Jag är kränkt

Året är 1964, jag har precis blivit nekad av en av mina bästa kompisar att vara med i en fotbollsmatch där alla som ville delta fick vara med. Jag blev djupt sårad och förstod verkligen ingenting. Då sa Jan-Ulf, min kompis. Jag var med när Pierre fick armen ur led och jag vill inte se den smärtan han fick genomlida en gång till. Där stod jag med gipsad arm från den tidigare olyckan. Just nekad att få spela fotboll som var en av de idrotter som jag älskade mest, men full av glädje över Jan-Ulfs omtanke som jag trodde var missunnsamhet. Tänk om Jan-Ulf inte förklarat varför jag inte skulle få vara med, hur hade jag då mått?

Tänk vad många gånger när vi känner oss kränkta missar att få klarhet. Tänk om vi skulle ta för vana att alltid försöka bringa klarhet, i nio fall av tio är det inte som vi uppfattat situationen. Men i nio fall av tio lägger vi någonting som vi uppfattat som en oförrätt i skithögen av andra oförrätter. Vänner träna er i att våga fråga. I det här fallet hade jag tur, det var Jan-Ulf som spontant förklarade varför.

I den absolut yttersta formen av kränkthet väljer vi att vår uppfattning av det som är sagt är vad som menats. Det är ett försvar för att legitimera vår egen reaktion. Undvik den, det är ett förlorarbeteende. Bringa i stället klarhet genom att blotta din smärta – förlåt, men det där sårade mig, hur menar du?    

Detta adresserar Frontits värdeord, Ansvar – våga fråga.

Love you all! / Pierre