Varför tror vi alltid det värsta?

 

Jag passerar Tegelbacken i bilen på väg till kontoret, helt plötsligt dyker en gammal händelse upp i bakhuvudet.

Jag är 12 år gammal, jag extraknäcker som cykelbud åt en optikkedja på Kungsholmen och Söder, cykelturerna går mellan dessa butiker. Tegelbacken var en lurig passage som idag inte existerar, då delades gatorna mellan spårvagnar och bilar. En regnig dag i utförsbacken mellan tegelbacken och Stadshuset glider cykelhjulet ner i spårvagnsspåret och nedfärden blev en riktig rysare, vid vänstersvängen slutade det tyvärr i ond bråd smärta.

Jag väcks ur mina tankar av att bilen till vänster om mig plötsligt signalerar att han ska svänga in i min fil, när jag befinner mig jämsides gör han ett kast mot min bil med efterföljande korrigering. Mitt blodtryck får ”all time high”, jag uppfattar situationen som en aggressionshandling. Jag lägger mig nu bakom och tar kort på bilen för att få registreringsnumret. Jag sansar mig snabbt och tar nu en intern överläggning, gjorde han bara ett misstag, satt han eventuellt och knappade på mobilen? På Söder Mälarstrand smyger jag upp vid sidan av honom, sneglar försiktigt, det är en vanlig kille, inga reaktioner från hans sida, han tittar rakt fram och pratar i mobilen. Tänk vad lätt det är att dra förhastade slutsatser som med fel kynne hade kunnat sluta i handgemäng.

Alltför ofta försöker vi legitimera våra reaktioner med ytterligare argument och iakttagelser, varför väljer vi att må dåligt? Hur ofta är vår spontana reaktion korrekt, är det inte så att i de flesta fall är vår snabba slutsats fel. Man måste våga prova alternativa hypoteser och undvika att söka bekräftelse på sin reptilreaktion.

Detta mina vänner adresserar Frontits värdeord
Ansvar, ta ansvar för dina egna reaktioner, försök att bringa klarhet och prioritera att må bra.
Utmaning, visst kan det kännas jobbigt att ha fel, men välj lycka.
Skratt, ha distans till dig själv och skratta åt dina egna reaktioner.

Love you all! / Pierre

En god morgon?

Vaknar kl 04.05 av några pling från mobilen, väljer att gå upp trots att det är 25 min tidigare än planerat. Kl 06.15 kliver jag på t-banan till centralen, den långa slottiden med kaffe och dagens DI gjordes möjlig av några oförargliga pling. Jag går med skyndsamma steg mot avgående Arlanda express, men den visar sig vara försenad 25 minuter p g a växelfel, där försvann marginalen för andra missöden. 07.10 försöker jag passera första kontrollen innan ”security check”, apparaten protesterar men vakten släpper igenom mig efter viss övertalning. Väl i "gaten" vägras jag ombordstigning, klockan är nu 07:20, det är tio minuter kvar till avgång. Övertalning visar sig omöjligt, biljetten för avgång är 24 timmar senare, de ställer sig frågande hur jag kom in överhuvudtaget? Jag vädjar till deras flexibilitet (läs agilt), men trots tillgång till platser och fullgjord betalning, med enbart en siffra fel, NEJ DET GÅR INTE! Jag försöker med - vad hade du själv gjort? Frågan lämnas obesvarad. Jag går ner i avgångshallen och orienterar mig fram till SAS disken, de har biljetter kvar med avgång 08:10 men magnetremsan på mitt kreditkort visar sig vara trasig. Nu gäller det att undvika panikläge, jag ringer Fredrik. Han betalar med sitt kort i direkt dialog med SAS värden. Varför lät de inte mig göra det med mitt kort? Hmm skumt. Innan jag lämnar henne ställer hon en sista kontrollfråga - är returflyget rätt datum? Jepp, det är korrekt, det är idag. Jag måste tyvärr röja att de här biljetterna bokades inte av mig. Om det hade varit första april hade det varit kul, för det är tekniskt omöjligt att flyga tvärtemot den fysiska orienteringen. Jag tackar nu min skapare att det gick att lösa, man bokar inte om sex möten ostraffat.

 En god morgon kan ibland kräva dubbel dos betablockerare. Jag sitter nu på planet till Malmö för massage av sex presumtiva rekryter. Detta mina vänner adresserar Frontits värdeord UTMANING och MÖJLIGT.                     

Love you all! /  Pierre

 

 

Ta´t lugnt ta en toy

Jag vrider om nyckeln, motorn startar men det bekanta motorljudet uteblir. Jag öppnar bakdörren och konstatera nöjt att den nya motorn spinner så tyst att det krävs fokus för att höra att den är igång. Vi lösgör tamparna och stävar sakta ur hamnen, på öppet vatten drar jag på så att båten snabbt kommer upp i planing, efter sisådär en distans hörs ett tjutljud, det stör min sinnesro och för tankarna direkt till något allvarligt fel. Jag försöker lokalisera ljudet, men upptäcker då en lång ribb med dubbla motorer som kört upp jämsides med mig. Det är tyvärr inte första gången kustbevakningen stoppar mig för fortkörning. Jag saktar ner så att vi kan töja ihop våra båtar. Generöst nog klockar dom min överträdelse till dubbla tillåtna hastighet. Bitte, min fru ropar till poliserna, hur mycket kostar det? -  2 000 svarar dom, så billigt replikerar Bitte som sällan tar mig i försvar. För att ytterligare spetsa till situationen kompletterar hon med - jag trodde han skulle förlora körkortet!

Jag inser att jag aldrig hade blivit den jag är utan Bittes vassa handlag, jag får ofta mina ”fiskar varma” och därmed uppfostrats till att vara rätt okej, dock blev jag inte helt perfekt. Jag är ingen hyllad hjälte när jag kliver innanför dörren hemma, ofta får jag inget medhåll när jag redovisar ett händelseförlopp där jag är en av huvudpersonerna. Fördelen är att jag stäms till eftertanke, en reflektion som ofta ger situationen perspektiv.

Åter till brottsplatsen - jag vet inte varför jag efter att ha fått boten avslutar med att skaka hand och tacka, kanske på grund av Bittes reflektion att det var billigt, vad vet jag? – det känns i efterhand korkat. Bittes reflektion var inte att bötesbeloppet var lågt, hennes reflektion var att det kanske skulle rendera i indraget körkort.

Jag kör nu de sista metrarna laglydigt och får samtidigt en skopa ovett av min lagvigda.

Vilka värdeord på Frontit adresserar detta? Det är svårt att säga, men kanske Prestigelöshet, mucka inte inför öppen ridå, Kostnadsmedvetenhet, acceptera straffet om du inte vill få ytterligare förelägganden.

Hur som helst. Det var en fantastisk dag och då jag ett par dagar senare blev tagen två ggr inom loppet av en timme, men frisläppt med förmaningar i bagaget har jag insett att undvika jäkt har flera implikationer, du har tid för betraktelse och kontemplation.

Det fanns en reklamslogan för många år sedan – ta´t lugnt ta en Toy, det skall bli min nya melodi.   

Love you all! / Pierre



Har löfte ett värde?

Trafiken in till stan flyter på utan störande stopp, tankarna får inget riktigt fäste, en tråd skapar en annan tråd, men så helt plötsligt blinkar det till – vad är ett löfte?  Ett löfte skapar en förväntan på ett visst givet utfall. Om jag lovar att hämta barnen, köpa mat, städa hemma så förväntas att jag tar ansvar för det.

Löftet har olika valör beroende på sammanhang, att jag lovar att komma i tid eller att bokningssystemet kommer vara i drift får olika konsekvenser om det inte infrias!


Att inte infria löften tär på förtroendet, jag köper Volvo för att jag vet att Volvo står för säkerhet, trygghet och bra andrahandsvärde, Volvo har laddat varumärket med ett antal löften. 

Den fråga vi alla måste ställa oss är: Vad är mitt löfte – hur vill jag bli uppfattad? Löftet blir i dess yttersta form konturerna av oss själva. 

För företag blir löftet den del av varumärket som styr kundernas val. Varför köper folk produkter från Apple? Vad ligger i deras löfte? När varumärket är tillräckligt starkt ärver kunden del av identiteten från varumärket. Vilka personlighetskaraktärer väljer BMW före Mercedes, eller Samsung före Apple?

Den stora frågan alla företag måste ställa sig - hur vill vi uppfattas, vad vill vi stå för, vad är våra värden?  

På vårt företag, Frontit vill vi att dom anställda ska utmana sig själva genom att ställa ut löften som stretchar lite extra, det finns alltid en livlina i kollegerna. Man måste våga för att vinna, man måste vara möjlighetsorienterad. Om man tar ansvar och håller sina löften blir man trovärdig i det långa loppet.

Love you all! / Pierre

Kan ångesten vara din vän?

Pastorn kommer fram till mig, jag är på kollo på Blidö, han säger till mig att jag skall vittna inför församlingen samma kväll. Jag är för liten för att protestera, 8 år gammal är jag en av dom yngsta på kollot. Dagen hasar sig fram, när tältmötet drar igång annonserar pastorn att jag skall vittna om mitt möte med Jesus. På darrande ben äntrar jag scenen, mitt möte med Jesus hade fram till den dagen lyst med sin frånvaro, nu ville inte ens huvudpersonen för mitt framförande hjälpa mig,  allt fullkomligen allt gick fullständigt fel. 

Händelsen satt som en fästing på min hjärna fram till 30 års ålder. Klaustrofobin, att behöva göra bort sig inför publik tenderade att ockupera mig totalt. Beslutet blev en kurs i presentationsteknik på "Svenska Managementgruppen", efter det första publika framträdandet och den påföljande personliga uppföljningen ställde kursledningen frågan, vad gör du här? Jag fick se filmen och kunde inte ens själv se min egen nervositet.         

Vi är nu framme I början av 90-talet, jag är drygt 40 år, jag ligger på soffan hemma, solen sipprar in mellan grenarna och lämnar ljusspår i vardagsrummet. Många frågor passerar revy, skall jag ställa in? Har jag något bra skäl för att inte ställa upp? Jag känner mig illa rustad, men samtidigt för feg att inte infria mitt löfte. Jag hade blivit tillfrågad att vara huvudtalare på en stor konferens, jag sa "ja" och valde själv rubrik ” hur kommer internet att påverka företagen”?. Nervositeten dirigerar nu mina tankar och gör förberedelser omöjliga.  Jag bestämmer mig för att ändra den mentala bilden för föredraget, jag visualiserar nu hur jag ”äger” publiken och hur föredraget blir en succé. Pulsen övergår i normalläge och tiden ägnar jag nu åt research och snickrar parallellt ihop ett presentationsmaterial. Allt går enligt plan, givetvis stack både puls och blodtryck iväg innan ”ridån gick upp”, men föredraget blev mycket uppskattat och jag fick frågan om fler ”standups”.
Mitt framgångsrecept för att göra ett bra framträdande är körschema, mental förberedelse och använda affirmationer som en vän, inse samtidigt att ångesten en förutsättning för ett bra framförande.

Detta adresserar Frontits värdeord
Ansvar - ta tag i dina rädslor,
Utmaning - utmana dig själv annars förlorar du dig själv,
Möjligt - du kommer att lyckas .

 

Love you all / Pierre

​

 

Kärleken måste segra över hatet

Jag bestämde mig för att göra tidig fredag, hämtade min fru med destination Vaxholm, telefonen satte jag på ljudlöst. Innan middagen på Rindö gjorde vi en avstickare till Vaxholms golf för att "ta några korta" hål. Plötsligt ser jag en intensiv sms trafik där sista "messet" innehöll "jag mår bra", Jag ögnade snabbt igenom trafiken för att kastas från lugn in i ett kaos som saknar motstycke. Det första var att kolla att familj, vänner och kollegor var i säkerhet. En helt absurd känsla av panik infann sig plötsligt, i flödet fanns även skottlossning på Fridhemsplan och att regeringskansliet var utsatt för en attack. Vi informerade oss nu om det aktuella läget och tog därför beslut om att efter middagen övernatta på Stegesund.

Söndag kväll, bilderna som nu strömmar ur nyhetskanalerna med tiotusentals personer som samlats kring Sergels Torg för att hedra minnet av offren för terrorn och protestera mot hatet var en av de mäktigaste bilderna jag någonsin sett. Om terrorn inte påverkas av detta så vet jag inte vad som kan påverka dessa i många sammanhang marginaliserade människor som saknar mening och innehåll med sina liv.

Enigheten är medlet mot intoleransen och främlingsfientligheten som kan bli följden om hatet får fotfäste. Vi får dock aldrig glömma att integrationen inte bara är ett modeord inom politiken, det är en realitet, dock har det ingen koppling till fredagens terrorattack. Men om vi inte löser utanförskapet och kan integrera våra invandrare i det Svenska samhället så finns det fler presumtiva offer för rekrytering till dessa nätverk.

Manifestationen demonstrerade på ett överväldigande sätt att terrorn inte lyckades ockupera vår rädsla. Folk från alla världens hörn var på Sergels Torg, kvinnor och män, gamla som unga, alla höll i varandra och visade på samling, civilkurage, deltagande och total enighet mot våldet och hedra minnet av offren. Låt oss ha kvar dessa bilder, det finns många med oss som sluter upp och fredar vår öppenhet och vår demokrati, ingen skall skrämma oss till tystnad och intolerans.    

Jag hoppas innerligt att vi är begåvade nog att inte uppfyllas av hat, det som sker är urskillningslöst, det går inte att skydda sig mot. Det utförs av människor som drivs av en vanföreställning i tolkningen av sin egen religion som inte borde ha plats i ett civiliserat samhälle, men det kan om vi inte står enade skaka liv i ultrahögern, låt oss inkludera och inte exkludera, låt oss älska inte hata.

Love you all! / Pierre

Repetera dina affirmationer, ha en tydlig målbild och bli en vinnare

Jag står lätt framåtlutande, ryggen svankar, jag försöker med projicering visualisera bollbanan. Jag gör några provsvingar, en instruktör skulle troligtvis godkänna rörelsemönstret. Jag kliver fram till bollen, slaget blir inte vad jag tänkt mig, bollen tar en riktning som inte korresponderar med min mentala förberedelse, bollens närvaro störde min affirmation och det inövade rörelsemönstret försvann, när kroppen gjorde en annan rörelse  reflekterade hjärnan att det här kommer inte att gå bra.

 

 

Jag är totalt förberedd inför stundande förhandling, motparten uttalar helt plötsligt någonting som aktiverar min reptilhjärna.  Jag reagerar på ett sätt som inte ingick i förberedelsen, jag är i gungning och befinner mig nu i okänd terräng. Jag luras längre och längre bort från strategin och resultatet är långt ifrån målet med detta möte.

Athur Ashe mötte Jimmy Connors i finalen i Wimbledon, alla bettingbyråer hade Jimmy som slutsegrare. Arthur Ashe tog ledningen, vid varje sidbyte läste han en lapp. Arthur Ashe vann i tre raka set, experterna ställde sig helt oförstående, hur kunde detta hända och vad stod det på lappen? Arthur Ashe hade innan matchen kommit fram till en strategi mot Jimmys sluggertennis, returnera alla slag med ”lösa bollar”. Strategin var så enkel så att även en idiot kunde komma ihåg den. Frågan var - varför lappen? Svaret var enkelt, när framgången kommer är det lätt att glömma strategin. Omvänt kan man säga - om det tar en vändning som du inte tänkt dig, glöm inte målet och strategin. 

 Om jag minns rätt så genomfördes en test med två handbollslag, ett lag tränade handboll och ett lag ägnade sig 100% åt mental träning. Vid skarpt läge var det ”mentala” laget vida överlägset det ”fysiska”.

Träning i utövningen, oavsett sport eller profession är givetvis en grundförutsättning, men det som skiljer ”okej” från ”exceptionell” är målbild, strategi, mental träning och ha ”trix” för att inte tappa orienteringen. Vissa golfspelare, rycker ett par ggr i kepsen innan de slår ut, vissa förhandlar aldrig med korslagda ben, alla ”trix” är till för att inte tappa orienteringen och strategin.

Detta adresserar Frontits värdeord, Utmaning och Möjligt.

Love you all! / Pierre