Fanskapet somnade

Dagen för intro närmar sig, jag inser att tiden för förberedelser är lika med noll, jag kollar snabbt materialet för presentationen, samtidigt ber jag min fru inhandla maten. Lars dirigeras att koordinera drycken. Dagen D är nu inne, gubbröran på plats, kycklingen i marinad och Lars ivrigt hackande grönsaker som skall ned i salladen. Klockan närmar sig ”hämtning på kastellet”, jag har Klass 8 examen, vilket omfattar även förarbevis på sjön. På kajen står ett helt fotbollslag, inklusive avbytare, fantastiskt roligt. Flytvästarna sätts på och samtliga äntrar båten för den traditionsenliga snipturen. Turen går runt Stegesund för slutlig ankring vid vår brygga, väl i land flyter kvällen på enligt plan. Samtliga kör sina presentationer inklusive jag, jag toppar med mina rysarhistorier som bland annat omfattar ”kasta grannen i sjön”. Jag kommer i säng alltför sent och vaknar i ottan. Jag är först ut bland dagens talare. När min presentation väl är avklarad väljer jag en fåtölj att sitta i, då inträffar det som inte får hända, någon slår av huvudströmbrytaren, för ett kort ögonblick ramlar ögonlocken ner. Jag tyckte det mesta gick enligt plan, men detta fanns inte i planeringen

Jag måste ändå sammanfatta Frontits 54:e intro, fantastiskt väder, fantastiska människor och en underbar orkester som spelar upp hela symfonin. Det är ett privilegium att få vara en av er, men håll tyst om att mina ögonlock för en stund föll ned, det adresserar vårt värdeord Ansvar. 😕

 

Love you all / Pierre
 

Skillnaden mellan förväntan, verklighet och saknad

​

På våren spritter det i kroppen, förväntans tid är inne. Avsaknaden av ljus under mörkrets långa dagar har skapat en törst som släcks först när dagarna blir längre. Sinnet lurar kroppen att slänga plagg efter plagg, alla går från inneliggare till uteliggare, behovet av russkapande drycker spär på känslan av livets oändlighet.

Sommaren inträder, verkligheten är här, nu gäller att förverkliga alla drömmar, strumporna åker av, många går från dusch inomhus till morgonbad i det fria. Livet blir enklare, man träffar nära och kära, och dagarna känns oändliga. I stan är det folktomt, på landet träffas alla som kommit ur sina vinterkokonger för att tillsammans hoppa små grodorna, bära okokta ägg i sked och hoppa säck. Grilldoften lägger sig som en smog över landsbygden och männen erövrar åter kontrollen över grillen.

 

Hösten börjar kanske inte åtta veckor senare, men nu inträder saknaden, plötsligt blir dagarna kortare, mörkret kommer tidigare och hösten är nu i snabbt antågande. Myriader av människor avfolkar nu landsbygden och likt lämlar återerövras städerna, folk flyttar nu tillbaka till sina kokonger. Återigen måste man cirkulera i kvarteren för att hitta en parkeringsplats. Fötterna som fått andas friskluft kapslas nu in i färgglada strumpor, vem fasen blir glad över att bli kvävd av en strumpa 😒.  Saknaden av en sommar som alltför ofta känts för kort måste nu ersättas med endorfiner, spänstiga vrister och ett djävla anamma för att ta våra kunder vidare till nya framgångar.

Men längst därinne ropar själen, knoppen och kroppen efter mer ljus, mer syre, mer tid, men nu kära kollegor, nu skall sinnet fyllas med nya utmaningar, nu lämnar vi grodhoppen, de okokta äggen och juteväven, nu skall knoppen in i gymmet, nu skall "de grå cellerna" få sig en omgång.

 

Jag måste säga att i år har jag verkligen längtat efter att träffa er.

Låt oss leva ett SKUMPA liv i höst,

S - sprid glädje,

K - var resurssmarta,

U - utmana er själva, kunderna, era kollegor,

M - därute finns bara möjligheter, se dem och ta tag i dem,

P - samarbeta över kontors och kompetensgränser och

A - glöm inte det sista och inte det minst viktiga, TA ANSVAR.

SKUMPA

Love you all, I love reunion! / Pierre

Jag får klautrofobi

Dagarna i Vaxholm börjar närma sig sitt slut, det är paytime som gäller, min fantastiska hantverkare från Lettland skall snart återvända till Bauska. Jag ringer Danske Bank för att kolla var jag kan göra ett kontantuttag, vi har slutat med kontanthantering men vi har ett samarbete med Forex Bank. Jag kollar med Karin på Västeråskontoret om det finns något Forexkontor i Västerås svaret är JA. För att öka komplexiteten i denna hantering har jag inte mitt eget kort, magnetremsan har pajat, jag har Bittes kort och limiten för kontantuttag har uppnåtts. Det diffar nu bara på 5 000 kr för att jag skall kunna cleara hantverkaren, så snart detta är klart är saken biff. På Forex visar det sig att jag inte kan ta ut pengar kopplat till mitt eget konto i DDB, jag kan bara ta ut pengar från kortet och eftersom jag inte är innehavare av kortet så går inte det. Jag ringer återigen DDB och förklarar mitt uppkomna läge och att det är akut, svaret är det går inte att lösa. Jag replikerar, allt går att lösa det är en fråga om vilja. Jag tipsar henne om en konkurrent som heter Handelsbanken och säger att jag står precis utanför ett HB kontor. Hon svarar, Danske Bank samarbetar inte med Handelsbanken, mitt svar – gör ett undantag, samtalet bryts av en outgrundlig anledning. Jag upptäcker då en känsla av klaustrofobi. När jag sedan kommer till Västerås kontoret frågar jag Stefan om han har Swisch, japp, därmed är saken löst. Jag swischar över 5 000 kr till Stefan som sedan hämtar ut pengarna.  Det som är intressant i hela denna historia, var går gränsen för möjligt och varför har jag så svårt att acceptera "det är inte möjligt".

Slutligen en uppmaning till oss alla – vi får inte bemöta våra kunder med "det är inte möjligt", det mesta är möjligt det är graden av ansträngning som avgör om vi skall lyckas.

Jag önskar er alla en fantastisk sommar.


Love you all! / Pierre

Keep smiling......

 

För någon månad sedan var Bitte och jag på Broms, en krog på Östermalm. Tre av oss valde torsk till huvudrätt, en valde kyckling. Vi som valde torsk drabbades ganska snabbt av akut magsjuka, närmare  bestämt slog den till redan vid efterrätten. Jag kände ett kraftigt blodtrycksfall och bestämde mig snabbt för att ta en taxi hem, där slutar historiebeskrivningen, ni undslipper den. Dagen därpå ringde vårt värdpar till restaurangen och efter diverse dividerande blev samtliga i vårt sällskap lovade en gratis trerättersmiddag när det passar. Igår var vi tillbaka och denna gång flöt allt normalt, en toppen kväll. Efter någon halvtimme in i middagen, innan varmrätten besökte jag herrummet, jag uträttade mina behov ackompanjerad av ett foto från förra seklet, föreställande tre barn i åldrarna 0 – 5 år, alla stirrade gravallvarligt på mig. Morgonen efter kör jag mitt traditionsenliga morgonprogram, skillnaden är att jag har en tid att passa som inte tillåter någon försening, planet till Sundsvall avgår 8:25. På Arlanda Express möter jag konduktören som strålar likt en nymornad sol, en total kontrast till begravningsstämningen på fotot dagen innan. Då slog det mig plötsligt, alla kort som togs kring förra seklet föreställer människor som är på väg till sista smörjelsen.
Varför var det så, det finns säkert många förklaringar till det. Men det finns ingenting som gör en människa så glad som att mötas av ett leende, det finns ingenting som skapar en känsla av samhörighet som leendet, det finns ingenting som kan förändra en sinnesstämning i ett sällskap som en glad medmänniska. Tänk ex.vis vad kul det är att se foton på glada människor, kontra allvarliga människor. Det finns så mycket elände i denna värld som vare sig du eller jag kan påverka, men vi kan om vi vill sprida glädje, glöm aldrig vårt värdeord Skrattet.

Det finns till och med forskning som visar att ditt anlete tolkas av hjärnan och om du drar på smilbanden uppfattar hjärnan att du är i balans och mår bra, givetvis gäller även det omvända.

 

Keep smiling, love you all / Pierre

Finns det presumtiva galningar i oss alla?

 

​

Den stora frågan, är vi samma karaktär i alla sammanhang? Jag vill hävda att jag själv inte är samma människa i jobbet som privat. Vad är det som gör att fullt normala människor får en 😈 när de håller i en ratt. Det kan inte bero av uppväxten och det kan inte vara genetiskt. Låt mig ta ett exempel……

Två gånger det senaste halvåret har jag blivit prejad av personer som tappat all sans. Första gången i en rondell i Barkarby, föraren framför mig tvärnitar helt plötsligt. Han springer fram till min bil, jag tar ned sidorutan, han beskyller mig för att ha tutat, jag förnekar det, han besinnar sig och kör därifrån. Här var jag oskyldig, men var en hårsmån från en rak höger.

Den andra gången var i Marbella, jag missar pga av ouppmärksamhet bilen som är i rondellen, vilket innebär att jag av misstag kör in framför den andre, klantigt men oavsiktligt. Han kör snabbt förbi mig och prejar in mig till trottoaren, jag tar även denna gång ner sidorutan, med risk för att andra gången på ett halvår få en rak höger. Jag sträcker ut vänster hand som en Kofi Annan rörelse, en slags "love peace and understanding" gest, han känner sig som en segrare och gör som den förste, hoppar in i bilen och kör därifrån.

Första tillfället var jag oskyldig, andra tillfället var jag klantig. Men oavsett det, vad är det som gör att bilister tappar allt förnuft och sans. Jag funderar på att ändra rekryteringsprocessen, sista testet skall vara en "köra bil" test för att hitta en eventuella galningar bland rekryterna.

Detta adresserar våra värdeord

Utmaning – låt inte den andres aggression smitta av sig på dig

Prestigelöshet – fightas inte om oväsentligheter, kräv inte att bli sjyst behandlad i trafiken

Skratt – se det komiska i situationen, men passa dig för att skratta för tidigt

Love you all / Pierre

Jag stötte på Kerstin

Jag drar mig till minnes en liten olycka som hände för några veckor sedan. Morgonen var på ett strålande humör, fåglarna sjöng i kör, natten hade fått ge vika för en ny dag och solens strålar fick flöda fritt över våra soltörstande gator. Den här dagen känns som en av dessa dagar som kan försätta även den mest nedstämde i en stämning av dur. Jag parkerar inne på gården – slottsparken, på Villa Ludvigsberg, ja de känns faktiskt som en slottspark. Jag avverkar därefter några intervjuer innan det är dags att lämna Stockholmskontoret. Sätter mig i bilen berusad av vårkänslan och euforin från underbara intervjuer, lägger i backen och döm om min förvåning, jag backar rätt in i Kerstins framdörr. Jag märker inte påkörningen, men tycker mig se i backspegeln att bilen är farligt nära Kerstins. Jag kör fram för att räta upp bilen när jag ser Kerstin komma ur sin bil och ”nästan” ber om ursäkt för att hon inte hann få in nyckeln för att signalera en varning innan kollisionen. Men då vårt värdeord skratt ligger så djupt i oss, konstaterar vi med ett flin på läpparna vad som hänt. Vi tar varsin bild på skadorna, jag ringer mitt försäkringsbolag och rapporterar skadan och Kerstin mailar sitt försäkrings-bolag. Varför rapportera på traditionellt sätt, när man kan göra det via mobilen och datorn. 

Händelsen adresserar våra värdeord:

Skratt – vad annat kan man göra.
Ansvar – var rädd om dina relationer, låt inte olyckor störa.

Love you all / Pierre
 

En ledare har talat

Solens strålar utan kontrasterande skuggor skapar inga vackra bilder. Trots att fasaden utanför hotellfönstret inte väcker några sinnen fylls jag av vällust, solen kämpar sig nämligen upp bakom de ensidiga takformationerna på grannhuset. Jag ligger kvar i sängen och reflekterar på treårsresan och alla fantastiska kollegor. Kompetenta, kommunikativa, konstruktiva, lätt till skratt och en vilja att bygga ett Frontit i världsklass. Dagen innan har vi avslutat sista konferenspasset på treårsresan och toppat den med tapas på en restaurang nere i hamnen. Vi var många som enträget försökte få tag i en taxi till restaurangen, men försöken var förgäves. Anneli ledde ett gäng på fyra tjejer som inte gav upp, efter en lång väntan beslutade Anneli (gängledaren) att gruppen måste omgruppera sig. Efter ytterligare 20 minuter försöker några tränga sig, ljudet från Annelis paraply som likt en revolver klickar till får paret att snabbt retirera, en stark ledare har talat. Jag inser i den arla morgonstunden, trots välbefinnandet över helgens umgänge i backspegeln, att det är dags att slå igen datorn och hasa sig upp till en frukost tillsammans med goa kollegor.

 

Ledarens agerande adresserar vårt värdeord MÖJLIGT, ett paraply har många användningsområden.

Love you all / Pierre