Fötterna tappar greppet på dom släta
klipporna, kroppen roterar i luften, höjden över havet är ca 200 m, knogarna
som håller hårt i kedjorna slås blodiga i det hårda berget. Rädslan har inte
infunnit sig, snarare förvåningen över att fötterna släppte, rädslan kommer
långt senare. Bitte erbjuder lite vatten att skölja av de blodiga knogarna med,
men ångrar sig snabbt då hon inser att vattnet kanske inte räcker hela
fotvandringen. Jag sträcker händerna i vädret för att stoppa blodflödet och
hoppas samtidigt att Österrikarna som vi såg ett 100-tal meter framför oss inte
skall få för sig att vi har en revolverdesperado framför oss. Irritationen över
att vandringsleden snarare är en led ”mot alla odds” gör mig irriterad, hur en
researrangör över huvud taget kan rekommendera leder som utgör en uppenbar fara
för turister. Den Österrikiska damen i paret framför oss har vid varje farligt
bergsparti hasat sig fram på rumpan och krampaktigt hållit sig i kedjorna som
är fastborrade i berget. 3,5 timmar senare hör vi båtar och röster, vi närmar
oss nu Fruttuoso, ytterligare 20 minuter och ett antal blå tånaglar senare är
vi nere i byn. Stegen släpar sig fram, vi bordar restaurangen den enda
restaurangen som finns. Bitte nekar ett kallt glas vitt vin som är hennes
förstahandsval normalt. Ett antal glas vatten tillsammans med vitt bröd doppat
i olivolja, salt och svartpeppar senare, far handen upp i vädret, den mest
naturliga formulering kommer nu över hennes läppar – ett glas vitt, tack.
Utmaning är en förutsättning för att
utveckla sig själv, men den här typen av utmaning ställer fler frågor än svar.
Givetvis har arrangören inte avsett att vi skall välja den södra leden, vi
valde fel i ett väldigt kritiskt läge, men vi klarade oss med blotta
förskräckelsen. Möjligt var en inställning som var nödvändig, annars hade vi
blivit kvar uppe på berget.
Men innan jag önskar er en trevlig helg
vill jag att ni tar ert Ansvar. Töm era garderober, de hemlösa behöver kläder
för att klara vintern.
Love you all! / Pierre
