Bryggdramat som aldrig hände
Det är märkligt vad hjärnan kan ställa till med när man inte kan sova.
Jag låg och vände mig i sängen medan tankarna snurrade kring den nya grannen. Han hade börjat använda vår privata brygga som badbrygga.
Vi är tre familjer som äger den tillsammans, tre inte fyra.
Ju längre natten led, desto större blev irritationen. Vid tretiden hade min hjärna slut på alternativ. Skulle det här förstöra semestern? Nästa gång kanske grannarna kommer med badringar, luftmadrasser och picknickkorg. Skulle jag behöva kryssa mellan ockupanterna för att komma ut och bada?
På morgonen bestämde jag mig för att konfrontera grannen. Jag skickade ett vänligt meddelande och berättade att det finns en kommunal badbrygga bara hundra meter bort. Det var faktiskt där vi själva badade innan vi byggde vår egen brygga.
Svaret kom direkt: "Jag förstår inte vad du menar. Jag har aldrig badat från er brygga."
Det visade sig att den oinbjudne badgästen inte var den nya grannen, troligen var det en gäst till någon av delägarna.
Hade jag inte frågat hade jag sannolikt fortsatt att reta upp mig över något som aldrig hade hänt.
Det slog mig att många konflikter börjar just så. Vi antar, tolkar och grubblar, när ett enkelt samtal ofta räcker.
Problemet var inte grannen, det var mitt antagande.
Friden har åter lagt sig över vårt kära ställe i Tällberg.
Sensmoral - döm ingen ohörd.
Love you all / Pierre
