Låt inte prestigen stå i vägen för din egen framgång

Jag letar och letar, hjärnan snabbspolar för att hitta en händelse som stöder mitt budskap. Det går dagar och veckor, men svaren uteblir, jag sätter mig ner, börjar nu skriva i hopp om att dimman ska lätta.

Nu kommer en mycket gammal händelse upp i medvetandet.

Efter en lång sejour som konsult på Astra fick jag en propå om ett uppdrag på ett företag inom varutransporter - ASG . Uppdraget var att produktionssätta ett system inom bemanningsplanering. Det var inget drömuppdrag, men jag la prestigen åt sidan till förmån för att nå en ny kund. Uppdraget tog totalt 3 månader och därefter fick jag frågan om att ta rollen som projektledare för implementeringen av ett nytt lönesystem. Jag blev kvar i totalt 3 år och ångrar inte att prestigen fick stå åt sidan.

Jag hade för många år sedan en vd som tyvärr inte hade rätt kvalifikationer för uppdraget, men han var väldigt skicklig i dialogen med våra kunder och därmed en duktig säljare. Han valde att avsluta sin anställning när han inte fick fortsätta som vd. Han var viktig för företaget och om han stannat hade han vunnit såväl ekonomiska framgångar som respekt.

Om vi klamrar oss fast i roller som vi inte är kvalificerade för, eller strävar efter vår egen inkompetensnivå, eller är för fina för att ta omvägen i uppdrag som vi anser oss överkvalificerade för, då anser jag att vi står i vägen för vår egen framgång. Vi måste förtjäna vår plats, oavsett sammanhang.

Tänk på att aldrig ta dig själv på för stort allvar. Det värsta som kan hända är att du övergår till internpolitik, m a o börjar kratta för din egen framgång genom att agera i "korridorerna". Gör aldrig det, det stavas anarkism. Rör dig i det publika rummet, det är där verkligheten äger rum, allt annat är fiktion.

Love you all! / Pierre

         

Orättvisan

I veckan passerade jag av en händelse en frisör i city som är en ny bekantskap för min "frilla". Hon tvättar, friserar och ansar nu allt på mig inklusive sticklingarna som kommer ut ur näsa och öron. Efter klippningen ber jag även om fotvården som salongen erbjuder.  En och en halv timme senare känner jag mig nyservad, skinande ren och vaxad. Döm om min förvåning när hon efter uträttat värv räknar ut priset, 350 kr. Omöjligt säger jag, du måste ha räknat fel. Svaret - du är ju pensionär, jag ber henne att förbise det, priset landar nu på 520 kr. Jag anser det fortfarande för billigt men betalar under protest och avslutar med kommentaren, du måste höja dina priser, det här funkar inte.

Allt sedan dagen jag som liten såg min far bli lurad har jag svårt att se skickliga yrkesmänniskor bli utnyttjade. Händelsen har förföljt mig sedan han stod i tingsrätten dömd för skattebrott. 

För att dryga ut vår skrala familjeekonomi jobbade far extra för 5 kr i timmen. Företaget hette Gems, dom tillverkade hyllmaterial och reklamartiklar till butiker. Ägaren till företaget kom en dag på en smart idé och vid ett tillfälle övertalade han far att skriva på att han sålt kartonger till företaget för motsvarande summa pengar. Det smarta var att ”farbror” Gems kunde slippa arbetsgivaravgiften och ville heller inte ta pengarna ur egen plånbok. Fem kr i timmen var redan då en skitlön och när skattemyndigheten gjorde revision på Gems hamnade även pappa under luppen. Pappa åkte dit för skattebrott. Påföljden blev att pengarna han tjänat försvann med råge till staten, därmed var pappa tvungen fortsätta jobba vidare för Gems för att ”amortera” av skulden till fogden. Gems gick fri och erbjöd sig aldrig att ta ansvar för sitt misstag.

Essensen är att jag blivit en rättsfascist, jag mår illa när jag ser människor som inte kan försvara sig utnyttjas. Mitt beslut vad gäller frisören från Nicaragua är att hjälpa henne att justera upp sina priser. 

Love you all! / Pierre            

2011 fick reda på att jag hade leukemi

Det var inte första gången jag drabbades av en nära döden upplevelse, snarare 6:e gången. Som gammal programmerare började jag göra ett flödesschema som Bitte skulle kunna använda för att kunna navigera framtiden. Jag bad om teknik för att kunna ha videointervjuer på distans med reryteringskandidater. Fysiska möten var otänkbart då jag saknade immunförsvar. Det märkliga var, å ena sidan tolkade jag min situation som att jag satt i dödens väntrum, å andra sidan ansåg jag mig för oumbärlig för Frontits fortsatta expansion för att vara sjuk. Hm, hur dum får man vara – läs ”från attacheväska till potträning” – finns på min blogg. Trots min känsla av oumbärlighet, började jag gräva min mentala grav, jag började tycka synd om mig själv. Det är det mest effektiva sättet att kliva rakt ut i ångestens träskmarker. Efter några veckor gav jag upp. Jag sa till Bitte, nu måste jag sluta tycka synd om mig själv. Som ett under återvände syret i rummet. Jag blev gladare, inte lika nedstämd, agerade som om livet hade en morgondag. Givetvis helt utan nya besked när det gällde mitt tillstånd, men med en inställning som kändes roligare än den förra. Jag köpte en andelslägenhet i Spanien, den var omotiverat billig, låg i en fantastisk förening. Jag köpte den osedd, växlade kontrakt via nätet, förde över pengarna och 2 dagar senare rasslade det till i brevlådan. Nycklarna tillsammans med diverse annan information var nu våra. Jag sa till Bitte ”våga vägra dö”. Detta var min drog för att ha någonting att längta till.  

Leukemin visade sig var den bästa om man nu måste välja. Jag gick igenom ett cellgiftsprogram, med påföljande bloddopning, immunförsvaret återvände nu sakta men säkert.

En lärdom jag drog av detta – tycker jag synd om mig själv gräver jag min egen grav, det är okej att bli besviken och ledsen, men inte att låta inställningen ”tycka synd om” bli en permanent gäst.

En som har lärt mig mycket efter att detta hände är en av våra anställda, Viktoria som tyvärr gick bort i cancer i höstas. Hon var ett föredöme, klagade aldrig över sin situation. Hon kände mer oro över hur andra tog hennes motgångar än över sin egen situation. Hon var vår hjälte och vårt föredöme. Hon levde livet fullt ut in i det sista, fyllde det med glädje, hopp, umgänge och innehåll.

Love you all! / Pierre

Skippa hoten när du är i affektion

Allt för ofta rinner bägaren över när vi anser oss orättvist behandlade, att då i affekterat tillstånd häva ur oss konsekvenserna av detta löser inga problem.  Låt mig ta två exempel. Den här har jag berättat förut, men tar den igen i något bantad version. 

Jag glömmer tyvärr ofta Bittes födelsedagar, även denna gång. Jag vaknar med ett ryck, tar på mig kläderna och rusar ner till Tösses Bageri, pekar på en av tårtorna och ber om två kartonger, en till tårtan och en tom kartong. Expediten och jag hamnar i affekterad ordväxling då hon inte vill lämna med en tom kartong trots mitt erbjudande om att betala för den. Det slutar med att jag säger ” jag kommer aldrig mer att handla i den här butiken”, vilket jag tyvärr blev tvungen att göra då jag dagen därpå saknade surdegsbröd till frukost.

Det andra exemplet är en god vän som trotts handikappflaggad golfbil blev nekad att köra in till bollen på ett av hålen. Han gjorde en ”Pierre” – förklarade för greenkeepern att han inte kommer att spela på banan i fortsättningen. Golfbanan ligger nästgårds till boendet och då många kompisar spelar där så hoppas jag att han skiter i ”löftet” till greenkeepern.  

När en situation uppstår som dessa försök lös problemet så att bägge vinner, undvik hot som begränsar ditt fortsatta handlingsutrymme och som troligtvis aldrig kommer att realiseras.

Dra på smilbanden när du känner att det finns risk att topplocket går, det adresserar Frontits värdeord Skratt. Bejaka inte ditt barnjag, agera vuxet - det adresserar Frontits värdeord Ansvar.  

Jag önskar alla En God Fortsättning på det nya året

Love you all! Pierre

jag har gett förvirringen ett ansikte

Numera ägnar jag oerhört mycket tid till att leta efter allt, nycklar, plånbok, körkort, ja i stor sett allt. Det händer t o m att jag måste leta efter bilen. För några veckor sedan, i Spanien, hade vi en städare hemma. För att inte locka till oönskade handlingar, ni vet tillfället gör tjuven, bestämde jag mig för att gömma plånboken på ett smart ställe. Det första valet var inte helt begåvat med påföljd att jag gömde den på ett annat ställe. När vi kommer hem efter ett antal ärenden på stan, ber jag Bitte lämna tillbaka plånboken. Hon replikerar att hon inte har den. Efter en snabb inre konsultation kommer jag ihåg att jag gömde den på ett smart ställe. Jag kikar på det första stället och slås direkt av att jag valde ett smartare ställe. Men minnet sviker mig och jag övergår till ett helt planlöst letande. Efter ett tag ger jag upp och hoppas att minnet skall klarna till morgonen. På morgonen väljer jag att ställa mig i köket och bara känna efter, då känns det som att det "bränns", jag drar ut en av lådorna och där under ett antal papper och visitkort ligger plånboken.

Om jag inte hälsar när vi möts eller väljer att presenterar mig, ta inte illa upp, minnet har tagit paus.  

Jag önskar alla en riktigt God och umgängesintensiv Jul och ett Gott, generöst och fredligt 2019. 

Låt 2019 bli leendets, nyfikenhetens och generositetens år. 

Love you all! Pierre

Alla har vi varit barn.......

Lördag morgon, någon jul på 50&60-talet.

Spänningen är total, vi har svårt att bärga oss. Vi väntar på faster & farbror som kommer varje jul med hårda paket till oss barn. Våra föräldrar som med stor uppfinningsrikedom lyckades vända på varenda korvöre, köpte alltid mjuka paket, något annat fanns det inte pengar till.

Timmarna och minuter släpade sig fram, plötsligt ringer det på dörren. Våra tomtar - faster och farbror som inte hade några egna barn gjorde nu den efterlängtade entrén. Nu startade den nya tideräkningen, från entré till klappöppning. När vi väl fick öppna våra paket, var det klang och jubelföreställning. Faster och farbror hade alltid köpt en leksak till var och en av oss barn. Mor och fars klappar var alltid något klädesplagg som vi behövde. Vi stornjöt av faster och farbrors besök då dom hårda paketen blev vår käraste leksak.

Nu är vi 60 år senare och Sveriges barn bland välbemedlade familjer får tjogvis med paket. Lyckan försvinner i detta överflöd. Nu kommer jag till pudelns kärna, skippa utgifterna för hälften av klapparna och skänk "besparingen" till Stadsmissionen så fler barn kan få dela glädjen med Julen.

Vi kan också rensa förråden på gamla leksaker och lämna in dom till våra (tomteverkstäder) hjälporganisationer som delar ut dom till barnfamiljer i nöd.

Om ni vill skänka pengar -  www.stadsmissionen.se/gavoshop

Hohoho, från mig (alla) till er alla - en riktigt God Jul.

Love you all! / Pierre

 

Undvik skitdagar

Dagen innan brödleveransen uppstår ett logistikproblem, jag har satt surdegsgrunden, men saknar mjöl till det tidiga lördagsbaket.

Lördag morgon, jag kliver upp fem och konsulterar "min" sökmotor google och finner till min glädje att Ica Esplanad öppnar kl 7.00. Släntrar in på Ica passerar en anställd som fyller hyllorna med varor, jag sjunger ut ett rungande god morgon, som ett eko får jag samma svar plus ett "välkommen". Fortsätter genom hela butiken med fler sjungande god morgon, lika glada god morgon haglar tillbaka. Tänk vilken snabb återbetalning av mitt "god morgon", jag drar på smilbanden och påfyllningen av nymornad energi får min knopp och kropp att spritta. 

När man känner sig sur och hängig och möter sig själv i spegeln händer det omvända, men den nedåtgående spiralen kan stoppas. Ta ett snabbt gympass, eller ta på löpardojjorna och avverka några kilometer i skogen, det gör underverk.

Ett annat sätt att må bra är att vara tacksam och att inte ta någonting för givet. Att solen som är förutsättningen för allt liv går upp varje morgon, är en självklarhet, men väl värd att vara tacksam för. 

Var rädd om den viktigaste relation du har - dig själv, släng likgiltigheten, livet är NU.

Ursäkta något ostrukturerade tankar i arla morgonstund, men relationer utgår alltid från oss själva. Det är därför viktigt att vi är snälla mot oss själva genom att behandla andra väl.

Love you all! / Pierre