Rött kort för galna makthavare

Jag frågar Martin, vår son om jag får hålla tal till Ella. Ella är ett av våra barnbarn som just konfirmerats. Kyrkan har gett konfirmanderna var sin krans med stenar med olika betydelse. Mitt tal bygger på ytterligare två stenar, en symboliserar "ärlighet, så länge du talar sanning, kommer ditt minne aldrig svika dig", den andra stenen symboliserar "gör alltid ditt bästa, oavsett sammanhang".

Några dagar efter mitt tal till Ella ber jag henne rekapitulera essansen av talet, efter viss korigering har jag vid flera tillfällen checkat av och nu sitter budskapet.

Härom dagen reflekterade jag över begreppet trollfabriker - sk fabricerande av lögner, fenomenet uppstod i samband med ett demokratiskt val, ni vet vilket. Facebook m fl tar nu efter svidande kritik nu sitt ansvar och rensar systematiskt för att det inte skall hända igen. Men hur stävjar man makthavare som likt trollfabriker sprider lögner för att sitta kvar vid makten. Borde inte riksrätt vara tillämpligt, ett slags rött kort.

Jag känner mig priviligierad över möjligheten att påverka min närmiljö, ni vet dom två stenarna. Jag är samtidigt oroad över hur högt uppsatta demokratiskt valda personer sprider lögner för sina egna syften. Lögnerna skapar stora motsättningar mellan olika grupper och skapar spänningar som får oanade konsekvenser. Vi vanliga medborgare kan påverka i det lilla, men vad kan vi göra för att städa på de stora scenerna? Låt oss älska inte hata, låt oss inkludera, inte exludera, låt oss engagera, inte passivisera.

Låt oss alla ta vårt Ansvar i stort som smått.

Love you all! / Pierre

Vår älgsafari slutade i "militär insats"

Efter en trerätters middag på Greens i Tällberg bestämmer vi unisont att ta en Älgsafari med egen bil. Inga älgar i sikte i kraftledningsgatan mellan Hjortnäs och väg 70, kompassen tar nu sikte på skogen som ligger i Slättberg, norr om Tällberg. Väl framme viker vi av på skogsvägen som timmerbilarna använder. Efter sisådär 200 m känns vägen som kvicksand, jag lämnar snabbt en lägesrapport till övriga. Vi slirar nu uppför en backe och tappar nu totalt fäste och glider sakta ner i diket. Alla försök att ta sig upp förvärrar situationen, klockan har passerat elva på kvällen och utetemperaturen är sju grader. Jag slår av motorn och söker nu via Google efter folk som bor i Slättberg. Ger efter en stund upp, ringer Bittes kusin Lennart som bor i Siljansnäs 2,5 mil bort. Övriga i sällskapet lämnar bilen, Peter går i skogen mot vägskälet 500 m bort, Bitte och Annika går barfota i lervällingen mot samma vägskäl. Lennart ringer grannen som har en gammal "Valp" från försvaret, dom får vår position via Google maps. 30-40 minuter senare hör vi motorljud i skogen och strax därefter anländer Valpen som skall rädda oss. I bilen sitter 5 ungdomar. jag hoppar in och vi kör nu till vår bil. Väl framme tar en av killarna kommandot, chauffören i Valpen lyder order likt en god soldat. Valpen ömsom släpar ömsom drar oss med vinsch upp från diket, för att lyckas måste dom backa rakt ut i terrängen på motsatta sidan av vägen. Valpen ligger nu med framhjulen i diket och bakdelen på en kulle, som mest lutar den 45 grader. Efter mission completed, frågar jag passagerarna om dom var rädda att Valpen skulle välta, tjejen i sällskapet skrattar och lämnar frågan med "hallå vi har varit med om värre situationer, vi är ofta i terrängen i samband med jakten".

Ungdomarna kanske hade läst bortgångne prinsessan Dianas dåtida uppmaning "utföra slumpmässiga vänliga handlingar mot andra medmänniskor", tänk om vi alla agerade så, vilken underbar värld.

Stort tack till våra hjältar!

Love you all! / Pierre

Idrott som förenar

Solen sipprar in mellan grenarna. Träplankorna under fötterna har nu legat oskyddade i 33 år, dunket antar ett rytmiskt ljud. stora och små fötter springer över golvet, jag är ömsom nervös och ömsom euforisk i detta hav av åskådare och kämpar. Tänk vilken ynnest att årligen få vara med om denna anrika tennisturnering som pågått sedan 1987.

Publiken är till stora flertalet husägare på öarna Stegesund och Hästholmen. Vi sitter på långa bänkar och ser dessa kämpar som alla vill vinna tennisturneringen årets "junior", årets "senior" och årets dubbel. Banan var 1904 en nyanlagd betongbana och konverterades 1986 till träbana. Banan låg innan uppdateringen i träda i många år, då två öbor, Anders Wallgren (Hästholmen) och Ulf Liljeblad (Stegesund) bestämde sig för att skaka liv i banan.

Varje år har öarna förärats denna turnering på SHTCC (Stegesund Hästholmen Tennis and Country Club), vars ändamål är att verka för främjande av tennisspel, god kamrat- och idrottsanda. 

Det har skapat en fantastisk gemenskap och varit ett event som få vill missa. 100 år efter banans tillkomst tog Anna Klingspor initiativet att skapa en organisation kring banan med en öppen tennisträning. Tränarna är adepter som gått tennisskola tidigare år och är nu lärare för stora som små. Dessa tränare står nu oftast i någon av finalerna antingen i seniorsingeln eller dubbeln och piskar in bollarna mellan linjerna. Adepterna som går årets tennisskola ställer upp i juniormästerskapen och i år 2019 är finalisterna nio och tretton år gamla. Det är lätt att se att någon av dom på sikt kan bli en ny Björn Borg. Nioåringen som inte är längre än 1,5 tennisracket är bara två bollar från vinst, men får ge sig för nerverna och en i hårsmån säkrare motståndare. Alla finalister fotograferas och nioåringen som gråter över förlusten tröstas av dom andra juniorerna.

Detta mina vänner är idrott som förenar, det har skapat en gemenskap på dessa öar som aldrig hade hänt utan detta eminenta event med efterföljande middag i form av knytkalas. Åren går och unga transformeras till gamla när år läggs till år, från deltagare till åskådare. Själv är det inte ovanligt att någon ropar, nämen Bjurhager är du här i år igen. Jag känner mig som en priviligierad gäst som får frotteras i detta hav av öbor.

Det bygger broar mellan gammal och ung, oavsett vem vi är och var vi kommer ifrån. Vi känner varandra när vi möts och vi växlar då mer än gärna några ord oavsett om det är på stigen eller över staketet. 

På återseende på våra stigar eller på nästa års SHTCC turnering.

/ Pierre Bjurhager 2019

             

En mycket kort kärlekshistoria

Jag har precis blivit med en moped av märket Husqvarna från 50-talet, köpt osedd via blocket i Sundsvall, förvarad i Frontits revisors lada i sam- ma stad, nertransporterad till Stockholm av kollegan Mats Bång tillsammans med Frontits Sundsvallsredovis- ning. Phu så långt har allt gått enligt plan. På ett lunch- möte med en gammal kollega blir jag varse att han skall sälja sin Husqvarna motorcykel från 50-talet, jag känner direkt, mopeden och jag måste gå skilda vägar. Mopeden annonseras ut på blocket och hamnar sedermera i Sandviken. Motorcykeln levereras några veckor senare av min kompis direkt till vår gård i Dalarna. Nu kommer jag till pudelns kärna. Vid första provturen vill inte hojen gå igång, jag bestämmer mig för att springa igång den, helt plötsligt kickar den igång, jag och motorcykeln landar efter en kort springtur i grannens staket. Några dagar senare berättar jag för Bitte om incidenten, hon replikerar - hur gick det med staketet?

Är det kärlek, eller är det uttryck för ett långt liv tillsammans?

Jag inser att jag är för "gammal" för ett vrålåk från 50-talet. Mågen har kört den massor och han skriker och skrattar som ett barn. Även vårt barnbarn Charlie har åkt med och han är helt mållös, men ögonen lyser av lycka.

Jag önskar er alla en go, glad och olycksfri sommar, nu stänger jag skrivarstudion för semester.

På återhörande love you all! / Pierre

Alla sjunger utom jag

"Den blomstertid nu kommer", alla sjunger utom jag. Mina tankar är redan på väg ut ur kyrkan, ut i friheten, ut i ”ingamåstenland”. Under min skoltid var jag en dagdrömmare. Mina tillkortakommanden var otaliga, katederundervisning passade inte mig. Nu står jag här på avslutningen i Kungsholmens kyrka, dom kunde lika gärna ha sjungit ”släpp eleverna loss, det är sommar”, så kändes det. Till slut öppnas Kyrkportarna och solen får nu med sin storhet visa vägen ut, mina lungor fylls av frihet.
På den tiden fanns inga då och inga sen, det fanns bara nu. Det fanns ingen klocka, det fanns bara en mage som bestämde när det var dags att fylla på reserverna. Nu är jag 60 år äldre, sommaren står för dörren, jag har bestämt mig att leva en sommar som jag gjorde som liten. Jag har bestämt mig för att vara uppslukad av nuet, inga tankar om sådant som varit skall störa nuet, inga tankar om sånt som kommer skall få störa nuet.

Jag skall lägga ifrån mig klockan, ta av mig strumpor och skor, borra min näsa i alla dofter, öppna mina öron och lyssna på vinden, vågorna och fåglarna, öppna ögonen och iaktta allt vackert.

Jag önskar ER alla en fantastisk sommar, kopiera din barndoms somrar och lev NU.

Love you all / Pierre   

krigarhjärtan

Ett taggat Kanada mot Finland, Finland med 18 debutanter och som aldrig borde gått till slutspel. Det Finska laget offrade sig i alla lägen, dom saknade helt respekt för Kanada och vann slutligen med 3-1, vad hände egentligen? Skillnaden - det var den mentala inställningen!

Affirmationer, inre föreställningsbilder styr  beteenden, målbilden avgör resultatet. Det finns otaliga vetenskapliga studier på hur våra tankar styr våra beteenden. I mental träning används inlevelseförmågan. Avgörande är att du har tilltro till den målbild du bygger upp i ditt inre. Använd alla sinnen för att träna in det du vill uppnå och använd hela din föreställningsförmåga! I den mentala träningen måste du se det som en redan uppnådd sanning!

Finland hade aldrig klarat denna bragd utan rätt mental inställning. Dom hade krigarhjärtan - citat Anneli.

Jag önskar alla stor framgång, oavsett om det gäller jobbet, studier, träffa en partner, eller annat som finns i dina drömmar. Lev ett drömrikt liv, en värld byggs av drömmar. 

Love you all! / Pierre

Brist på civilkurage!!!!

Vädret är perfekt, soligt, mycket vind och en prognos som garanterar stabilt väder. Vi får en snabb intro till dagens aktivitet, arrangören har engagerat en kameraman och en helikopter för att filma äventyret. Filmen skall användas i reklamsyfte av arragören. Två av de största trimaranerna skall nu ta oss ut till Finnhamn.

Alla är tvungna att vara aktiva, vi är besättning som dirigeras av skickliga kaptener. På bilden sitter jag med flera från Frontit på den största av de två trimaranerna. Vi seglar nu i hög fart ut från centrala Stockholm, som mest är vi uppe i 33 knop. När vi närmar oss Finnhamn går vi i hyffsat hög fart mot ett grund, kaptenen väljer att ta babord om pinnen. En majoritet av oss reflekterar tyst - "kan han verkligen gå på den här sidan om grundet"? Ingen säger något, han är ju en av de mest kända seglarna som Sverige kan uppbringa. Smällen är näst intill öronbedövande. Jag som satt på vingen bak, flyger nu fram och landar i nätet, mina fötter är en hårsmån från att landa i ansiktet på en av våra besättningsmedlemmar. Vrakdelar ligger nu och flyter i vattnet. Varför var det ingen som varnade skippern? Vad är det som säger att han inte blev distraherad precis innan? Om någon av oss i besättningen hade sagt något och tagit vårt ANSVAR, hade vi kanske kunnat avstyra olyckan. Vi litade på skippern, fegt men inte smart, någon av oss borde haft civilkurage nog att säga till.

Handen på hjärtat hur vanligt är det inte att vi brister i vårt civilkurage när vi möter en auktoritet?

Hur som helst, vi hade en fantastisk dag som vi sent skall glömma, oerhört proffsiga arrangörer och i alla avseenden ett grymt program. Seglatsen var 2010 års start på konferensen som följde på vandrarhemmet på Finnhamn.

Love you all! / Pierre