Kraften i "förlåt"

En överraskande reaktion från en projektmedlem försatte mig i gungning, jag kände mig kränkt och agerade omoget.

Vi var mitt i implementeringen av ett nytt administrativt system. Tidsschemat var pressat och mina arbetsveckor var under många månader 100 timmar i veckan. Varje kväll / helg så uppstod störningar på grund av slarv från IT-DRIFTEN. Då detta alltid hände utanför kontorstid var jag tvungen att själv korrigera felen, jag informerade löpande om åtgärderna. En dag blev teknikern ifråga rasande och spårade ur totalt, jag bad honom fara åt he…... I enrum funderade jag över det inträffade och tog beslut om reträtt. Jag gick in till honom och bad om ursäkt,  jag hade ju oinbjudet lagt mig i hans jobb. Jag avslutade med en önskan om fortsatt samarbete och lovade samtidigt att det inte skulle hända igen. Efter det mötet var vi som ett radarpar, tillsammans gav vi allt för att vi skulle klara produktionsstart.

Min rekommendation är - lös konflikter, kapsla inte in dom, nyckla upp låsta situationer. Släpp prestigen även om du inte ensam är upphovet till konflikten. Säg förlåt och sträva efter att bringa klarhet.

Detta adresserar Frontits värdeord Prestigelöshet.

Love you all! / Pierre

Himlen får vänta

Jag ligger på rygg i soffan på Stegesund, vädret är mulet med inslag av regn, jag får ett sms från en kompis som vill ha mina råd, svarar och sluter därefter ögonen i brist på sömn, vaknar plötsligt av ett otroligt sorl ute i trädgården. Jag antar att det är grannen som kommit hem och att deras ungar badar i poolen. Slumrar om, väcks snabbt ur villfarelsen, ljudet kommer från annat håll, reser mig ur soffan och finner till min glädje 10 ”ladies” i trädgården. Gnuggar sömnen ur ögonen och hoppas att detta inte är en dröm. Blir informerad om att dom ska ha möhippa. Jag säger generöst att dom absolut inte stör och pekar på huset dom skall bo i. Dom förvarnar om att det kan bli lite stimmigt, jag tycker att det är ”hakuna matata”, slås samtidigt av att grannens grabb med tonårspolare hade en fest någon månad tidigare, då var jag inte lika positiv – är det diskriminering?, vad säger FI, jag vet inte. Senare kommer två undersköna damer över med ett fat havskräftor, ett fat färska räkor, en burk med skagenröra, en burk med aioli. Tänk vad livet är rättvist , äntligen börjar det bli meningsfullt!!!

Jag önskar alla en fantastisk sommar och ser fram emot att träffa er alla i höst.

Glöm inte att tipsa om konsultkollegor från konkurrenter som jag kan rekrytera.

Love you all! / Pierre

Det finns oerhört mycket vackert i livet

Tillsammans med kunder avnjuter vi Frontianer på Stockholmskontoret en fantastisk kväll, god mat, dryck och många glada skratt. Mycket värme & generositet mot de hemlösa har samlat denna kväll. I förberedelserna har Lars (dirigenten), Peter (agenten), Cecilia (bakelsen), Josefine och Lena (köksor) och undertecknad (bagaren) deltagit, Well done.

Lena och jag gör efter en rajd i köket sällskap på t-banan, jag till Stadion, Lena till Mörby Centrum. Samma färdväg, min kortare och Lenas lite längre. Bägge vaknar upp vid t-banestation Karlaplan. Vi har äntrat fel linje. Jag väljer att ta en promenad hem, Lena väljer att åka tillbaka och byta. Känner mig stressad och vill hem, morgondagen startar i ottan, då Sundsvallståget går 6.22. Tar ett djupt andetag, saktar ner stegen och känner lugnet och välbefinnandet sprida sig i kroppen.

Tar en kvällsmacka när telefonen ringer, i andra änden är Lars, han ringer från kontoret, han meddelar att jag glömt ett viktigt vapen i min arsenal, mobilen. En halvtimme senare har Peter gjort en ”door to door delivery.

Kaffet rinner sakta genom filtret, klockan är fem på morgonen och brevlådan signalerar att dagens DI har kommit. Äntrar favoritfåtöljen med kaffe, två surdegsmackor och rykande färsk DI.

Jag sitter nu på tåget till Sundsvall, tangenterna har fått veta att dom lever, jag avbryter knackandet, tittar ut genom fönstret och får den vackraste spelfilm man kan få, utanför passerar gård efter gård, dimman börjar lätta och landskapet väntar på att julen skall komma och ljusen tändas.

Jag ser ett youtube klipp på en pojke som gråter över en död fisk som ligger på stranden, hans oförstörda sinne är inte avtrubbat av livets verkligheter.

Snart skall jag träffa fantastiska människor som skall intervjuas och masseras för att locka fram deras rätta jag.

Jag ser fram emot att höra allas glada ”god morgon” när jag kliver in på kontoret i Sundsvall, fantastiska medarbetare, underbar lokal och en härlig familje- och företagskänsla.

Skratt, Utmaning, Prestigelöshet & Ansvar genomsyrar allas insats på Frontit detta dygn. Mata sinnet med allt gott så vissnar det som inte ger energi.

Love you all! / Pierre​

Jag mötte en ny företeelse som gav mig hopp

Bitte & jag stoppar allt som går att återvinna i stora, lite styvare plastsäckar som håller för oöm behandling. Dessa tar vi med oss när vi skall ut med bilen. I förrgår sorterade jag ”avfallet” i olika containrar och mötte då en ”tiggare” på gatan. Influerad av debatten om organiserat tiggeri undviker jag konsekvent att ge pengar. Mannen hade en stor bag där han förvarade returburkar & returflaskor. På sopstationerna blir det ofta skräpigt, folk lägger sig inte vinn om att allt skall ner i containrarna.

Mannen gick runt bland containrarna och plockade upp skräp och sorterade ner soporna i containrarna. Min ovilja till tiggeri till trots, vittjade bilen på allt som stavas returburkar & flaskor och gav det till honom. Jag tackade honom genom att ge honom en klapp på axeln. Ibland kommer fördomarna på skam, så underbart härligt.

Vad är det som gör livet meningsfullt? Är det så enkelt som att betyda något för någon. Om jag ansar häckar, städar gator, sorterar sopor, regerar stater, bygger it system eller effektiviserar processer, spelar egentligen ingen roll, det som betyder något är att min insats gör skillnad, jag behövs. Att sitta och tigga, förödmjukar mig själv, mina närmsta och alla som passerar. Att lämna ett bidrag i form av en arbetsinsats, gör min existens nödvändig, om jag inte gör det så kanske systemet inte fungerar.

Jag blev djupt imponerad av mannen bland containrarna på Östermalmsgatan i Stockholm, han är värd all respekt.

Idag skall jag åka förbi ”Gula änglarna” och lämna 6 fulla kassar med kläder så att fler kan klara sig i kylan.

Love you all! / Pierre

Fötterna tappar greppet på dom släta klipporna

Fötterna tappar greppet på dom släta klipporna, kroppen roterar i luften, höjden över havet är ca 200 m, knogarna som håller hårt i kedjorna slås blodiga i det hårda berget. Rädslan har inte infunnit sig, snarare förvåningen över att fötterna släppte, rädslan kommer långt senare. Bitte erbjuder lite vatten att skölja av de blodiga knogarna med, men ångrar sig snabbt då hon inser att vattnet kanske inte räcker hela fotvandringen. Jag sträcker händerna i vädret för att stoppa blodflödet och hoppas samtidigt att Österrikarna som vi såg ett 100-tal meter framför oss inte skall få för sig att vi har en revolverdesperado framför oss. Irritationen över att vandringsleden snarare är en led ”mot alla odds” gör mig irriterad, hur en researrangör över huvud taget kan rekommendera leder som utgör en uppenbar fara för turister. Den Österrikiska damen i paret framför oss har vid varje farligt bergsparti hasat sig fram på rumpan och krampaktigt hållit sig i kedjorna som är fastborrade i berget. 3,5 timmar senare hör vi båtar och röster, vi närmar oss nu Fruttuoso, ytterligare 20 minuter och ett antal blå tånaglar senare är vi nere i byn. Stegen släpar sig fram, vi bordar restaurangen den enda restaurangen som finns. Bitte nekar ett kallt glas vitt vin som är hennes förstahandsval normalt. Ett antal glas vatten tillsammans med vitt bröd doppat i olivolja, salt och svartpeppar senare, far handen upp i vädret, den mest naturliga formulering kommer nu över hennes läppar – ett glas vitt, tack.

Utmaning är en förutsättning för att utveckla sig själv, men den här typen av utmaning ställer fler frågor än svar. Givetvis har arrangören inte avsett att vi skall välja den södra leden, vi valde fel i ett väldigt kritiskt läge, men vi klarade oss med blotta förskräckelsen. Möjligt var en inställning som var nödvändig, annars hade vi blivit kvar uppe på berget.

Men innan jag önskar er en trevlig helg vill jag att ni tar ert Ansvar. Töm era garderober, de hemlösa behöver kläder för att klara vintern.

Love you all! / Pierre​

Det är inte bara duvor som motas bort av spikar

Vaknar upp av väckarklockan, detta oljud är ovant, normalläget är ångesten som lyfter mig ur sängen. Gör mitt vanliga morgonprogram, avslutar nyduschad, rakad, pomaderad, frukosterad, vittjandes väskan efter cykelnyckeln. Dagens övning är destination älskade Norrköping. Färden går via Sturegatan, Kungsgatan Vasagatan till T-centralen. Jag passerar dessa myriader av människor, de flesta dressade för att möta en ny dag. Men på vägen mot centralen passerar jag hemlösa som ligger på gatorna, det normala epitetet är uteliggare, men jag blev av dottern tillrättavisad, det heter hemlös. Vid närmare eftertanke så är ordet uteliggare korkat, det är inte frivilligt att ligga ute. Vem vill vakna upp av att folk trampar runt ens säng, sopmaskinen som städar sängkammaren, missad skön dusch, utebliven frukost, i alla fall inte jag. Men nu har våra kära politiker börjat ta tag i problemet, eller är det symptomen dom tar tag i. Vi måste mota bort dom, ett mycket bra sätt att bli av med problemet är att på öppna platser inte ha några murar, på andra platser kan man som i London montera upp spikar på strategiska platser..​

Fiffigt va? Då slipper vi som har tak över huvudet dessa ”uteliggare”.

Jag hoppas att vi kan vara mer humana än så, spikmattor måste vara frivilliga och syfta till att stimulera blodomloppet och inte att hindra livsuppehållande sömn.

Love you all! / Pierre​

Igår var det en lycklig dag

I går var en lycklig dag, sädesärlan annonserade sin ankomst, koltrasten stämde upp i en lång serenad, tussilagon och blåsippan hälsade nymornade i dikesrenen och skogsbacken, en av våra konsulter skickade ett fantastiskt mejl som kändes som kritikerrosen efter en ny uppsättning på Dramaten.

Jag älskar nuet, min fru, mina barn, mina kollegor, den späda grönskan på åkrarna, den friska brisen, isfria hav, solens upp & nedgång, en dubbel espresso, en intervju med en rekryt, våra kontor, våra framtidsdrömmar. Livet är för fantastiskt för att inte leva det NU. Öppna er för allt vackert som finns omkring oss, det är det lilla som betyder så mycket.

Love you all! / Pierre