Jag drar mig till minnes en liten olycka som hände för några veckor sedan. Morgonen var på ett strålande humör, fåglarna sjöng i kör, natten hade fått ge vika för en ny dag och solens strålar fick flöda fritt över våra soltörstande gator. Den här dagen känns som en av dessa dagar som kan försätta även den mest nedstämde i en stämning av dur. Jag parkerar inne på gården – slottsparken, på Villa Ludvigsberg, ja de känns faktiskt som en slottspark. Jag avverkar därefter några intervjuer innan det är dags att lämna Stockholmskontoret. Sätter mig i bilen berusad av vårkänslan och euforin från underbara intervjuer, lägger i backen och döm om min förvåning, jag backar rätt in i Kerstins framdörr. Jag märker inte påkörningen, men tycker mig se i backspegeln att bilen är farligt nära Kerstins. Jag kör fram för att räta upp bilen när jag ser Kerstin komma ur sin bil och ”nästan” ber om ursäkt för att hon inte hann få in nyckeln för att signalera en varning innan kollisionen. Men då vårt värdeord skratt ligger så djupt i oss, konstaterar vi med ett flin på läpparna vad som hänt. Vi tar varsin bild på skadorna, jag ringer mitt försäkringsbolag och rapporterar skadan och Kerstin mailar sitt försäkrings-bolag. Varför rapportera på traditionellt sätt, när man kan göra det via mobilen och datorn. Händelsen adresserar våra värdeord:
Skratt – vad annat kan man göra.
Ansvar – var rädd om dina relationer, låt inte olyckor störa.
Love you all / Pierre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar