Kan man älska sina barn för mycket

På väg till Laknäs, passerar jag Rotebro och är nästan framme i Kungsängen när telefonen ringer,

* hej det är Sophie, var är Du?
* nästan i Kungsängen!
* Du glömde väl inte högtalaren?
* Aj, ajaj, men varför ringde Du inte i går
   kväll och påminde mig?
* Jag kan väl inte ringa och hålla ordning på
   ditt minne!
* Du ringer ju nu, det kan ju tyckas lite väl sent!

Jag bestämmer mig för att gilla läget, svänger av i Kungsängen för att återvända till Stegesund. För att göra återresan till en angenäm utflykt, passerar jag Gateau i Vaxholm, köper en ”macka” med brieost och salami samt en kardemummabulle, äter dessa till en kopp kaffe och dunket av Jokkmokks motorljud. 2,5 timmar senare passerar jag Kungsängen fylld av kontemplation samt en reflektion ”kan man älska sina barn för mycket”? Troligtvis inte och jag mår fantastiskt bra av extraturen med Jokkmokk som ackompanjerades av en surdegsmacka och en kopp kaffe. Bonusen är att Sophie får sin högtalare till sitt 30-årskalas.

Detta adresserar Frontits värdeord – prestigelöshet!

Love you all! / Pierre