måndag 17 december 2012

Oron, motgångens och sorgens sötma


Trädäcket följer strandens böljande former, kvällen är ljum och luften i kombination med serenaden från fåglarnas filharmoniska orkester skapar förväntningar. Målet är Marbella, en promenad på styvt 8 km. Bitte och jag har nu levt ihop i 41 år, varav 40 år som gifta, de flesta ord är redan sagda, de flesta upplevelser redan upplevda, de flesta känslosvängningar redan delade. Det nya är att vi har hund, ja, ja inte vår hund, Sophies hund. Plötsligt, ur ingenting kommer en ettrig terrier som kastar sig över Yum Yum, inte driven av aggression, nej, nej, passion. Yum, Yum, kastar sig fram och tillbaka och helt plötsligt är hon fri kopplet. Vi skriker och ropar ut vår ångest, hennes namn ekar mellan husen, men ingenting hjälper, hon försvinner upp i den trafikerade stan. Jag ringer Sophie som snabbt ansluter för att intensifiera letandet, men ingen hund. Vi anmäler försvinnandet till polisen och hoppas att patrullerna hjälper oss att hitta vår nya bästis. Ångesten och oron piskar in i våra sinnen i ett tempo som är svårstoppat. Efter två timmars intensivt letande dyker hunden upp i vårt bostadsområde. Lyckan är total, Yum, Yum som tidigare var en självklarhet, är nu en gåva från Gud, vi är euforiska. Tänk vad lite smärta kan göra för välbefinnandet, ingen motgång ingen känsla av medgång, inga ”downs” inga ”ups”, ingen glädje så fantastisk som i kontrast till bedrövelse.​

Jag drar mig till minnes ett par kompisar till oss som blev nekade dagisplats till sin son för drygt 30 år sedan. Roger, min kompis var helt förtvivlad, han svor och spydde galla över handläggaren. Efter två månader ringer handläggaren och meddelar att sonen fått plats, Roger nästan skrek ut sin glädje. Jag rekommenderar Roger att ringa handläggaren och tacka för att hon nekat plats, utan den påfrestningen hade Roger aldrig blivit så glad.​

​Vänner har ni det tufft se det som en utmaning, allt är möjligt, det är bara graden av ansträngning som avgör om du lyckas. Slutligen vill jag ge Sophie en eloge för hennes agerande, trots risken att hunden var borta för alltid sa hon, det är ingens fel, låt oss koncentrera oss på att hitta henne. Det är ord att tänka på i situationer av motgång, fokusera på lösningen inte på problemet.

 

Love you all / Pierre

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar