig själv och skratta åt dina egna reaktioner.

Love you all! / Pierre

En god morgon?

Vaknar kl 04.05 av några pling från mobilen, väljer att gå upp trots att det är 25 min tidigare än planerat. Kl 06.15 kliver jag på t-banan till centralen, den långa slottiden med kaffe och dagens DI gjordes möjlig av några oförargliga pling. Jag går med skyndsamma steg mot avgående Arlanda express, men den visar sig vara försenad 25 minuter p g a växelfel, där försvann marginalen för andra missöden. 07.10 försöker jag passera första kontrollen innan ”security check”, apparaten protesterar men vakten släpper igenom mig efter viss övertalning. Väl i "gaten" vägras jag ombordstigning, klockan är nu 07:20, det är tio minuter kvar till avgång. Övertalning visar sig omöjligt, biljetten för avgång är 24 timmar senare, de ställer sig frågande hur jag kom in överhuvudtaget? Jag vädjar till deras flexibilitet (läs agilt), men trots tillgång till platser och fullgjord betalning, med enbart en siffra fel, NEJ DET GÅR INTE! Jag försöker med - vad hade du själv gjort? Frågan lämnas obesvarad. Jag går ner i avgångshallen och orienterar mig fram till SAS disken, de har biljetter kvar med avgång 08:10 men magnetremsan på mitt kreditkort visar sig vara trasig. Nu gäller det att undvika panikläge, jag ringer Fredrik. Han betalar med sitt kort i direkt dialog med SAS värden. Varför lät de inte mig göra det med mitt kort? Hmm skumt. Innan jag lämnar henne ställer hon en sista kontrollfråga - är returflyget rätt datum? Jepp, det är korrekt, det är idag. Jag måste tyvärr röja att de här biljetterna bokades inte av mig. Om det hade varit första april hade det varit kul, för det är tekniskt omöjligt att flyga tvärtemot den fysiska orienteringen. Jag tackar nu min skapare att det gick att lösa, man bokar inte om sex möten ostraffat.

 En god morgon kan ibland kräva dubbel dos betablockerare. Jag sitter nu på planet till Malmö för massage av sex presumtiva rekryter. Detta mina vänner adresserar Frontits värdeord UTMANING och MÖJLIGT.                     

Love you all! /  Pierre

 

 

Ta´t lugnt ta en toy

Jag vrider om nyckeln, motorn startar men det bekanta motorljudet uteblir. Jag öppnar bakdörren och konstatera nöjt att den nya motorn spinner så tyst att det krävs fokus för att höra att den är igång. Vi lösgör tamparna och stävar sakta ur hamnen, på öppet vatten drar jag på så att båten snabbt kommer upp i planing, efter sisådär en distans hörs ett tjutljud, det stör min sinnesro och för tankarna direkt till något allvarligt fel. Jag försöker lokalisera ljudet, men upptäcker då en lång ribb med dubbla motorer som kört upp jämsides med mig. Det är tyvärr inte första gången kustbevakningen stoppar mig för fortkörning. Jag saktar ner så att vi kan töja ihop våra båtar. Generöst nog klockar dom min överträdelse till dubbla tillåtna hastighet. Bitte, min fru ropar till poliserna, hur mycket kostar det? -  2 000 svarar dom, så billigt replikerar Bitte som sällan tar mig i försvar. För att ytterligare spetsa till situationen kompletterar hon med - jag trodde han skulle förlora körkortet!

Jag inser att jag aldrig hade blivit den jag är utan Bittes vassa handlag, jag får ofta mina ”fiskar varma” och därmed uppfostrats till att vara rätt okej, dock blev jag inte helt perfekt. Jag är ingen hyllad hjälte när jag kliver innanför dörren hemma, ofta får jag inget medhåll när jag redovisar ett händelseförlopp där jag är en av huvudpersonerna. Fördelen är att jag stäms till eftertanke, en reflektion som ofta ger situationen perspektiv.

Åter till brottsplatsen - jag vet inte varför jag efter att ha fått boten avslutar med att skaka hand och tacka, kanske på grund av Bittes reflektion att det var billigt, vad vet jag? – det känns i efterhand korkat. Bittes reflektion var inte att bötesbeloppet var lågt, hennes reflektion var att det kanske skulle rendera i indraget körkort.

Jag kör nu de sista metrarna laglydigt och får samtidigt en skopa ovett av min lagvigda.

Vilka värdeord på Frontit adresserar detta? Det är svårt att säga, men kanske Prestigelöshet, mucka inte inför öppen ridå, Kostnadsmedvetenhet, acceptera straffet om du inte vill få ytterligare förelägganden.

Hur som helst. Det var en fantastisk dag och då jag ett par dagar senare blev tagen två ggr inom loppet av en timme, men frisläppt med förmaningar i bagaget har jag insett att undvika jäkt har flera implikationer, du har tid för betraktelse och kontemplation.

Det fanns en reklamslogan för många år sedan – ta´t lugnt ta en Toy, det skall bli min nya melodi.   

Love you all! / Pierre



Har löfte ett värde?

Trafiken in till stan flyter på utan störande stopp, tankarna får inget riktigt fäste, en tråd skapar en annan tråd, men så helt plötsligt blinkar det till – vad är ett löfte?  Ett löfte skapar en förväntan på ett visst givet utfall. Om jag lovar att hämta barnen, köpa mat, städa hemma så förväntas att jag tar ansvar för det.

Löftet har olika valör beroende på sammanhang, att jag lovar att komma i tid eller att bokningssystemet kommer vara i drift får olika konsekvenser om det inte infrias!


Att inte infria löften tär på förtroendet, jag köper Volvo för att jag vet att Volvo står för säkerhet, trygghet och bra andrahandsvärde, Volvo har laddat varumärket med ett antal löften. 

Den fråga vi alla måste ställa oss är: Vad är mitt löfte – hur vill jag bli uppfattad? Löftet blir i dess yttersta form konturerna av oss själva. 

För företag blir löftet den del av varumärket som styr kundernas val. Varför köper folk produkter från Apple? Vad ligger i deras löfte? När varumärket är tillräckligt starkt ärver kunden del av identiteten från varumärket. Vilka personlighetskaraktärer väljer BMW före Mercedes, eller Samsung före Apple?

Den stora frågan alla företag måste ställa sig - hur vill vi uppfattas, vad vill vi stå för, vad är våra värden?  

På vårt företag, Frontit vill vi att dom anställda ska utmana sig själva genom att ställa ut löften som stretchar lite extra, det finns alltid en livlina i kollegerna. Man måste våga för att vinna, man måste vara möjlighetsorienterad. Om man tar ansvar och håller sina löften blir man trovärdig i det långa loppet.

Love you all! / Pierre

Kan ångesten vara din vän?

Pastorn kommer fram till mig, jag är på kollo på Blidö, han säger till mig att jag skall vittna inför församlingen samma kväll. Jag är för liten för att protestera, 8 år gammal är jag en av dom yngsta på kollot. Dagen hasar sig fram, när tältmötet drar igång annonserar pastorn att jag skall vittna om mitt möte med Jesus. På darrande ben äntrar jag scenen, mitt möte med Jesus hade fram till den dagen lyst med sin frånvaro, nu ville inte ens huvudpersonen för mitt framförande hjälpa mig,  allt fullkomligen allt gick fullständigt fel. 

Händelsen satt som en fästing på min hjärna fram till 30 års ålder. Klaustrofobin, att behöva göra bort sig inför publik tenderade att ockupera mig totalt. Beslutet blev en kurs i presentationsteknik på "Svenska Managementgruppen", efter det första publika framträdandet och den påföljande personliga uppföljningen ställde kursledningen frågan, vad gör du här? Jag fick se filmen och kunde inte ens själv se min egen nervositet.         

Vi är nu framme I början av 90-talet, jag är drygt 40 år, jag ligger på soffan hemma, solen sipprar in mellan grenarna och lämnar ljusspår i vardagsrummet. Många frågor passerar revy, skall jag ställa in? Har jag något bra skäl för att inte ställa upp? Jag känner mig illa rustad, men samtidigt för feg att inte infria mitt löfte. Jag hade blivit tillfrågad att vara huvudtalare på en stor konferens, jag sa "ja" och valde själv rubrik ” hur kommer internet att påverka företagen”?. Nervositeten dirigerar nu mina tankar och gör förberedelser omöjliga.  Jag bestämmer mig för att ändra den mentala bilden för föredraget, jag visualiserar nu hur jag ”äger” publiken och hur föredraget blir en succé. Pulsen övergår i normalläge och tiden ägnar jag nu åt research och snickrar parallellt ihop ett presentationsmaterial. Allt går enligt plan, givetvis stack både puls och blodtryck iväg innan ”ridån gick upp”, men föredraget blev mycket uppskattat och jag fick frågan om fler ”standups”.
Mitt framgångsrecept för att göra ett bra framträdande är körschema, mental förberedelse och använda affirmationer som en vän, inse samtidigt att ångesten en förutsättning för ett bra framförande.

Detta adresserar Frontits värdeord
Ansvar - ta tag i dina rädslor,
Utmaning - utmana dig själv annars förlorar du dig själv,
Möjligt - du kommer att lyckas .

 

Love you all / Pierre

​