Från attachéväska till potträning

Natten är ett helvete, magsyran köar med den dåliga andedräkten, Att ”ligga i högläge” trycker ner magsyran, temporärt ger det tillfällig lindring. Dagen innan har vi haft en kort intro till ledningskonferensen med efterföljande middag. Middagen var lugn, bra mat och dryck ackompanjerat av en fantastisk sjöutsikt. Vi gick och la oss i tid och plötsligt gör hela kroppen uppror, jag vet inte vad som pågår, det enda jag vet är att jag dirigerar inte händelseförloppet. Morgonen gryr, Peter och Markus är vakna och ytterligare en konferensdag skall läggas till den första. Jag skyndar nedför trappen, rusar genom köket, slänger mig ut för att i konvulsioner tömma magsäcken. Peter kommer med vatten och en handduk. Nu är jag dressad för en ny dag, magsyran är borta och jag mår fint. Slänger i mig några huvudvärkstabletter konferensen kan börja. Deltar ömsom ivrigt debatterande ömsom sovandes i fåtöljen. Jag frågar förvånat Peter – ”hur kan du sitta här med en presumtiv smittbomb”, han replikerar om du smittar har du redan gjort det, nu är det ändå för sent. Dagarna efter konferensen har jag ont i huvudet och kroppen och mår allmänt tjyvens. Men vad gör det när det finns Alvedon. Huvudvärkstabletter är ett perfekt sätt att döda kroppens signaler till hjärnan, blockeringen antar toner av sinnesbrus som gör att man oförtrutet kan fortsätta i sitt mördande tempo till tonerna av plikten. Men plikten är hälsans värsta fiende, glöm inte det, glömskan kan rycka en människa från det existerande livet.

Helgen efter säger jag till Bitte, min fru, äntligen börjar jag känna mig bra. Ytterligare en vecka läggs till mitt 58 åriga liv, nu kommer nästa körare, jag får jättehög feber, känner mig som en zombie, men väljer ändå att fira min 59 åriga födelsedag tillsammans med familjen. Ytterligare någon eller några dagar senare, hjälper inte ens Alvedonen, jag ligger nu under täcke och filt fullt påklädd i frostbrytningar. Linda från kontoret ringer apropå mitt tillstånd och berättar att 70 % av filmteamet som hyrt lokal av oss dykt i svininfluensan. Jag har svårt att andas pga. av hostattackerna och bestämmer mig för att ringa ”min” läkare. Jag ber honom att skriva ut slemlösande och hostdämpande medicin. Svaret ”jag fixar det” kommer som en befrielse. Lägger på luren och får därpå ett samtal från min jurist. Blir utskälld då han anser att det är idioti att medicinera på en oklar diagnos. Jag ringer tillbaka till ”min” läkare och får svaret att kliniken håller på att stänga. Ringer min f d granne som ber mig beskriva mitt tillstånd. Hennes diagnos är kristallklar, du har troligtvis svininfluensan i kombination med en bakterie. Hon förbereder Sabbatsberg på att jag kommer, jag och min fru tar egen bil till sjukhuset. Jag passerar vänthallen och kommer in på mottagningen, svaret hinner inte vänta på sig, ”vi kör fram en ambulans”. Jag har en Luther i mig och svarar, behövs inte, vi har egen bil. I bilen ut till Danderyd försämras mitt tillstånd och jag förklarar för min hustru att oavsett vad som än händer på sjukhuset får hon inte ta hem mig, jag klarar inte det här längre. På sjukhuset dividerar två läkare om jag skall in på infektion eller medicin då en tredje läkare observerar mitt tillstånd, han beordrar mig att följa honom och strax därpå ligger jag på en brits med syrgas i näsan på väg till intensiven. Dygnet som följer blir kaotiskt, jag går från syrgas i näsan snabbt över till en lite större mask för att därpå till en mask som täcker mun och näsa, klaustrofobin tilltar och mitt motstånd mot behandlingen med slangar och apparatur renderar personalen att droga ner mig till medvetslöshet. Familjen blir informerad att de måste ta kontakt med en kurator för osäkerheten om mina chanser att överleva är små. Sonen på semester i Dalarna informeras, dottern i London erhåller samma information och mellandottern i Stockholm likaså. Alla bestämmer att släppa allt och ta semester för att kunna närvara vid min sida. Deras, tillsammans med min hustrus heroiska insats består i att varje dag, 4 – 6 timmar, trotsa min koma, de läser DI för mig, pratar med mig, maserar mina händer och fötter. Många foton på sjukhusets inrådan tas, likaså spelas ett antal filmer in, statisten är jag och mina kompisar består av ett antal slangar och annan apparatur. Drömmar skickar mig sakta men säkert närmre kanten till dödsrikets dal. Oumbärlig vem fan är oumbärlig. Plikt vad fan är plikt, vem frågar efter en döendes tjänster, världen rullar på, dagar gryr och dagar släcks, dygnen snurrar på i samma tempo oavsett om jag är med eller inte. De enda som upplever att dagarna släpar sig fram är min fru och mina barn.​
Feberrusets verklighet​

Jag och min kollega sveper fram över feberdrömmarnas filmduk, i drömmarna upplever jag saker som jag inte önskar någon annan människa. Jag känner stort behov av att berätta min historia. Jag och min kollega löper risk att bli uppskurna och plundrade på vitala inre organ. Lianerna erbjuder en möjlighet att lätt ta sig från Danderyds sjukhus till Kaninholmen, jag greppar lianen, provsvingar innan jag slutligen med rejäl ansats svingar mig till Kaninholmen, där träffar jag många gamla vänner, alla är spridda över ön, de sitter i olika vilstolar, pratar med varandra, de lägger knappt notis om mig. Efter lite irrande mellan stolarna, stranden, träden och personerna, sätter jag mig till slut och lättar på mina ångestfyllda sinnen. Förvånade blickar blandat med uttryckslösa ansikten möter mig när jag berättar om södra Europas organiserade organstölder och hur Markus och jag legat inlåsta i minilådor av aluminium som hindrat minsta lilla rörelse i väntan på ”operation”. Första gången var i Spanien, söder om Madrid, det var olidligt varmt, höljet gjorde minsta rörelse omöjlig. I mitt huvud roterar, hur rymma från detta helvete, var ska vi ta vägen. Vi är utan kläder, inga pengar, de enda tillgångar vi har är våra kroppar med stöldbegärliga organ. På en undanskymd plats vid en lastkaj gör plötsligt Policia Nacional ett tillslag, våra fängelser likt sardinburkar bryts upp och solen sticker hål på ögonen. Situationen är kaotisk, människor springer om varandra, vi blir inte trodda, vi kan knappt göra oss förstådda, ångesten, att smaka på friheten men samtidigt stå på avgrunden till nytt frihetsberövande gör att hjärnan spinner i ett höghastighetstempo. Vi måste på ett eller annat sätt komma ur situationen, jag har svårt att hålla kontakten med Markus, kroppen är totalt uttorkad, hjärnan stinn av scenarier och sinnet fullt av tomma alternativ. Gästerna på Kaninholmen lyssnar med tveksamma öron, jag känner igen mig från kaoset utanför Madrid, jag bestämmer mig för att retirera, risken för fler förvecklingar är alltför stor. I källaren på ön står det vattenskotrar, golvet ligger så lågt så att Edsvikens vatten ligger likt en spegel i rummet. Jag tar på mig snorkeln, cyklopen och vadar ut i vattnet. Jag simmar ut, vänder och möter några gäster som förvånat undrar vad jag håller på med. Efter diverse dividerande bestämmer jag mig för att koppla av och bara ligga och flyta, fundera och dividera med mina egna tankar. Jag befinner mig mitt bland myriader av risker, vad jag upplevt är det ingen som vill förstå. Jag upplever mig ensam, misstrodd, ångestfylld, med en balansräkning av stöldbegärliga organ. Helt plötsligt är Markus och jag återigen kidnappade, inspärrade, på väg till operation. Jag har i kaoset lyckats få med mig mobilen, i övrigt endast badbyxor på kroppen. Jag fryser, jag är rädd, återigen spänner sig ångesten som en livrem runt huvudet. Jag klarar inte detta, jag måste ut, jag har ju tendens till klaustrofobi, varför jag? Jag knappar snabbt nr’et till mina barn, Martin, Malin och Sophie. Alla verkar oförstående, ingen verkar inse situationens allvar, jag är ensam. Mina tankar roterar, var är vi? Hur mår Markus, varför vi? Ljud dyker upp från ingenstans, snabba fotsteg rör sig i lokalen, upprörda röster, våra temporära fängelser bryts återigen upp. Maskerade män och kvinnor ber oss skynda på, jag snappar upp att de är vänner till yngsta dottern. Pistolskott ekar i rummet, en efter en av våra antagonister avrättas. Jag känner mig förvirrad, lättad, fri, men fylld av rädsla. Hur skall Sophie klara sig ur det här? Bestämmer mig resolut för att jag inte vet någonting, inte sett något, känner ingen, har enbart blivit fri av helt okända personer.

Jag sover oroligt, vaknar, roterar, funderar och somnar om, vaknar, roterar, funderar och somnar om. Vid vakna stunder försöker jag orientera mig, tiden går, men klarheten lyser med sin frånvaro. Bredvid mig i en annan säng ligger en för mig helt okänd kvinna, Jag noterar minsta rörelse, men insikten uteblir. Vem är hon, vad gör hon här, var är jag, varför ligger vi i samma rum. Situationen är absurd, jag ligger i en säng, i ett rum, på en plats som jag saknar helt orientering om. Plötsligt fylls mitt förvirrade huvud, vem tar upp båten i år. Jag somnar om, drömmer om långa flytbryggor, grunt vatten, mycket vass, tång och sjögräs, en omgivning som är en blandning av orienten och svensk skärgård, mitt i denna röra ligger båten. Jag vaknar, jag ser att kvinnan bredvid mig går omkring i rummet, upptäcker att hon har väldigt många barn. Somnar om igen och drömmer att min äldsta bror med fru och barn kommer på besök, de kommer in, går ut, kommer in, går ut. Dom känner tydligen värdparet. Förvirrade överläggningar om ett festarrangemang avhandlas mellan brorsan och värden, jag förstår ingenting, värden verkar förstå ännu mindre. Helt plötsligt när jag vaknar upp ur dvalan så kommer min fd kollega in i rummet, han har varit en stormrik it entreprenör. Nu är han nyskild, ny familj, utblottad och på väg mot ingenting. Ju mer jag iakttar hans nya kvinna, ju mer förstår jag att hon helt bekymmersfritt lever i en värd av drömmar. Pengar betyder ingenting, finns det, finns fester och vänner, finns det inte så finns alltid familjen. Jocke har i de tomma fickornas land bestämt sig för att börja ”plugga”. Jag somnar och brorsans förvirrade överläggningar med värden får åter ljus. Vi bestämmer slutligen tillsammans att vi tar vår båt för att tillbringa helgen på vårt sommarställe. Tommy shoppar chips, en tradition han vägrar att överge. Jag vaknar upp och Jocke knallar omkring i boxershorts, knäpper lite på gitarren och flyter omkring som en haschstinn punkare. Jockes familj är tätt sammanlänkade med Jocke i en sinnesvärld som består av desorientering utan mål. Sömnen tar mig åter till brorsan, värden, chipsen och utebliven båtresa. Jag vet inte var jag är, varför jag inte kan förflytta mig, vart jag är på väg. Jag vet faktiskt ingenting.

Törsten driver mig att snabbt hitta något att dricka, fälten över Alabama rymmer sädesslag som ger skördar av drycker i form av ananas, kokos, apelsinjuice, äppeljuice.​

Jag upptäcker snart att jag själv kan rotera som en slåtter maskin över åkrarna, jag kan då välja juice som släcker min törst. Jag slåttrar fält efter fält, åker efter åker, stannar tillfälligt för att släcka törsten, fortsätter som om att min törst är omättlig. Jag pinas av hettan, dammet, den fysiska ansträngningen till den grad att jag näst intill får panik. Men jag måste släcka törsten. Tankarna far genom huvudet, men svaret ligger nära, bara ett fält till, bara en åker till.

Utan förvarning står Jesus framför mig, Han talar förtroligt med mig och förklarar att han tröttnat på att vara allsmäktig. För mig syns det helt osannolikt, men han vill bara vara en vanlig människa. Problemet är att han måste donera gåvan annars blir han inte av med den. Utan förvarning, utan att jag ens tänkt tanken står jag där och tar tacksamt emot, nu är det jag som är allsmäktig. Vi skiljs och ingen annan känner till stafettöverlämningen. Senare i vänners sällskap, passerar vi en man som är svårt handikappad, jag stannar till för att hela honom, men kompisarna ber mig att skita i det. Jag vädjar till dem med orden jag är ju allsmäktigt, jag kan hjälpa honom, svaret är att vi inte hinner. Oavsett vad jag säger så är vi tvungna att dra vidare. Jag får ingen avkastning på mina nyvunna egenskaper, det kändes som ett svek.

Nu står turen till att en ny jord måste spinnas. Jag spänns upp likt en Da Vinci figur.​ Mina respektive händer grabbar tag i var sin knutpunkt, likaså mina fötter. Jag roterar nu framåt, bakåt, diagonalt, min rotationsrörelse blir såväl på stället som att bygga hela solsystemet. Molekyl efter molekyl spinns fram, del efter del, sammanhang efter sammanhang, rotationen går nu så snabbt att jag känner att börjar tappa kontrollen, det börjar kännas som ångesten snart släcker mitt livsrum.

Jag ligger på en klinik i Alabama för behandling av min sjukdom, jag får både sjukgymnastik, medicin, motion och stränga förhållningsorder.​ Jag försöker ta mig ur sängen, men blir snabbt nedknuffad, varje benrörelse som innebär försök att komma ur sängen motas tillbaka. Jag känner mig liten, kränkt och hjälplös. Jag kommer tillfälligt ut på arealerna utanför rekreationscentret och upptäcker snabbt att krypa, kräla, ta sig fram på armbågarna runt tomten är otroligt effektivt. I en diskussion med sjukhuspersonalen förklara jag mig oförstående till att de inte ger samma medicin till hundarna som till patienterna. Jag förstår att det är en ekonomisk fråga, men begriper inte matematiken bakom. Det är första gången som jag blir invigd i att min läkare utöver praktiken i Stockholm också har praktik i Alabama. Han har dessutom otroligt mycket åkermark, många köttdjur och vissa husdjur, bl a hundar.

Uppvaknandet​

Pierre du är på Danderyds sjukhus, mitt svar ”no I´m not I´m in Alabama”.

Den färgade mannen står lutad över mitt ansikte, han upprepar sina ord och jag mina, ett totalt meningslöst utbyte som bara förtydligar att vi inte delar uppfattning om tid och rum.

Jag somnar om, drömmarna tar mig till feberrikets dal, drömmar kommer drömmar går, jag känner mig totalt maktlös, ingen kan hjälpa mig, plikten tar mig inte tillbaka till det medvetna livet.

Pierre lyssna på mig du är på Danderyds sjukhus, mitt svar återupprepas ”no I´m not I´m in Alabama”.

Han återupprepar sina ord och jag mina, hans irritation över min envishet är uppenbar och min känsla över att han inte begriper ökar känslan av maktlöshet, han står, han är kraftigt byggd, jag ligger, jag är matt av min vandring i feberriket. Han har ett mentalt övertag.​

​Reflektion

I efterhand är det många som frågat om jag lärt mig någonting av detta.

En sak som jag lärde mig var att allt fungerar som vanligt även vid akuta situationer som denna. Företaget fungerade faktiskt bättre utan mig, alla gjorde en heroisk insats för att räta upp
situationen. Jag upptäckte i efterhand att ingen är oumbärlig, alla kan ersättas.

Det andra jag lärt mig är ensam är inte stark, du kan inte överleva mot alla odds, det krävs anhöriga, släkt, vänner som rör vid dig och pratar med dig även när du är medvetslös. Min familj gjorde en heroisk insats. De masserade mina händer och fötter, smorde in mig med olja. Pussade på mig, pratade med mig, läste dagens industri. Detta pågick under hela sjukhusvistelsen, när jag var inkopplad på respiratorn, låg i dialysmaskinen, låg och svamlade i febertoppar och även när jag låg som en pundare på avgiftning på avdelningen tre veckor senare.

Tack min kära familj för att ni höll mig kvar i detta jordeliv, tack också till alla som bad för mig, tänkte på mig och höll kontakten med min familj.

Livet är skört men oerhört härligt. Vad går upp emot  en sen lunch i glada vänners sällskap en fredag eftermiddag, eller sitta i solnedgången​ på bryggan på landet och se skådespelet som oförtrutet fortsätter oavsett min eller din närvaro, eller soluppgången en arla morgonstund när solen kämpar sig upp i horisonten och fåglarna hälsar morgonen som nyss fötts. Var tacksam, sträck ut din lekamen och känn alla leder i din kropp, fyll lungorna med ny fräsch syrerik luft och tacka gud för att just fantastiska du finns och kan berika denna jord.​

Vägen tillbaka​

I februari, två månader efter att jag akut hamnat på sjukhus bestämmer jag mig för att gå tillbaka till jobbet. Den första jag möter är Peter, han replikerar, vad gör du här? Du skall vara hemma och kurera dig. Det är då jag inser att dårskapen fortsätter trots nyvunnen erfarenhet. Jag sätter mig i mitt första sammanträde. En kosmisk känsla infinner sig, jag är med, men ändå inte med. Mötet sker över huvudet på mig, ingen vänder blickar, frågor eller kommentarer till mig, jag känner mig som ett rundningsmärke som bara stör och inte har någonting att komma med. Den glädje jag senare känner att bolaget klarat sig så pass bra renderar sedermera i ett beslut att lämna över VD skapet till en av hjältarna. Jag kom nämligen till insikt att min styrka inte ligger i det dagliga operativa, för det hade ju nämligen bevisats att företaget fungerade lika bra om inte bättre under min sjukfrånvaro. Några dagar efter mitt återinträde visar det sig att jag alltför snabbt ville göra debut, min sjukskrivning blev därmed förlängd 2 månader till.​​

Love you all! / Pierre