Rädd för konfrontation

Det här blogginlägget skrev jag för några år sedan, men inser att det är mer aktuellt än någonsin, våra värdeord innebär bl a "prata till någon, inte om någon". 

Telefonen ringer (på den tiden var det fasta linjer) en bakelitlåda med en nummerskiva och en sladd som försvann in i väggen. I andra änden av sladden tar konsultchefen upp ett problem, problemet är Anders som inte faller inom ramen för det normala. Anders och jag är konsulter som är inhyrda för att programmera nya administrativa system på Astra. Anders har troligtvis p g a av läggning och uppväxt inte blivit uppfostrad i vikten av hela och rena kläder och personlig hygien. Idén som konsultchefen lanserar är att han, jag och systemchefen skall träffa Anders i ett möte för att ta upp dessa frågor. Jag mår inte alls bra av strategin, den luktar mobbing. Jag är 24 år inhyrd som konsult, jag känner inte Anders, men jag anser att strategin är feg och rena avrättningen. Jag tar mig nu upp till nästa våningsplan Med stor ångest väljer jag nu att knacka på Anders dörr, jag frågar honom om han har tid för ett möte. Jag presenterar mig och vi har ett långt "lära känna varandra" möte innan jag går in på syftet med mötet. Jag väljer att ge honom perspektiv på hans sätt att klä sig, stå och gå. Det marginaliserar honom i alla sammanhang. Anders är inte dum, snarare tvärtom, oerhört intelligent. Han frågar mig vad jag tycker att han skall göra och efter ytterligare en kvart av tvåtimmars mötet ber han mig att vid tillfälle göra honom följe för att komplettera garderoben, vilket jag förklarar för honom att det får han lösa själv.

Jag lämnar därefter rummet med sprängande huvudvärk och Anders säger innan jag stänger dörren, jag skall inte strypa dig för det du sagt. Jag inledde nämligen mötet med att säga att du är välkommen att strypa mig om du misstycker kring det jag har att säga dig.

Drygt en vecka senare är jag efter en semesterresa tillbaka på Astra, en av de anställda viskar till mig, kolla in Anders? När jag nu möter Anders möter jag en ny kille, nya kläder, skor, nyklippt, en total scenförändring. Sen den dagen var jag Anders kompis, han kom ofta och pratade med mig om allt möjligt. Givetvis var Anders sitt gamla jag med alla dom egenskaper en person kan ha som faller utanför ramen. Men mitt första möte med Anders och effekten av det lärde mig mycket.

Jag fick hans respekt, jag viskade inte bakom hans rygg, jag konfronterade honom, allt beroende av att jag inte klarade av konsultchefens strategi, det hade varit en avrättning. 

Detta adresserar  Frontits värdeord, Utmaning, givetvis löper du risk att det kan gå snett, men lyckas du bygger du relationer. Ansvar, var ärlig - kommunicera med varandra, men var lyhörd och ödmjuk.

Love you all! / Pierre

Fyll på energireserven

Jag sitter på centralen och väntar på mitt tåg. Tiden till avgång är 45 minuter, gott om tid, jag hinner en kopp kaffe på Waynes coffee. Det känns som att sitta på en parkeringsplats vid en motortrafikled, flerfiligt rusar folk förbi för att stressa till en ny arbetsdag. Jag njuter av kaffet ackompanjerat av människorna som likt en palett sveper förbi. Väl på tåget serveras det frukost och nästa spelfilm gör entré. Utanför passerar röda stugor, plöjda åkrar, skogar, sjöar och sädesfält. I sätesraden bredvid sitter en man och pratar högt i mobilen, jag väljer att göra honom uppmärksam på att sänka rösten. Framför mig sitter en annan person, vi kan kalla honom Per. Per ber mobilmannen slå på högtalaren så att man hör vad den andre säger, det skapar underhållning och är inte lika störande. Per och jag börjar en konversation som pågår hela resan, vi avhandlar allt mellan himmel och jord och det visar sig att han sitter i styrelsen på Sandvik, är pensionerad men aktiv som styrelseproffs. Även denna dag fick jag energipåfyllning, morgonkaffe på Waynes i bruset av människor på väg till jobbet, landskapsbilder som fladdrar förbi och ett ”tjöt” med Per som var avslutningen i dagens "trerättersmeny".

Om du försöker att leva i nuet är du medvetet närvarande, det är inget nytt, det kallas för mindfulness. Det är ett effektivt sätt  att komma till ro. Undvik att lägga värderingar på det du ser och hör, observera och absorbera helt neutralt, därmed minskar du stressen och kan fylla på energireserven.

Det här var en sån dag där jag fick extra påfyllning. Det adresserar Frontits värdeord Utmaning, det krävs ett medvetet val för att komma ner i varv, Skratt, det kändes som en förmån med alla skratt och leenden som tänjde mitt ansikte denna dag.   

Love you all! / Pierre

Snabbaste vägen till integration är jobb

Tåget rycker till, tanken far iväg, den mentala utflykten avbryts snabbt av en störande konduktör, ”dags att kolla biljetterna”, slås av att detta måste kunna automatiseras. En naturlig tanke som ger svindlande scenarion, ingenting kommer på sikt att behöva en mänsklig hand, allt, nästan allt kan automatiseras. Konsekvensen blir att allt fler kan leva ett liv utan mening och innehåll.

Percy Barnevik myntade en tanke som jag älskar, ”jag betalar hellre för en hisspojke än att jag blir rånad av samma kille på gatan”.  Det är äkta omtanke, antalet arbetstillfällen måste öka, Vi måste skapa fler enkla jobb, alla måste få betyda någonting, ingen skall behöva leva utanför samhället. 

Invandring utan integration skapar enorma spänningar i samhället, hela generationer av invandrare lever utanför samhället utan mening. Hand in hand som vi på Frontit är bidragsgivare till ger microlån till kvinnor i Indien som vill starta företag. Detta görs på helt kommersiella villkor. De stora flertalet kommer igång med sitt företag och betalar då tillbaka lånet och därmed får fler hjälp att starta företag, hjälp till självhjälp i dess yttersta form. Ge fiskaren nät så att han kan fiska, hjälp honom att försörja sig själv. 

Konsekvensen av utanförskapet är att en hel ungdomsgeneration skäms för sina föräldrar och de vandrar i ingenmansland utan mening och sammanhang. Deras vilsna själar lockas till kretsar som ger dom identitet och dom luras till handlingar som förgör våra samhällen, samhällen som dom ändå inte är en del av.

Vi är inne i en teknikrevolution som eliminerar jobb, som gör vissa tjänster onödiga. Låt oss i den transformationen skapa nya jobb som gör det möjligt att betala för arbete i stället för att lägga pengar i muggar.  Jag har ingen lösning, men jag tror att det är dags att ta ”hoten” mot våra samhällen på allvar. Vi löser inga problem med ökad militär eller polisiär närvaro, vi bara dödar symptomen. Det är tyvärr bråttom och vi måste snarast göra livet meningsfullt för fler människor.

Sorry för dessa allvarliga ord, men det känns som terrorn har djupare rötter än vad samhället mäktat med att hantera.  Jag vill att vi, du och jag och alla andra som lever innanför samhället, funderar i banor - hur skapa fler enkla jobb, hur skapa hjälp till självhjälp. Vi måste alla ta vårt Ansvar (helt i enlighet med Frontits sista värdeord - Ansvar).

(Detta kåseri skrev jag för tre år sedan på tåget till Sundsvall, då hade jag ingen blogg, jag publicerar den nu igen för en större publik för frågan är mer aktuell än någonsin.)

Love you all! / Pierre

Jag är kränkt

Året är 1964, jag har precis blivit nekad av en av mina bästa kompisar att vara med i en fotbollsmatch där alla som ville delta fick vara med. Jag blev djupt sårad och förstod verkligen ingenting. Då sa Jan-Ulf, min kompis. Jag var med när Pierre fick armen ur led och jag vill inte se den smärtan han fick genomlida en gång till. Där stod jag med gipsad arm från den tidigare olyckan. Just nekad att få spela fotboll som var en av de idrotter som jag älskade mest, men full av glädje över Jan-Ulfs omtanke som jag trodde var missunnsamhet. Tänk om Jan-Ulf inte förklarat varför jag inte skulle få vara med, hur hade jag då mått?

Tänk vad många gånger när vi känner oss kränkta missar att få klarhet. Tänk om vi skulle ta för vana att alltid försöka bringa klarhet, i nio fall av tio är det inte som vi uppfattat situationen. Men i nio fall av tio lägger vi någonting som vi uppfattat som en oförrätt i skithögen av andra oförrätter. Vänner träna er i att våga fråga. I det här fallet hade jag tur, det var Jan-Ulf som spontant förklarade varför.

I den absolut yttersta formen av kränkthet väljer vi att vår uppfattning av det som är sagt är vad som menats. Det är ett försvar för att legitimera vår egen reaktion. Undvik den, det är ett förlorarbeteende. Bringa i stället klarhet genom att blotta din smärta – förlåt, men det där sårade mig, hur menar du?    

Detta adresserar Frontits värdeord, Ansvar – våga fråga.

Love you all! / Pierre

Du kan inte vinna alla strider

Landar 00:30 på Arlanda, drar täcket över huvudet 1:45, kliver upp 6:45 för en dag i Örebro. Kliver på tåget 9:14 upptäcker att min och övriga platser kring bordet ockuperats av en äldre gentleman. Kassar, kläder, väskor mm ligger utspridda så att ingen annan skall komma på den korkade tanken att sätta sig där. Han inser efter några snabba ögonväxlingar att jag har betalt för en av dessa platser, han flyttar motvilligt bort ”bråtet” och gör en plats fri. En av de höga kassarna väljer han att ställa i fönstret, därmed får jag inte full valuta för min fönsterbiljett. Jag ber honom plocka bort den, snällt men bestämt. Svaret blir – det var väl ett djävla tjat! Intressant att det första mening som uttrycks landar i att han uppfattar att vi haft mer än en dialog. Okej då, min inledande ögonkontakt var en tyst dialog. Vad som sen händer är onekligen spännande. Han börjar annektera mer och mer av bordet mellan oss. Jag känner ingen förhöjd puls, med så många årsringar som denne man har inser jag att byta kupé är bästa lösningen. Man kan inte vinna alla strider. Vår roll i världen kan inte vara att uppfostra människor vi inte känner.

Detta adresserar Frontits värdeord, Utmaning – undvik att agera på din reptilreaktion, Ansvar – var rädd om ditt eget välmående, ge dig inte in i alla strider.

Love you all! / Pierre

Viktoria du lämnar oss med stor sorg och saknad

Viktoria, du var solen, vinden och vattnet, havet och skratten. Du var reflektionen och kontemplationen, sorgen och glädjen. Med dina prismor har du färgat och förgyllt, du har sått och du har skördat, du har influerat och uppfostrat, men plötsligt stod cancern i vägen för din fortsatta livsresa.

Du har för oss alla varit ett föredöme, aldrig klagat över den oinbjudna gäst som ockuperade din kropp. Du kände mer oro och sorg över hur andra tog dina motgångar än över din egen situation.

Du var för oss alla, den vi alla önskar vara - glad, positiv, uppmärksam, full av energi och upptåg. Vi kommer aldrig att glömma dig och du kommer alltid ha en plats i våra hjärtan. Du är vår hjälte och förebild. Äntligen har du fått lämna smärtornas och orons rike, äntligen har du fått ro.

Viktoria Vi älskar dig för evigt, vännerna på Frontit

Varma kläder till hemlösa innan kylan kommer!

Vår enfaldighet lurar in oss i skogen på Bogesund för att leta efter skogens guld, kantareller. Vi kände oss som Sveriges bönder - inget att skörda. Vi passerar Arninge och fyller korgen med köpta kantareller. När vi svänger av vid Danderyd för att leverera hälften till vår dotter Malin möter vi en hemlös med en överfylld vagn med sopsäckar. Återigen möter vi den verklighet som många lever i, hemlöshet. Jag slås av att dygnets medeltemperatur nu stadigt sjunker och att nattimmarna snart går mot nollstrecket. Vi vädjar nu till Er alla att tömma garderoberna för insamling av varma kläder till behövande.

Ni som jobbar på Frontit, koordinera era insatser på respektive kontor så att vi får maximal utdelning. Vi kommer återigen arrangera en grytafton på kontoren där vi bjuder in kunderna, inträdesbiljetten är ett varmt plagg, kläder eller skor.

Detta adresserar Frontits värdeord möjligt och ansvar.

Love you all! / Pierre