Mina tårar tog slut

Jag växte upp med en far från Chicago och en mor från Östra Vingåker. Min uppväxt var otroligt färgstark med mycket känslor, starka utbrott och en ekonomi som inte klarade månadens utgifter, vi handlade allt på "krita". Jag hade bara ett par skor, dessa användes till allt, fotboll, skolan, kyrkan mm. Min mor var aldrig nöjd, ville lite mer och min far sa alltid var tacksam. Vi hade ingen bil och vi levde med en överrespekt för auktoriteter. Min far var på grund av sin egen uppväxt oerhört ojämn i humöret, jag grät ofta och jag var fram till för några år sedan helt övertygad om att mina tårar tog slut när jag passerade barndomen. Min far gick bort när han var 65 år – inga tårar, min mor när hon var 79 år – inga tårar, vår son Mårten 0 år (9 månader i Bittes mage), ett av våra nyfödda barn  – inga tårar. Härom året när vår yngsta dotter fick domen tumör i huvudet fick jag pyspunka, systemet släppte på sprinklerna och äntligen fungerade systemet igen, jag grät. Sedan dess fäller jag en tår allt som oftast, senast när Sven Bertil Taube tolkade Lisa Nilssons – Himlen runt hörnet. Jag hoppas att mamma och pappa sitter på min axel och känner sig stolta, det blev karl av den pöjken också.

Tack mor & far för en uppväxt som inte var lik alla andra – höga berg och djupa dalar, mycket gråt och mycket glädje, mitt blodomlopp från mina föräldrar pumpas med att vilja lite mer och att ingenting är omöjligt och att vara tacksam.

Detta adresserar Frontits värdeord

Möjligt, Kombon mellan fars och mors karaktärer har gjort att jag tror att allt är möjligt
Prestigelöshet, bjud på dina erfarenheter så vågar andra göra detsamma
Ansvar, Skyll aldrig på uppväxten, vänd svårigheter till styrkor

Love you all! / Pierre

PS! Detta kom över mig när Sven-Bertil sjöng i så mycket bättre. DS!