Mejlet innehåller ”o herre gud han är
styrelseordförande”, jag inser snabbt att rekryten kollat hemsidan och funnit
att jag, ”the ordinary man” är något så skräckinjagande som styrelseordförande.
Jag går ut genom ytterdörren på Ludvigs bergsgatan, utanför står ett antal
tjänare iklädda en vit skrud och bugar när jag passerar. Detta kommer att
upprepas flera gånger denna vecka, det kommer aldrig bli självklart, jag känner
mig som en kejsare som hyllas av folket. Veckan passerar snabbt och veckoslutet
tillbringas på stegesund. Efter ett snabbt rådslag bestämmer jag mig för att
badstegarna måste plockas upp. Ute på bryggan sprakar isen, muttrarna ger sig
snabbt när jag angriper dom med skiftnyckel, stegarna plockas upp och flyttas
snabbt till gräsmattan. De blir beordrade vintervila i väntan på våren.
Återigen står tjänarna där iklädda vit skrud och bugar när jag går förbi. Det
känns gott i själen samtidigt farligt äventyrligt, tänk om kylan angriper dessa
små, då har dom ingenting att sätta mot.
Snart, ja snart vinner värmen över
kylan, ljuset över mörkret och dessa små, ödmjuka, vitklädda tjänare vid namn
snödroppar vars enda uppgift är att ingjuta hopp i oss soltörstande nordbor.
Sjung halleluja far genom huvudet på mig, detta är mäktigt och detta är dacapo,
varje år innan våren vunnit över vintern, kommer dessa ödmjuka små blommor och
förvarnar om att ge inte upp, snart är det vår. Snart sätter fåglarna bo och vi
kan höra stroferna av isfria hav, ljuvliga dofter från brinnande lövhögar,
fåglar som sjunger ut sin serenad. Gud låt mig aldrig ta detta för givet, även
jag, kejsaren / styrelsordföranden bugar och tackar.
Love you all / Pierre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar