Det var inte första gången jag drabbades av en nära döden upplevelse,
snarare 6:e gången. Som gammal programmerare började jag göra ett flödesschema
som Bitte skulle kunna använda för att kunna navigera framtiden. Jag bad
om teknik för att kunna ha videointervjuer på
distans med reryteringskandidater. Fysiska möten var otänkbart då jag saknade
immunförsvar. Det märkliga var, å ena sidan tolkade jag min situation som att jag satt i dödens väntrum, å andra sidan ansåg jag mig för oumbärlig för Frontits fortsatta expansion för att vara sjuk.
Hm, hur dum får man vara – läs ”från attacheväska till potträning” – finns på
min blogg. Trots min känsla av oumbärlighet, började jag gräva min mentala
grav, jag började tycka synd om mig själv. Det är det mest effektiva sättet att
kliva rakt ut i ångestens träskmarker. Efter några veckor gav jag upp. Jag sa
till Bitte, nu måste jag sluta tycka synd om mig själv. Som ett under återvände
syret i rummet. Jag blev gladare, inte lika nedstämd, agerade som om livet
hade en morgondag. Givetvis helt utan nya besked när det gällde mitt tillstånd,
men med en inställning som kändes roligare än den förra. Jag köpte en
andelslägenhet i Spanien, den var omotiverat billig, låg i en fantastisk förening.
Jag köpte den osedd, växlade kontrakt via nätet, förde över pengarna och 2
dagar senare rasslade det till i brevlådan. Nycklarna tillsammans med diverse
annan information var nu våra. Jag sa till Bitte ”våga vägra dö”. Detta var min
drog för att ha någonting att längta till.
Leukemin visade sig var den bästa om man nu måste välja. Jag gick igenom ett cellgiftsprogram, med påföljande
bloddopning, immunförsvaret återvände nu sakta men säkert.En lärdom jag drog av detta – tycker jag synd om mig själv gräver jag min egen grav, det är okej att bli besviken och ledsen, men inte att låta inställningen ”tycka synd om” bli en permanent gäst.
En som har lärt mig mycket efter att detta hände är en av våra anställda, Viktoria som tyvärr gick bort i cancer i höstas. Hon var ett föredöme, klagade aldrig över sin situation. Hon kände mer oro över hur andra tog hennes motgångar än över sin egen situation. Hon var vår hjälte och vårt föredöme. Hon levde livet fullt ut in i det sista, fyllde det med glädje, hopp, umgänge och innehåll.
Love you all! / Pierre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar