Innan det går för långt....

Telefonen ringer, i andra änden är vår dotter Malin, hon berättar att det är KAM. Jag uttrycker min glädje och säger grattis! Malin låter ledsen och säger att det var det hon trodde. Jag försöker peppa henne och säger att det är väl en kul utmaning. Hon replikerar, det måste ju fixas. Jag har svårt att ta in varför hon inte är glad över beskedet, men får då svaret, den måste bytas. Vadå bytas säger jag – det är ju en utvecklande utmaning att bli Key account manager, hon svarar - pappa det är kamkedjan på bilen jag pratar om.

Exemplet är i det lilla formatet, hur ofta händer det inte att vi pratar förbi varandra?

Drygt en vecka har passerat, jag blir mer och mer stressad, jag bestämmer mig för att ta ett personligt samtal. Jag är projektledare för en kritisk systemimplementation och bestämmer mig för att ge beställaren en öppning att avsluta detta. Jag knackar på dörren hon ber mig komma in, jag lägger ut texten kring fördelen med att anlita konsulter - om beställaren inte är nöjd kan man alltid avbryta engagemanget. Hon tittar förvånat på mig och undrar, jag förstår inte vad du pratar om? Jag replikerar, du verkar undvika mig och du initierar inga spontanmöten längre . Hennes svar kom som en skänk från ovan, ledsen – men jag har problem med min man, Bertil. Hon valde efter vårt samtal att flera gånger bjuda in mig för att lätta på trycket.

Här har vi ytterligare ett exempel som pekar på nödvändigheten att kalibrera perspektiven, ibland får det triviala följder, som i det första exemplet. Andra gånger som i det andra exemplet kunde det ha fått alvarliga konsekvenser, men jag valde att gå i konfrontation, för att få klarhet.

Var noggrann med att kolla att ni delar samma verklighet, därmed kan man undvika onödiga konflikter, tidsödande lösningsdiskussioner, komma snabbare överens mm.

Händelserna ovan adresserar Frontits värdeord skratt, jag ler fortfarande när jag tänker på Malins och mitt samtal , utmaning & ansvar, jag är glad att jag inte duckade, utan konfronterade kunden för att bringa klarhet.

Love you all! / Pierre

  

 

Mot alla odds

Grunden till den här presentationen var mitt köp av Projektstyrning, jag ville för personalen presentera min bakgrund och samtidigt ge perspektiv på mina erfarenheter. Strävan vid bygget av Frontit har varit och kommer alltid att vara – anställ folk som vågar visa sina svagheter, det är inbjudande och skapar en ”våga kultur”. Därför har den uppdaterats och används även i rekryteringsprocessen. Om ni inte orkar läsa exposén, lova att tala om för era barn att alla har svagheter, men om dom fokuserar på sina styrkor så kommer inte svagheterna stå i vägen för deras utveckling. Själv lyckades jag för att jag aldrig låtit mitt dåliga självförtroende diktera villkoren och att jag alltid tagit stort ansvar, därmed har min självtillit i takt med tiden blivit en tillgång.

Citat ur texten nedan - "ingen visste att innanför denna knopp finns en fullständig idiot"......

Exposé Bjurhager

Händerna står likt en tät regnskog i rummet, hand efter hand tas ned, röst efter röst tystnar, sist ut i ”våga svara” är Bjurhager. Läraren tittar med uppfordrande blick, året är 1960, jag har precis börjat på mellanstadiet. Jag är liten, rädd och vilsen, hennes röst följer hennes läpprörelse simultant, ”och” börjar hon, händerna placerar hon i sidorna, hon tittar ned på lille Bjurhager, hon fortsätter, hur skall nu Bjurhager kunna svara på det här när ingen annan har svarat rätt. Förödmjukelsen är total, rösten klen och svaret rätt, men det spelade ingen roll gråten satt i halsen och Bjurhager visste nu sin plats i kunskapsrummet. 1966 tog jag min ”examen”, nyexad grundskoleelev med betyg som inte gav behörighet till några fortsatta studier. 

Första jobbet att springa omkring med en pinne för att försörja geodimetern med mätpunkter gav vare sig kassan eller själen tillfredsställelse. 1967 viskade min bror till mig, hålkortsoperatör är ett välavlönat jobb, sagt och gjort jag måste bli hålkortsoperatör. Efter diverse kontakter och genomförd test i analytisk förmåga stod jag på skatteverket, men inte som hålkortsoperatör, hålkort tillhörde det förgångna. Jag var nu dataoperatör. Karriärstegen kändes nu mycket tydligare och ingen visste att innanför denna knopp finns en fullständig idiot. Jag gjorde allt för att mörka detta faktum, jag idkade kvällsstudier, jobbade mer än andra, försökte lägga dimridåer för att inte bli avslöjad, hur skall nu Bjurhager….

Ett år på skatteverket följdes av tre år på ITT Dataservice, karriären blev dataoperatör, skiftledare, programmerare, därefter ett år som anställd datakonsult, sedan 16 år med eget bolag. Både kassan och knoppen utvecklades, men i bakhuvudet fanns ”se till att du inte blir avslöjad”. 

1986 blev jag erbjuden mitt första VD jobb, utmaningen var total, 12 st utan uppdrag 11 st med uppdrag. Jag tackade nej en månad innan tillträdet, förutsättningarna var fel. Styrelseordförande tog ett enskilt samtal och förklarade mig feg. I bakhuvudet hördes ”och hur skall nu Bjurhager”, jag antog utmaningen och slet som en gris. Ett halvår efter tillträdet var alla ute i uppdrag inklusive jag själv och ekonomiansvarig, från illrött till bold black i resultaträkningen.

Året efter sålde ägarna bolaget till en koncern inom fastighet, leasing och ”konsulting”. Min frireligiösa bakgrund påbjöd - se till att ägarna får det dom betalat för. Vårt bolag var det enda bolag i koncernen som tjänade pengar och koncernen, med det passande namnet First Nordic, var ”first” ut i den stora konkursvågen 1990, läs fastighets & finanskrisen. Återigen bytte bolaget ägare, efter sex år i den nya koncernen sålde ”vi” bolaget till en norsk koncern som var på väg till Oslobörsen. Efter tre månader i den nya koncernen fick jag ta över ledningen för ytterligare ett bolag och vi gjorde introduktion på Oslobörsen.  Därefter inledde jag min karriär inom bolagsshopping, vi köpte fyra bolag som kompletterade vårt utbud och jag fick ta över ansvaret för all konsultverksamhet i koncernen, puh, ännu inte avslöjad.

1999 krävde ett antal av huvudägarna att vår verksamhet måste särnoteras på Oslobörsen, jag fick uppdraget att ”dressa bruden”. Administrativa chefen döpte skapelsen i en kreativ session till Itera, och jag i mitt stilla sinne hoppades att ingen skulle associera till den gamla sladdriga plastcykeln som körde i diket. Året efter introduktionen och som ”president” över ett norskt börsbolag mötte jag en norrman för mycket.

Åren 2000 till 2005 grundade och sålde jag och en annan entreprenör ett bolag som hette Frontwalker.

2005 – 2006 drev jag ett av mina roligaste och mest lönsamma projekt. Jag köpte ett rivningsobjekt ritat av en av Sveriges genom tidernas mest kända arkitekter, Ferdinand Boberg, som jag lät totalrenovera och bygga om från ett enfamiljs- till fyrfamiljshus och konverterade det från privatbostad till bostadsrättsförening.  

 

 

 

 

 

 

 

 

Året därpå, i februari 2007, förvärvade jag Projektstyrning, som jag namnändrade till Frontit.

Jag känner mig otroligt privilegierad, jag har som konsult arbetat inom Budget/kalkylering på Astra, fastigheter på CFD, Medlemshantering på TCO Tjänstedata, Personal (lön & administration) på ASG, Liv & Pension på AMF, Ekonomistyrning på SPP Fastigheter. Jag har arbetat som utvecklare, systemerare, projektledare, facilitator och skrivit en bok tillsammans med en docent på Linköpings universitet.

Jag har konverterat från fullständigt opraktisk (avgångsbetyg efter 17 år tillsammans med mina äldre bröder), till byggmästare. Jag fullkomligt älskar arkitektur, gamla hus och slitna fotsteg.

Jag är gift med Bitte som följt mig från 1971 fram till idag, hon har aldrig muckat med mig när jag tumlat mig igenom sömnlösa nätter. Hon har bara sagt lite försynt när jag har lugna stunder, du borde nog tänka på hälsan - stressa lite mindre. Efter husprojektet var jag lite vilsen och hade en överläggning med Bitte - vad skall jag göra nu? Bitte ville att jag skulle söka jobb, tanken kändes främmande. Vi delar intressen som mat, vin, promenader, resor, sjön, tysta stunder, barnen och mycket mer. Vi är både mormor & morfar och farmor & farfar. Vi har tre egna barn, Martin född 1977, Malin född 1980 och Sophie född 1985. Martin och Malin är civilingenjörer från KTH och Sophie har en internationell Bachelor. Bitte är civilekonom från Stockholms Universitet och jobbar som ekonomikonsult med eget bolag.

Jag vill leva i SKUMPAns tecken (Skratt, Kostnadseffektivt, Utmaning, Möjligt, Prestigelöst och med Ansvar).

Love you all! / Pierre

PS! Till alla - kliv ur komfortzonen, du kan mer än vad du tror. DS!

Vad är hönan och vad är ägget?

Min första bil tvättade och dammsög jag varje vecka, gud vad jag älskade den bilen.
Mina föräldrar hade en lägenhet på Kungsholmen som min mamma skötte minutiöst, det var  hennes 4:e barn.
Vi hade en granne i vårt villaområde som skötte sin trädgård på ett fantastiskt sätt, han älskade sin tomt.

Mina vänner, vad är hönan och vad är ägget?

Vi lever i ett slit och slängsamhälle det gäller såväl prylar som relationer. Vid tillfälle reflektera över saker du inte använder, glöm dom och skänk dom till välgörenhet. Men glöm aldrig att underhålla dina relationer, det är ett ömsesidigt ansvar.  

Är det så enkelt som att det man slutar att vårda upphör man att älska, m a o vad kommer först hönan eller ägget?

Detta adresserar Frontits värdeord ansvar -min slutsats är att det är lättare att älska det man vårdar.

Jag önskar er alla en glad påsk.

Love you all! / Pierre

Är du ett offer för omständigheterna?

Kan vi skylla på ”omständigheterna”?
Dagarna i Marbella med tveksamt semesterväder övergår i regn, när gardinerna en tidig morgon dras isär viker det sista hoppet. Till vår glädje ser vi att prognoserna för Barcelona 100 mil bort är sol.

Vi gör en helomvändning och packar snabbt väskorna för ny destination.

Dagarna som följer blir minnesvärda. 

Vi checkar nu in på hotellet i Barcelona och finner tyvärr att vårt rum ligger mot den hårt trafikerade gatan, Bitte ringer receptionen och ber om byte - gata mot havsutsikt, ”done” – vilken känsla.

 

Vi sitter i en av barerna i La Boqueria, på bägge sidor om oss sitter asiatiska flickor som tagit in skaldjursplatåer. Jag har sett det förut, men upphör inte att förvånas. Dom sänker munnen till tallriken och petar in hela skaldjur, börjar därefter tugga och spottar sedan ut skaldjursrester. Det stör inte mig, men det som rubbar min balans är det eviga smackandet. Det som sen sker är en riktig dräpare, den unga tjejen till vänster om mig lägger av en avgrundsrap. Trots allt, en fantastisk lunch kryddad av bordsskick från en annan kultur.

 

På kvällen på promenaden från Plaza Catalonia utmed La Rambla ner mot hamnen passerar vi en biljettkiosk, Bitte observerar att dom säljer restplatser till semifinalen mellan Chelsea och Barcelona. Efter mycket köande och väntande står vi med varsin biljett till en match som andra beställt ett halvår innan avspark, det känns som att vi vunnit högsta vinsten.

 

Dagen därpå radas intrycken upp som pärlor och avslutas på stadion tillsammans med 70 tusen hysteriska Barcafans, 13 tusen var Chelseafans. Barcelona vann med 3-0 och mina hörselgångar rensades från allt inklusive hammaren och städet. En fantastisk upplevelse som vi helt otippat snubblade över.

 

Låt mig konkludera, vi lät inte omständigheterna i Marbella förstöra vår vecka, dagarna i Barcelona är något vi sent kommer att glömma.    

 

Skyll inte på omständigheterna, tag kommandot, oavsett om det är privat eller i jobbet.

 

Det adresserar Frontits värdeord möjligt, utmaning och ansvar

 

PS! Penicillinet var resultatet av olyckliga omständigheter i ett laboratorium, men värt att förvalta. DS!

☺

 

Love you all / Pierre

Kraften i "förlåt"

En överraskande reaktion från en projektmedlem försatte mig i gungning, jag kände mig kränkt och agerade omoget.

Vi var mitt i implementeringen av ett nytt administrativt system. Tidsschemat var pressat och mina arbetsveckor var under många månader 100 timmar i veckan. Varje kväll / helg så uppstod störningar på grund av slarv från IT-DRIFTEN. Då detta alltid hände utanför kontorstid var jag tvungen att själv korrigera felen, jag informerade löpande om åtgärderna. En dag blev teknikern ifråga rasande och spårade ur totalt, jag bad honom fara åt he…...
I enrum funderade jag över det inträffade och tog beslut om reträtt. Jag gick in till honom och bad om ursäkt,  jag hade ju oinbjudet lagt mig i hans jobb. Jag avslutade med en önskan om fortsatt samarbete och lovade samtidigt att det inte skulle hända igen. Efter det mötet var vi som ett radarpar, tillsammans gav vi allt för att klara produktionsstart.

Min rekommendation är - lös konflikter, kapsla inte in dom, nyckla upp låsta situationer. Släpp prestigen även om du inte ensam är upphovet till konflikten. Säg förlåt och sträva efter att bringa klarhet.

Detta adresserar Frontits värdeord Prestigelöshet.

Love you all! / Pierre

 
 
 

 

Mod, blod, svett & framgång

Efter 1,5 år som byggmästare hamnade jag i ett existentiellt vakum, vad skall jag fylla mina dagar med? Bitte ville att jag skulle söka jobb, jag kände mig helt främmande inför den tanken. Beslutet som låg närmst till hands - jag startar ett nytt konsultbolag. Jag plitar snabbt ihop en rudimentär affärsplan och med den under armen inleder jag operation "rekrytering", namnet är redan klart "Frontit". I de första två intervjuerna får jag samma svar - "köp Projektstyrning, det behöver en ny ägare". Jag sätter mig i överläggningar med min kompis Power Point och plitar ihop en presentation som skall bli min eventuella regeringsförklaring. Vid första mötet träffar jag de anställda, dom f.d. delägarna och nu låg bolaget hos konkursförvaltare. I mötet ber jag om ett uppföljande enskilt möte med samtliga. I dessa möten uttalade jag "det jag tänker göra nu, kan du göra, varför gör du inte det"? Ingen räckte upp handen! Ur dessa möten formades en handlingsplan som jag sedan presenterade för personalen. Jag fick direkt mothugg på "Projektstyrning skall gå från 11 till 20,40, 80 anställda inom 4 år." En av "projektstyrarna" som var fullmatad av teorier framhärdade, för att lyckas måste man börja med visionen, sedan strategin och därefter handlingsplanen. Men problemet var inte erbjudandet och positionen på marknaden, problemet var att det saknades "käk" på bordet.

Kampen som startade var av många facetter, bolaget saknade kapital, vi disponerade en yta av 1050 kvm på sju konsulter. Det stod en gammal leasingbil på bakgården som en f.d. VD haft och bara släppt nycklarna i knäet på bolaget. Färgen flagade i såväl tak som snickerier i Villan, verandan läckte in vatten. I bokhyllorna stod gammal managementlitteratur, på skrivborden stod djupa bildskärmar som liknade 3270 terminaler. Bolaget hade en ouppklarad tvist med en f.d. delägare och bolaget hade ett borgensåtagande som illegalt hade ställts ut. Det kändes som här behövs såpa, rent vatten och nya tag.

Jag sa upp två personer, kostnaden tog jag själv. Två personer valde att sluta. Vi var då nere i sju konsulter, en nyanställd marknadschef som inte under första året fick någon lön från bolaget, det åtagandet tog jag själv. Personligen tog jag inte ut någon lön under första året och gick samtidigt in med mer kapital. Borgensåtagandet med banken bestred jag och vann, tvisten med den f.d. delägaren besvarades med ett erbjudande från min sida, det antogs inte. Erbjudandet stängdes och en flerårig tvist följde. Bilen såldes på begagnatmarknaden och lokalerna renoverades upp utan att belasta bolagets ekonomi. den kostnaden tog jag själv. Kontorsytan minskades med 750 kvm genom andrahandsuthyrning. Nya datorer införskaffades och litteraturen i bokhyllorna erbjöds kostnadsfritt till personalen. Nya löner för samtliga anställda förhandlades fram, konsulten som var inhyrd för att sköta ekonomi och löner sas upp. En administratör anställdes som tog löner, ekonomi, administration och växel. Konsulter började anställas på löpande band och följden blev spretiga lönevillkor. Vartefter vi växte, växte också administrationen med påföljd att allt blev försenat och när det levererades innehöll det ofta felaktigheter.

2009 fick jag svininfluensan som tyvärr skickade mig in i respiratorn på Danderyds Sjukhus, det resulterade i fyra månaders sjukfrånvaro. 2010 lämnade jag över rollen som koncernchef till vår vice vd. 2012 gick stafettpinnen vidare till vår nuvarande koncernchef Anneli Angeling. Ett vinnande koncept har varit vår starka lokala närvaro, dotterbolag som drivs av lokala ledare med djup kunskap om sin region, grundfundamenten har byggts på välutbildade seniora konsulter som har passionen och förmågan att driva hållbara förändringar ute hos våra kunder.

Jag känner en oerhörd stimulans över det fantastiska bolag vi tillsammans skapat. Vi är besjälade av det som Frontit står för, "det är inte i labbet som industrin revolutioneras, det är på fältet", Percy Barnevik sa på sin tid. 10% är strategi och 90% är verksamhet, det bekräftar vår tes att det är i verkligheten det händer. Jag känner tacksamhet över att få tillträde till alla rum på Frontit, jag känner mig som en privilegierad gäst som behandlas kungligt. Det finns en glädje, en entusiasm, ett driv och "ett djävlar anamma" som vi alla skall vara stolta över. 

I allt detta har jag haft en mentor och en coach som trots sina tio år yngre läxat upp mig, uppfostrat och outtröttligt väglett mig, jag bugar och tackar Anneli.

Tack för ordet & tack för ett fantastiskt 2017 (189 milj), i år 2018 kommer vi att stänga böckerna med 240 milj i omsättning att jämföras med 13 milj innan ägarbytet 2006. Den årliga tillväxten har snittat på 24%.

Inför 2018 – Frontit, "på det bara" – sitt inte labbet, det är i verkligheten det händer. 

Detta adresserar Frontits samtliga värdeord Skratt, Kostnadsmedvetenhet, Utmaning, Möjligt, Prestigelöshet & Ansvar (SKUMPA)

Love you all / Pierre 

AKUT

……..små signaler om att allt inte står rätt till övergår efter ett par dagar i ett akut tillstånd. När situationen accelererar tömmer jag kroppen på allt inom loppet av 10 timmar. När jag mitt i natten efter ett badrumsbesök är på väg att svimma ringer vi läkare. Hans ordination är ”du måste återställa vätskebalansen” annars måste du in på sjukhus för att läggas på dropp. Han ger mig medikament och strikta förhållningsorder vilket skall stoppa dränaget .

Några dagar innan har vi gjort sällskap med två guider, en som transporterar oss och en som inviger oss i Sydafrikas historia. Efter flera timmars oavbruten faktaspäckad, dramaturgisk beskrivning tar vi riktning mot en av kåkstäderna, den ligger vid en av infarterna till Kapstaden. Guiden med bilen lämnar inte bilen. Vi, Bitte jag och den andre guiden fotvandrar genom alla dessa gator. I mina öron låter skjul som en bättre beskrivning än kåkar. Vi gör ”nedslag” i diverse olika hem och jag får respektive värds tillåtelse att ta bilder. Det vi möter ser snarare ut som koncentrationsläger än bostäder. Vi frågar guiden varför det är så mycket sopor överallt och hans svar är att det skapar jobb. Omskakade lämnar vi nu dagens upplevelser. Guiden säger att det bor 1,7 miljoner människor i kåkstäderna runt Kapstaden. Familjer väljer ofta att skaffa upp till 20 barn, i ett skjul kan upp till 3 generationer bo och skjulen är mindre än vårt hotellrum.

Allt detta skapar perspektiv, tänk på vår vardag - vi har rent vatten, utbildning för alla, ren luft att andas, sjukvård, ett hyfsat fungerande välfärdssystem utan korruption.

När jag reflekterar över vad vi upplevt de senaste dagarna, känner jag en stolthet och en djup tacksamhet över Frontits bidrag till en bättre värld. Vi finansierar Afganska flickors årliga skolgång, hitintills 650 skolår och Indiska kvinnors möjligheter att starta företag, hitintills 197 nystartade företag, detta ökar ju fler anställda vi blir. 2018 bekostar vi 151 flickor i skola och 43 nya småföretag i Indien.

Kampen fortsätter, det finns många därute som behöver hjälp till självhjälp, det rimmar med vårt företags värdeord Ansvar.

Jag frågade Guiden, hur kan vi lyfta dessa människor ur denna misär? Hans svar var UTBILDNING.

Love you all / Pierre