Håller jag på att bli tokig

En fantastisk morgon med en spegelblank fjärd i konkurrens med nyfödda småfåglars kör, själen fylls av lycka då naturen spelar upp en av de vackraste morgnar som bara naturen kan göra. Jag fyller på med intryck som snabbt omvandlas till ljud, lukter, fuktmättad luft och synintryck i oändlighetens strofer. Jag har gott om tid, jag skall inte vara på kontoret förrän om 3,5 timme. Jag stänker två skjortor inför morgonens strykning. Plockar upp mobilen lägger medvetet den i ytterfacket på resväskan. Letar efter glasögonen, vägrar använda mina slipade solglasögon. Jakten slutar med ett antagande, dom ligger troligtvis i bilen. Bestämmer mig för att ta snipan för att plocka upp dom. Efter en kvarts färd, finner jag att bilen är tom - inga glasögon. Ytterligare en timme senare, troligtvis efter ”10 000 steg” slår det mig plötsligt, glasögonen ligger i den andra båten, finner till min glädje att det stämmer. Varför gavs den impulsen först efter 1,5 timmes letande, är det ett spratt som kroppen dirigerar för att blockera minnet så att tok fan är tvungen att röra på sig, stegtävlingen är ju över! När det är dags för avfärd blockeras återigen minnet, randomskivan kärvar, var är mobilen? För att slippa leta ringer jag mobilen och turligt nog hittar jag den i ytterfacket på resväskan, igenkänningen är total. Jag la den medvetet där 2 timmar tidigare. Vad är det frågan om, ska det behöva vara på det här sättet, håller jag på att bli tokig.

Jag önskar er alla en underbar sommar!

Love you all! / Pierre​

På vägen ut.....

………På vägen ut från ”reconden” började motorn koka som därefter följdes av pyspunka. Men nu är jag invändigt och utvändigt vaxad och alla testvärden på plats.

Jag rullar nu ut i verkligheten och byter kala väggar mot nedklottrade tunnelbanor, sjuksköteskor mot civilklädda arbetskamrater, mat på plasttallrikar till linnedukar, ingen är gladare än jag. Allt tyder på att behandlingen haft avsedd verkan.


Jag vill tacka alla för fantastiskt värmande ord.

I want to live this life, friends here I come, I’m back.

Love you all! / Pierre

För några veckor sedan skrev jag

​”Idag sätts en landbaserad insatsstyrka in för att förhindra korruption och anarki, insatsen går under kodnamnet "operation cellgifter", tro mig det känns fantastiskt och jag är full av tillförsikt, tack för alla värmande ord och uppmuntrande kommentarer. Nu äntligen skall det bli rättning i ledet, kanske blir jag lite yngre på kuppen. :-) vem vet?”Vad som sedan hänt är att Jag kunnat fortsätta arbeta som vanligt, via telefon, mejl, webb tv mm.

Problemet är att insatsstyrkorna – vilket alla vet – inte bara skjuter inkräktarna utan även på försvaret och även en del civila. Följden blir att ett dåligt immunförsvar reduceras till ett minimum, territoriet är då fritt för nya inkräktare. I onsdags, på eftermiddagen efter vårt webb styrelse möte kom ett fientligt anfall, febern rusade och min livmedikus, Sophie, ringde akuten på S.t Göran. Vi tog oss dit med bil och nu ligger jag på egen sal fullpumpad av FN soldater som skall lugna läget.

Jag fick ett fantastiskt besked igår av överläkaren – ”DU KOMMER BLI BRA, INGET TU TAL OM DET”. Bra kille tycker jag. :-)

Jag kommer nog att ligga kvar till onsdag innan jag släpps ut, men jag har det bra, kör "video on
demand", slappar och varvar det med illasinnade människor som hela tiden försöker punktera mig med nålstick.

Love you all! / Pierre

Idag sätts en landbaserad insatsstyrka in för att förhindra korruption och anarki.....

​

………. insatsen går under kodnamnet "operation cellgifter", tro mig det känns fantastiskt och jag är full av tillförsikt, tack för alla värmande ord och uppmuntrande kommentarer. Nu äntligen skall det bli rättning i ledet, kanske blir jag lite yngre på kuppen. :-) vem vet?​

Love you all! / Pierre

Först vill jag börja med att önska dig ett fantastiskt 2012 och en God Fortsättning

Jag måste under en begränsad period hålla mig borta från alla publika rum, anledningen är att jag saknar immunförsvar och orsaken till det beror av att benmärgen inte fungerar som den skall.

Diagnosen fick jag i förra veckan och det är att jag har leukemi, dock den bästa man kan ha om man måste välja. Jag har påbörjat cellgiftsbehandlingen och kommer att genomgå ett program som innebär en spruta varje dag i en vecka. 90% av de som genomgår den behandlingen blir fullt friska, de som inte svarar på behandlingen får
             fortsatt terapi med väldigt goda resultat.

Jag kommer att vara i etern som vanligt, så mejl och telefonsamtal mm är helt okej, så länge som du inte nyser i luren. :-)

Love you all! / Pierre

Oron, motgångens och sorgens sötma

​

Trädäcket följer strandens böljande former, kvällen är ljum och luften i kombination med serenaden från fåglarnas filharmoniska orkester skapar förväntningar. Målet är Marbella, en promenad på styvt 8 km. Bitte och jag har nu levt ihop i 41 år, varav 40 år som gifta, de flesta ord är redan sagda, de flesta upplevelser redan upplevda, de flesta känslosvängningar redan delade. Det nya är att vi har hund, ja, ja inte vår hund, Sophies hund. Plötsligt, ur ingenting kommer en ettrig terrier som kastar sig över Yum Yum, inte driven av aggression, nej, nej, passion. Yum, Yum, kastar sig fram och tillbaka och helt plötsligt är hon fri kopplet. Vi skriker och ropar ut vår ångest, hennes namn ekar mellan husen, men ingenting hjälper, hon försvinner upp i den trafikerade stan. Jag ringer Sophie som snabbt ansluter för att intensifiera letandet, men ingen hund. Vi anmäler försvinnandet till polisen och hoppas att patrullerna hjälper oss att hitta vår nya bästis. Ångesten och oron piskar in i våra sinnen i ett tempo som är svårstoppat. Efter två timmars intensivt letande dyker hunden upp i vårt bostadsområde. Lyckan är total, Yum, Yum som tidigare var en självklarhet, är nu en gåva från Gud, vi är euforiska. Tänk vad lite smärta kan göra för välbefinnandet, ingen motgång ingen känsla av medgång, inga ”downs” inga ”ups”, ingen glädje så fantastisk som i kontrast till bedrövelse.​

Jag drar mig till minnes ett par kompisar till oss som blev nekade dagisplats till sin son för drygt 30 år sedan. Roger, min kompis var helt förtvivlad, han svor och spydde galla över handläggaren. Efter två månader ringer handläggaren och meddelar att sonen fått plats, Roger nästan skrek ut sin glädje. Jag rekommenderar Roger att ringa handläggaren och tacka för att hon nekat plats, utan den påfrestningen hade Roger aldrig blivit så glad.​

​Vänner har ni det tufft se det som en utmaning, allt är möjligt, det är bara graden av ansträngning som avgör om du lyckas. Slutligen vill jag ge Sophie en eloge för hennes agerande, trots risken att hunden var borta för alltid sa hon, det är ingens fel, låt oss koncentrera oss på att hitta henne. Det är ord att tänka på i situationer av motgång, fokusera på lösningen inte på problemet.

 

Love you all / Pierre

Han kommer aldrig engagera mig som managementkonsult

Jag är på väg till Sundsvall, tangenterna smattrar under anslaget från mina fingrar, kaffet ryker, doftar gott och smakar underbart. Tankarna landar i en incident som hände mig på Valhallavägen för några månader sedan. När jag är på väg ut genom ytterdörren står en hund och urinerar på porten till fastigheten. I änden av kopplet står en backslicker som just parkerat sin Porsche, han verkar totalt obekymrad över att hunden ”pissar” på ”min” port. Efter fullbordat verk släntrar han in på fastighetsmäkleriet hörnet Valhallavägen/Sturegatan. Efter några snabba steg äntrar jag kontoret går fram till honom och – milt uttryckt - vädjar om en ursäkt, han förstår ingenting. Jag känner en stigande irritation som kommer till uttryck i ett väl valt antal ord som bildar ett ordflöde som sätter spiken i kistan för ytterligare vänskap. Inte nog med att hunden pissat, han är fastighetsmäklare, han kör Porsche och han har en backslicker frisyr. Paketet är klart, hans karaktär är färdiganalyserad - han är osympatisk, arrogant, bortskämd, våldsverkare och säkert en helt kass chef. Några veckor senare tar jag min regelmässiga morgonpromenad, Valhallavägen mot Djurgården, runt Kungliga djurgårdsmarker, landar vid Strandvägens mynning, passerar alla dessa underbara skutor, släntrar Nybrogatan upp, helt plötsligt stannar Yum Yum, Sophies hund, hon formligen rycker mig ur mina filosofiska funderingar. Hon ställer sig och pissar på ”någons” port på Nybrogatan, jag skäms, men hinner inte parera, jag hoppas innerligt att ingen skall se oss, framför allt inte backslickern. Jag inser att jag också är en ”sån”. :-)

Love you all / Pierre

PS! En sak är säker, backslickern kommer aldrig att bli min mäklare och jag aldrig hans inhyrda managementkonsult. DS!​