En kanelbulle och en kopp kaffe sitter fint på min väg från Saltsjöbaden till Stockholm. Kommer genom tunneln till Sveavägen, svänger höger, rullar Kungsgatan ner mot Stureplan. Passerar en hemlös som går Kungsgatan upp, hans skor består i stort sett bara av sulorna, resten av ovanlädret existerar knappt. Stannar för rödljus när en djärv tanke infinner sig, han får mina skor. Jag gör en snabb U-sväng, korsar heldragna linjer, kör förbi mannen och gör ytterligare en U-sväng. Hoppar ur bilen, snör upp mina skor, ropar till mannen - du får mina skor. Jag inser att jag själv kommer vara utan, men Bitte kan komma ner med andra skor till mig när jag kommer hem. Det kan ju se skumt ut att jag bara går i strumplästen till porten, någon granne kan tro att jag blivit galen. Döm om min förvåning när mannen tackar nej, jag vädjar, men nej, han vill inte ha dom. Lomar in i bilen och i färden hem slås jag av, kan det vara så att nya skor skulle förstöra hans möjligheter att be om pengar, eller var han för stolt för att ta emot skorna. Vad vet jag? Jag hoppas han inte förfryser fötterna och att han tar emot hjälp från någon annan.
Jag försökte ta mitt ANSVAR och trodde det var MÖJLIGT, men han tackade bestämt nej.
Love you all! / Pierre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar