Jag skäms

Mörkret har fallit över Stockholm, middagen med goa vänner i ett varmt och ombonat hem har varit ”gött”. Nattparkeringsreglerna tvingar oss att söka parkeringsplats utanför Stockholmsstadion. Vi korsar nu Valhallavägen och framför oss går en man på ostadiga ben. Helt plötsligt fungerar inte grovmotoriken med påföljd att han faller in i husfasaden. Han roterar runt och faller handlöst i trottoaren med ansiktet ner i stenplattorna, glasögonen far av och mannen ligger kvar. Okontrollerade tankar far genom huvudet, kan jag passera utan att göra något? Jag sansar mig, jag måste hjälpa honom, han är redlöst berusad, men det är ju en medmänniska. Jag skäms över min spontana antipati och bestämmer mig för att hedra civilkuraget, jag räcker över min väska till Bitte och böjer mig ner och pratar med honom. Jag tar honom under armen, tvingar upp honom på benen och säger till honom här kan du inte ligga, hur mår du? Jag kan nästan få en gratisfylla på hans andedräkt, men i dialog med honom går vi nu mot en portuppgång. Jag sätter honom ner och beordrar honom att vänta tills benen och balansen kommer tillbaka. Jag vädjar till honom, vilket troligtvis är korkat - sluta drick så kopiöst. Han börjar gråta och uttrycker stor tacksamhet för vår hjälp, ”tänk att det finns så fina människor”.

När jag växte upp var det en självklarhet att erbjuda hjälp, samhället var annorlunda - det fanns inga som hade sin bostad på trottoarerna i städerna. Idag är bilden en annan, att vara ensam och utsatt innebär att du trots att du är mitt ibland alla oss andra i samhället så är du ensam.

Medmänskligheten har gått förlorad. Jag skäms över mig själv och jag skäms över att vi förlorat vår heder.

Vi kan börja nu med ett bidrag till någon hjälporganisation som ger människor som har det svårt en God Jul. Om du vill göra det enkelt -  swisha ditt bidrag.

Jag önskar alla en God Jul och ett Gott nytt år

Detta adresserar Frontits värdeord Möjligt, alla kan ta Ansvar och visa medmänsklighet.

Love you all! / Pierre

Dämpa stressen

Vindstyrkan gör att jag i sista stund bestämmer mig för att lägga om ”Bittes” båt till utsidan av bryggan, det visar sig svårt, vinden i byarna gör att jag missar bryggan ett antal gånger. Phu, båten på plats, Bitte har nu lättare att ta sig över till fastlandet. Aktiviteten tog längre tid än jag tänkt mig och avgångstiden till mitt tåg till Norrköping har krympt avsevärt. Trots den tidiga timmen hamnar jag dessutom i bilkö, det är nu dags att hitta alternativ för att hinna i tid.
Ursprungsplanen var att parkera bilen där vi bor, alternativet är att parkera bilen vid Centralen, i värsta fall skippa tåget och ta bilen.

Det slog mig, att p g a. att jag ”skissade” på alternativen innan det var försent så infann sig lugnet.

Jag drar mig till minnes införandet av ett nytt lönesystem på ett stort transportföretag på 90-talet, jag var projektledare och bland det värsta som kan hända är uteblivna löner, därför la vi en plan B redan i projektinitieringen. Planen var inte att parallellköra systemen, det var tekniskt för komplicerat. Men då plan B fanns blev produktionsinförandet ”hakuna matata”, m a o ingen självmordsaktivitet.  

Planera med marginaler och informera alltid om det finns risk för förseningar, bli aldrig offer för omständigheterna.

Detta adresserar Frontits värdeord Ansvar.

Love you all! / Pierre 

Undvik energitjuvar

Middagen på lokal tillsammans med tre kompisar var kanon, lokalen hemtrevlig, personalen ”på tå” och en tilltalande meny. Vi valde olika rätter och lät tallrikarna rotera så att alla fick äta av allting. Kvällen flyter på och helt plötsligt bli det en affekterad diskussion om en händelse, jag känner mig obekant med det inträffade men hamnar i en onödig diskussion där jag envetet hävdar att detta var nytt för mig. Min opponent hävdar bestämt och irriterat att jag mycket väl känner till detta, jag agerade då inte smart utan hamnade i försvarsställning.

Om det råder divergerande uppfattningar om någonting som hänt, lägg inte energi på att få rätt. Det enda du kan styra över i en dylik situation är dina egna reaktioner. Du kan välja att säga, jag är ledsen men mitt minne sviker mig, berätta så kanske jag känner igen mig.

Jag kan ta ett annat exempel, om jag berättar om någonting som hänt mig, så spelar mottagaren in sin egen tolkning och den behöver inte vara detsamma som det jag förmedlar. När vi vid annat tillfälle skall relatera till händelsen så händer det att jag påstås ha sagt någonting annat, säg då - jag är ledsen då måste jag varit otydlig, det var så här det var. 

Du och jag har varit på samma resa men äger olika minnesbilder av vissa episoder, är det värt att hamna i konflikt vem som har rätt?

Var resurssmart, spar på energin och lev i harmoni.

Detta adresserar Frontits värdeord,
Skratt, sprid glädje, inte irritation
Ansvar, lägg energi på rätt saker.

Love you all! / Pierre

Kan vår pliktkänsla bli kontraproduktiv?

Lars och jag springer i trapporna på kontoret för att fylla bilarna med gåvor till Stockholms hemlösa. Trafiken erbjuder lång väntan och tär på tålamodet, vi parkerar utanför ”Gula Änglarnas” lokal på Östermalmsgatan, dörren är låst men efter ett tag blir vi insläppta av två sprudlande ”änglar”. Vi fyller nu lokalen med de varma kläderna som våra kunder och anställda skänkt på en ”afterwork”. På anmodan från våra värdar agerar Lars och jag nu fotomodeller, plötsligt känner vi oss i vägen, en annan ”ängel” anser att vi stör hennes arbete. Hon är stressad och skall snart öppna expeditionen och har tappat perspektivet för verksamhetens syfte – dela ut mat på stan och bistå hemlösa med varma kläder inför vintern.

Om livräddaren prioriterar att sortera flytvästar i viktklasser framför att hjälpa folk i sjönöd är det oklokt.

 Tänk när plikten dödar glädjen och skymmer sikten för verksamhetens yttersta syfte.

 Låt oss vara en kugge och inte ett gruskorn.

 Love you all! / Pierre

Är själv bäste dräng?

Våren har kommit och vi ägnar dagarna åt att städa i trädgården, vi samlar löv, grenar och annat i traktorsläpet och jag beslutar mig för att köra ut på isen för att elda upp bråtet. Det visar sig att varken isen eller stenarna därunder bär traktorn med påföljd att vi sjunker som i kvicksand. Några i familjen sliter nu som djur för att rädda traktorn och få upp den på fast mark. Plötsligt ropar en man från en bil som är på väg att passera, ”behöver du hjälp Pierre”. Jag inser att det är precis vad jag behöver. Han är gräventreprenör och kommer efter en kvart med en monstermaskin som lyfter traktorn och släpar upp den på vägen. Han raderar därefter ut spåren av katastrofen genom markberedning, därmed är allt återställt. Hade jag kunnat klara detta själv, nej ”själv är inte bäste dräng”.

Jag försökte trotsa svininfluensan genom att äta medikament för att kunna fortsätta jobba, jag ansåg att vårt uppdragsläge på Frontit krävde det. Jag fick efter några dagar andningssvårigheter, multiorgansvikt och hamnade i respirator. Fyra månader senare är jag tillbaka i tjänstekostymen, då upptäcker jag att företaget fungerat bättre under min frånvaro än under min närvaro. Var det nödvändigt att spela oumbärlig när jag var övertygad om att jag fått svininfluensan, nej ”själv är inte bäste dräng”.

Det finns numera ett slitet uttryck – laget före jaget, jag måste skriva under på att jag själv aldrig lyckats komma dit jag är utan alla fantastiska människor i min omgivning.

Kan det vara så att vi även gör bättre leveranser om vi släpper in våra kolleger i kunduppdragen  än att tro att ”själv är bäste dräng”?

Love you all! / Pierre       

Respektera, utveckla och utmana ditt intellekt

Fötterna rör sig i myrsteg över bankgolvet, den gamle mannen övervakas av sonen som lagt alla måsten åt sidan för att assistera sin pappa så ingenting oförutsett inträffar. Paret rör sig i slowmotion fram till tavlan i bankens foajé,  tavlan informerar om Bankens historia. För min inre syn ser jag den äldre mannen i filttofflor med en kopp kaffe och ett förstoringsglas för att läsa dagens tidning. Tänk att livet inte bara upprätthålls av mat utan lika viktigt är näring till hjärnan. Om nu den ”gamle”, uppskattningsvis tangerande 100 år, fortfarande är beroende av intellektuell stimulans, vad hindrar då oss att motionera våra intellekt? Den "gamle" gav mig hopp, livet pumpar på oavsett kroppens accelererande erodering. Låt oss aldrig upphöra utvecklas. Enligt senaste rönen är det dessutom lika viktigt med fysisk motion som intellektuell stimulans för att hålla hjärnan i trim, m a o glöm inte att syresätta såväl din kropp som knopp.

Det adresserar Frontits värdeord UTMANING – respektera, utveckla och utmana ditt intellekt.

Love you all! / Pierre     

      

Är mindfulness svaret mot känslan av tomhet

Bitte erbjuder mig nybryggt kaffe, jag tackar spontant nej för jag vill gärna starta morgonen med extra stark Nescafé för att kickstarta systemet. Jag ögnar snabbt igenom mailen och får till min glädje respons på mina kåserier från en vän i Bryssel, han nämner samtidigt att han adderat till en kurs i ”mindfulness” i kursutbudet i sitt konsultvärv. Direkt dyker en episod i begynnelsen av 10-årsresan på Frontit upp i minnet.   

En av våra medarbetare på Frontit som jag värderade högt hade drabbats av en känsla av meningslöshet. Jag drog mig till minnes Hasse & Tages sketch, ett inslag i den var – ”livet är som en påse,  tomt och innehållslöst, det blir vad du fyller det med”. Jag kände mig handikappad då jag stod vid sidan av och såg hans våndor. Akademibokhandeln blev min räddning, jag köpte ett antal böcker i mindfulness till honom, men jag ville inte lämna över dessa innan jag själv legitimerat innehållet. Nattlampan blev min vän, jag plöjde bok efter bok och samtliga var definitivt substantiell ordination för att komma till rätta med det vakuum som uppstått i honom.

Dessa böcker har fått mig att inse hur viktigt det är att vara i nuet oavsett vad man gör. Jag har allt sedan dess omvandlat tråkiga måsten till stunder av kontemplation, det är märkligt hur många fler nyanser som uppstått.

Jag rekommenderar alla att komplettera biblioteket med den typen av litteratur. Vi måste bli mer närvarande i allt vi gör, oavsett om det gäller att hänga tvätt, handla mat, driva utredningar, vara med familjen eller lyssna på en medmänniska.

Jag önskar er alla ett innehållsrikt liv.

Love you all! / Pierre