När rädslan att dö kväver oss till döds

Natten är ett helvete, magsyran köar med den dåliga andedräkten, att ”ligga i högläge” trycker ner magsyran, temporärt ger det tillfällig lindring. Dagen innan har vi haft en kort intro till ledningskonferensen med efterföljande middag. Vi gick och la oss i tid och plötsligt gör hela kroppen uppror, jag vet inte vad som pågår, det enda jag vet är att jag dirigerar inte händelseförloppet. Jag skyndar nedför trappen, rusar genom köket, slänger mig ut för att i konvulsioner tömma magsäcken. Peter kommer med vatten och en handduk. Nu är jag dressad för en ny dag, magsyran är borta och jag mår fint. Slänger i mig några huvudvärkstabletter konferensen kan börja. Jag frågar förvånat Peter – ”hur kan du sitta här med en presumtiv smittbomb”, han replikerar om du smittar har du redan gjort det, nu är det ändå för sent, året är 2009...........

Dom efterföljande månaderna slet alla på Frontit för att klara utmaningarna, finanskrisen var ett faktum och utanför dörren härjade svininfluensan och tog sina offer. Själv hamnade jag på Danderyds sjukhus. min familj var min sida i skift, dom gjorde en heroisk insats. Dom smorde in mina fötter och händer med olja. Pussade på mig, pratade med mig, läste dagens industri. Detta pågick under hela sjukhusvistelsen, när jag var inkopplad på respiratorn, låg i dialysmaskinen, låg och svamlade i febertoppar och även när jag låg som en pundare på avgiftning på avdelningen drygt tre veckor senare.

I efterhand kan man konstatera, utan personalen på D-sjukhus och familjen hade jag inte levt idag och utan personalen på Frontit hade jag inte haft ett företag att gå tillbaka till.

Året är nu 2020, coronaviruset härjar, pandemin är ett faktum. Skillnaden är att samhälle efter samhälle, nation efter nation stänger ner, protektionismen skördar sina offer. Pakistan har just deklarerat att dom inte kan göra som dom rika nationerna, befolkningen är så fattig att fler skulle dö av svält än av Coronaviruset. Jag är ingen epidemiolog, men jag ser med fasa vad som händer runt omkring oss. Skadeverkningarna av denna hysteri tar orimliga proportioner, vem vet vad som är farligast viruset eller paniken. Var tog pressetiken vägen, var tog ansvaret för allas reaktioner vägen.

När DN:s chefredaktör på lösa grunder underkänner svenska myndigheter är det djupt bekymmersamt. Den våldsamma kritiken mot arbetet mot spridningen av coronaviruset visar hur kunskapsföraktet nu breder ut sig i Sverige, skriver professor Johan von Schreeb. https://www.svd.se/johan-von-schreeb-wolodarski-bidrar-till-kunskapsforaktet

Igår fick vi ett informationsblad från Folkhälsomyndigheten när vi passerade tullen på Arlanda, rubricerat "Om det nya coronaviruset - Covid-19" - De allra flesta blir lindrigt sjuka med hosta och feber som går över av sig självt, men en del blir allvarligt sjuka med andningssvårigheter och lunginflammation. Viruset överförs genom nära kontakt med en sjuk person eller när denne hostar eller nyser, så kallad droppsmitta. Symtomen är ofta lindriga och kommer vanligtvis cirka 5 dagar efter att man blivit smittad, men det kan vara längre eller kortare.
.
Vad du än gör, ta ditt ansvar, skaffa dig kunskap genom att ex.vis gå in på folkhälsomyndighetens hemsida, skippa medias rapportering. Det enda positiva med det som just nu händer är att vi gör en trycktest på det moderna samhället, låt oss dra erfarenheter av det.

Citat Dagny 107 år "vägrar oroa sig - dör jag så dör jag". Trots det som hände mig 2009 instämmer jag med Dagny.


Till er alla - "take care" love you all! / Pierre