Jag skall stelopereras

Jag förärades att vara med och fira Frontit Norrköping 10 år. 

Anneli och jag tillsammans fick 10 minuter att inledningstala. Jag känner mig minst sagt obekväm med ett så tajt schema, mitt tal speglade Frontit Norrköpings uppkomst och Annelis vad vi såg i regionen i form av marknad och kunder. När väl våra tal avverkats, viskar jag till Anneli vi grejade 10 minuter, hon replikerar men du höll dig inte till din tilldelade tid. Jag hade innan konferensen klockat mitt tal och kom fram till 3 minuter, okej utan att protestera tänker jag i mitt stilla sinne att jag troligtvis landade på sisådär 5 minuter +/- 1 minut, "good enough".  

Hela arrangemanget inleddes med mingel (deltog jag inte i pga ryggen), därpå den publika delen som i huvudsak var framtidsspaning med efterföljande paneldebatt. Jubileet avslutades med fantastiska snittar som förtärdes vid ståbord.

Jag måste säga hatten av för arrangörerna, jag tror jag talar för alla, "en fantastisk tillställning". 

Frontit Norrköping sträck på er jag upplever att vi är en respekterad partner i utvecklingen av industrin och det offentliga i regionen.     

Till samtliga på jubileet - tack för alla värmande ord och frågor kring min hälsa och tack för hjälp med maten, Ipren och Alvedon och möjligheten att sitta vid ett ståbord. Jag ser nu fram emot min kommande steloperation.     

Love you all / Pierre

Vad är tacksamhet?

Vaknar klockan fyra, dagen för avresa till konferens med Frontit i Berlin gör valet lätt. Trots tidig timme går jag upp, tar en kall dusch, kokar ägg, rostar bröd och brygger kaffe. I mitt nymornade sinne slås jag av - tänk om jag inte känner igen alla? Efter en "gofrukost" väljer jag att dra ut på fikastunden, jag har gått om tid, sätter mig i ett nedsläckt rum, läppjar på den sista koppen i skenet av månen som lättar mitt sinne.  

På Arlanda ett par timmar senare möter jag många bekanta ansikten, mötena blir till kramar och ett härligt "tjöt".

Några timmar senare, väl på plats i konferenslokalen, sorlet tilltar, lokalen fylls av 200 av 250 deltagare, 50 st hade tyvärr förhinder. Det kommer folk från Sundsvall i Norr till Malmö i söder, totalt 12 städer finns representerade i lokalen.

Dagen innehåller såväl tillbakablickar som framtidsvisioner med spjärn mot att göra skillnad ute hos våra kunder. Kontoren gör publika presentationer och när Helsingborg reser sig och berättar att dom är uppe 6 st anställda, tänker jag i mitt stilla sinne - Frontit var 7 i samband med restarten 2007, och nu är  vi 250 anställda i tolv städer. 

Dagen avslutas med "pepp" från "fotbollsdomaren" Jonas Eriksson, såväl attityd, inställning, förberedelser inom såväl idrotten som näringslivet förmedlas. Mycket energi och tänkvärda reflektioner.

Jag kan inte låta bli att känna stolthet och tacksamhet för allt vad vi samtliga åstadkommit. 

Låt oss fortsätta resan, fler företag därute behöver vår hjälp, men låt oss i den fortsatta expansionen värna vår kultur och våra värderingar. Det innebär inkludering, glädje, gemenskap, generositet, ödmjukhet och att inte ta oss själva på för stort allvar.  

Love you all! / Pierre

  

 

Dags att motionera minnet

Efter uträttat värv hos passpolisen på Kungsholmen, väljer jag att ta en promenad i min barndoms park, polishusparken. Helt plötsligt flimrar en skuldkänsla förbi. Jag var 5 år och till min glädje såg jag en fågelunge på gräsmattan, jag bestämde mig för bli kompis med den, intresset var inte ömsesidigt, fågelungen gjorde allt för att undkomma mig. Efter en kort jakt försvann den in mellan hjulparen på en långtradare som stod parkerad. Jag gjorde allt för att locka ut ungen, men när chauffören kom vågade jag inte prata med honom om fågelungen, när han kör därifrån ligger ungen platt på marken. Jag faller gråtandes ner på knä och ber Jesus förlåta mig. Jag gräver en grop, lägger fågeln i gropen och lägger tillbaka jorden, reser sedan ett kors med hjälp av några avbrutna pinnar. Gud vad jag mådde dåligt, händelsen etsade sig fast i minnet, där den än idag gör sig påmind.

67 år efter händelsen i Polishusparken, närmare bestämt för ett par dagar sedan hade jag en överläggning med Anneli över telefon, vi avslutade samtalet med - då ses vi på Bromma på tisdag för avfärd till styrelsemötet i Malmö. 

Igår ringde en granne och bjöd in Bitte och mig på middag på tisdag, jag bad att få återkomma då jag måste kolla med Bitte (min administrativa chef), hon svarar reptilsnabbt - men då är du i Malmö!

Händelsen på Kungsholmen försvinner aldrig ur minnet, men Malmö mötet tog bara 24 timmar.

Vad är det som händer, behöver jag käka bromsmedicin för att stoppa eroderingen.  

Hösten är i antågande och med den långbyxor, strumpor och skor och en massa måsten, men må minnet gymnastiseras, för vad skulle hända om Bitte inte fanns? 

Jag ser fram emot hösten och möta samtliga på vårt älskade Frontit.

Love you all! / Pierre 

Vad är Frontitandan.......

 

Ett inlägg jag publicerade för fyra år sedan - ni måste läsa den. 

Glöm inte gilla denna och även det gamla inlägget.

Tryck på länken i fet stil

Pierres kåserier: Vad är Frontitandan?

Hur bygger man ett framgångsrikt företag

Sitter i min favoritfåtölj med en kopp kaffe, morgonen är tidig , solen på väg upp och snart kommer en strålande dag möta Bitte och mig i vårt kära Spanien. Detta inlägg kommer inte ta lång tid att läsa. Ibland får jag frågan om vilken litteratur jag föredrar, frågan är svår att besvara, jag ägnar hela dagar åt läsning, men det mesta flödar ur alla medier som är tillgängliga. Nedan fångade jag för något halvår sedan, jag tycker det sammanfattar receptet som tillämpats vid bygget av Frontit. 

Ha en nöjsam läsning.............. 

Detta triggar beteenden hos varje medarbetare som
adresserar våra värderingar i Frontit i akronýmen SKUMPA .

Skratt - sprid glädje,

Kostnadsmedvetenhet - var resurssmart,

Utmaning - utmana dig själv, kunden och kollegerna,

Möjligt - allt är möjligt, det är bara fantasin som sätter gränserna,

Prestigelöshet - samarbeta och dela med dig samt respektera andras åsikter,

Ansvar - ta ansvar, du kommer utvecklas och som ett resultat få ledande roller.

Love you all! / Pierre

Vad det "gamla" Sverige gjort för vårt välstånd.....

Min älskade svärmor Margit har gått bort. Hon längtade i flera år efter det hon kallade hemfärden till Folke, min svärfar som gick bort 1984. Jag slås av hur betydelsefull hon var trots sitt tjat om "jag kan ingenting", eller "jag betyder ingenting". 

Hon växte upp i Siljansnäs i Dalarna och om begreppet barnarbete hade funnits så var det precis det hon var en del av. Utöver arbetet på gården där alla barnen hjälpte till, blev Margit tidigt huvudansvarig för matlagningen. Jag blev ofta irriterad över hennes oförmåga att uttrycka sin uppfattning, hennes favorituttryck var "intressant". Jag frågade henne vid ett tillfälle om någon av hennes föräldrar berömt henne för det hon gjort eller maten hon lagat var god, "nej aldrig" svarade hon.  

Hon inledde sin yrkeskarriär utanför gården som 14 åring i skogen. Hon var husa och tillbringade dygnets alla timmar under ett halvår till att serva ett skogshuggarlag på 8 gubbar. Alla inklusive Margit bodde i samma stuga utan möjlighet till privata utrymmen, endast ett skynke skiljde Margit från skogshuggarna när hon bytte om. Arbetsledaren vakade över henne som ett lejon, så ingen av skogshuggarna skulle få för sig någonting. Hon tjänade 35 öre per dag per skogshuggare och för den lönen var hon i skogen i smällkalla vintern i 180 dagar. Hon var husa, eldvakt, städerska, tvätterska mm. Timlönen var inte förhandlad, den var delgiven. Inga telefoner, inga fordon förutom häst och släde, arbete och åter arbete. Till skillnad från skogshuggarna som avslutade dagen när mörkret inträdde så var Margits arbetsdag inte slut förrän gubbarna gått i säng. Dygnets mörka timmar i kojan lystes endast upp av brasan och fotogenlamporna och Margit var ensam med sina egna tankar och funderingar.

Låt mig påminna dig om vad det "gamla" Sverige gjort för det välstånd vi har i idag, det gäller våra bondgårdar som sett till att det funnits mat på bordet och våra tillverkande industrier som var i sin linda och som var embryot till våra multinationella bolag idag. 

Jag ber om ursäkt för "radiotystnaden" i mars men tiden har upptagits av vår kära Margits bortgång.

Love you all Pierre       

Jag hade fel

Fördegskulturen från föregående kväll har inte vaknat till liv. Jag chockar den med ett skållhett bad. Efter mycket trugande bevisar den sin storhet, ytan sprudlar nu av glädjebubblor.

Sätter slutdegen som efter massiv knådning i hushållsassistenten signalerar med ett klafsande – jag är klar. Skickar ner degen i en bunke för jäsning till dubbel storlek.

Efter två timmar med tre rundrivningar inser jag att här finns gattet för motion. Dressar mig för tempopromenad i skogen på Kungliga Norra Djurgården. Efter sisådär 20 minuter fylls luften av manliga och kvinnliga skrik, svårt att uppfatta orden, efter ett antal minuter kommer skriken närmre - "öka", "kom igen nu". Snart upptas hela spåret såväl i bredd som sisådär 50 m i djupled av rekryter – militärer - som springer i full mundering, såväl killar som tjejer, tyvärr skodda med militärkängor. Inga nike dojjor där inte, stackars knän. Vårt äldsta barnbarn har bestämt att ta ett sabbatsår från skolan för att göra lumpen, en dramatisk skillnad, för ett antal år sedan fanns det militära inte på några ungdomars agenda.

För ett år sedan skrev jag efter Rysslands invasion av Ukraina - "Jag är övertygad att det här är början till slutet på diktaturen á la Putin". Irriterande att jag kunde ha så fel, jag var övertygad om att oligarkerna skulle störta honom. Vad som hänt är att minst 23 oligarker dött.

Den Ryska krigsstrategin i Ukraina är att bomba civila mål för att få Ukraina att ge upp. Ryssland klassas idag som en terroriststat. Jag blir tårögd när jag i skogen ser effekterna av kriget och den militära mobiliseringen i Sverige.

Jag accepterar att jag hade fel, men är oerhört ledsen över att kriget fortgår.

Glöm inte våra vänner och kära grannar i Ukraina, det finns massor vi kan göra - pengar, kläder, uppmärksamhet mm. Det stavas ansvar.   

Brödet blev sanslöst bra, alltid en tröst i reflektionens mörka skugga.

Love you all! / Pierre