Mörkret har fallit över Stockholm, middagen med goa vänner i
ett varmt och ombonat hem har varit ”gött”. Nattparkeringsreglerna tvingar oss
att söka parkeringsplats utanför Stockholmsstadion. Vi korsar nu Valhallavägen och
framför oss går en man på ostadiga ben. Helt plötsligt fungerar inte
grovmotoriken med påföljd att han faller in i husfasaden. Han roterar runt och
faller handlöst i trottoaren med ansiktet ner i stenplattorna, glasögonen far
av och mannen ligger kvar. Okontrollerade tankar far genom huvudet, kan jag
passera utan att göra något? Jag sansar mig, jag måste hjälpa honom, han är
redlöst berusad, men det är ju en medmänniska. Jag skäms över min spontana
antipati och bestämmer mig för att hedra civilkuraget, jag räcker över min
väska till Bitte och böjer mig ner och pratar med honom. Jag tar honom under
armen, tvingar upp honom på benen och säger till honom här kan du inte ligga,
hur mår du? Jag kan nästan få en gratisfylla på hans andedräkt, men i dialog
med honom går vi nu mot en portuppgång. Jag sätter honom ner och beordrar honom
att vänta tills benen och balansen kommer tillbaka. Jag vädjar till honom,
vilket troligtvis är korkat - sluta drick så kopiöst. Han börjar gråta och
uttrycker stor tacksamhet för vår hjälp, ”tänk att det finns så fina
människor”.
När jag växte upp var det en självklarhet att erbjuda hjälp,
samhället var annorlunda - det fanns inga som hade sin bostad på trottoarerna i städerna. Idag är bilden en annan, att vara ensam och utsatt innebär att du
trots att du är mitt ibland alla oss andra i samhället så är du ensam.
Medmänskligheten har gått förlorad. Jag skäms över mig själv
och jag skäms över att vi förlorat vår heder.
Vi kan börja nu med ett bidrag till någon hjälporganisation
som ger människor som har det svårt en God Jul. Om du vill göra det enkelt - swisha ditt bidrag.
Jag
önskar alla en God Jul och ett Gott nytt år
Detta adresserar Frontits
värdeord Möjligt, alla kan ta Ansvar
och visa medmänsklighet.
Love you all! / Pierre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar