En fantastisk morgon med en spegelblank
fjärd i konkurrens med nyfödda småfåglars kör, själen fylls av lycka då naturen
spelar upp en av de vackraste morgnar som bara naturen kan göra. Jag fyller på
med intryck som snabbt omvandlas till ljud, lukter, fuktmättad luft och
synintryck i oändlighetens strofer. Jag har gott om tid, jag skall inte vara på
kontoret förrän om 3,5 timme. Jag stänker två skjortor inför morgonens
strykning. Plockar upp mobilen lägger medvetet den i ytterfacket på resväskan.
Letar efter glasögonen, vägrar använda mina slipade solglasögon. Jakten slutar
med ett antagande, dom ligger troligtvis i bilen. Bestämmer mig för att ta
snipan för att plocka upp dom. Efter en kvarts färd, finner jag att bilen är
tom - inga glasögon. Ytterligare en timme senare, troligtvis efter ”10 000
steg” slår det mig plötsligt, glasögonen ligger i den andra båten, finner till
min glädje att det stämmer. Varför gavs den impulsen först efter 1,5 timmes
letande, är det ett spratt som kroppen dirigerar för att blockera minnet så att
tok fan är tvungen att röra på sig, stegtävlingen är ju över! När det är dags
för avfärd blockeras återigen minnet, randomskivan kärvar, var är mobilen? För
att slippa leta ringer jag mobilen och turligt nog hittar jag den i ytterfacket
på resväskan, igenkänningen är total. Jag la den medvetet där 2 timmar
tidigare. Vad är det frågan om, ska det behöva vara på det här sättet, håller
jag på att bli tokig.
Jag önskar er alla en underbar sommar!
Love you all! / Pierre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar