Flyget Malaga – Stockholm är försenat, jag sätter mig nära gaten för att inte hamna för långt bak i kön till incheckningen. När kön antagit en längd av sisådär 30 meter manar min erfarenhet att det är dags att ta position. Risken om man bordar planet för sent är att bagagehyllan är full. Jag upptäcker efter en stund en ny kö som inte borde existera, jag tipsar gruppen framför mig att byta kö, annars löper vi stor risk att successivt hamna längre och längre bak, tyvärr får jag inget gehör, jag tar då beslutet att själv göra det. Puh, nu flyter det på bättre och kön bredvid fortsätter att bromsas upp.
Efter ”boarded completed” startar nästa terror, mannen bredvid mig har bestämt att tömma hjärnan på allt innehåll. Efter en evighet informerar jag honom att han pratat utan avbrott i två timmar. Hans flickvän erbjuder sig då att sätta sig mellan oss så att han kan tömma dom sista resterna av innehållet.
Helt plötsligt känner jag att personen bakom drar mitt ryggstöd bakåt med risk för att jag kommer att konvertera till en blöt fläck någon annanstans. Men innan jag tar itu med katapultmannen bakom mig slår det mig plötsligt, jag vill inte ta rollen som ”En man som heter Ove”. Jag ler inombords och bestämmer mig för att be mannen med den tömda hjärnan om ursäkt och ge honom en klapp på axeln. Jag kan förstå honom, med så mycket innehåll kan man behöva göra sig av med en del. 😉
Nu känner jag att adrenalinet lägger sig i depå igen. Vänner lev i frid och fred, undvik att bejaka dina reptilreaktioner, ta ett djupt andetag och tänk hakuna matata.
Detta adresserar Frontits värdeord Skratt, Möjligt & Ansvar
Love You all! / Pierre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar