Nedräkningen mot katastrofen har börjat

4.30, klockan ringer, nedräkningen mot katastrofen har börjat. Efter det sedvanliga morgonprogrammet hoppar jag in i bilen med destination Norrköping. Solen som lyst med sin frånvaro tittar upp över horisonten, jag hälsar den välkommen och förlåter bristen på närvaro. Väl framme i Norrköping lurar GPS'en mig, jag får en ofrivillig sightseeing, anländer sent om sider till Volvos verkstad. Upptäcker till min glädje att dom har lånecyklar. Lastar upp min resväska på pakethållaren, behåller stilen genom avsaknad av hjälm. 60 m senare bestämmer cykeln att kasta in handsken pga halt väglag, lekamen hänger med ned i asfalten, knät först, axeln, huvudet och glasögonen därefter. Jag har haft förmånen att testa lasarett i Stockholm, Sundsvall och nu i Norrköping. Jag undviker omdömen så att jag inte hamnar i onåd hos de lokala cheferna. Efter tejpning i pannan bär färden av till vårt nya kontor. Dagen förlöper med en accelererande smärta i höger knä, kvällen och natten likaså. Jag tillbringar natten tillsammans med olika Hollywood stjärnor, olika teman med olika upplösning, filmerna är tillräckligt spännande för att ge mig smärtlindring ala' distraktion. Kl 6 ringer jag fram Landstingstaxin med emblemet ambulans. Nu ligger jag på akuten och väntar på svar från röntgen. Det enda jag är lite missnöjd med är att sköterskorna är i min ålder, annars känner jag mig som en välkommen gäst. Till Bosse kan jag säga att sjukhusen i Stockholm är vassare. Men gott folk ni får testa själva.

Love you all! / Pierre