Efter uträttat värv hos passpolisen på Kungsholmen, väljer jag att ta en promenad i min barndoms park, polishusparken. Helt plötsligt flimrar en skuldkänsla förbi. Jag var 5 år och till min glädje såg jag en fågelunge på gräsmattan, jag bestämde mig för bli kompis med den, intresset var inte ömsesidigt, fågelungen gjorde allt för att undkomma mig. Efter en kort jakt försvann den in mellan hjulparen på en långtradare som stod parkerad. Jag gjorde allt för att locka ut ungen, men när chauffören kom vågade jag inte prata med honom om fågelungen, när han kör därifrån ligger ungen platt på marken. Jag faller gråtandes ner på knä och ber Jesus förlåta mig. Jag gräver en grop, lägger fågeln i gropen och lägger tillbaka jorden, reser sedan ett kors med hjälp av några avbrutna pinnar. Gud vad jag mådde dåligt, händelsen etsade sig fast i minnet, där den än idag gör sig påmind.
67 år efter händelsen i Polishusparken, närmare bestämt för ett par dagar sedan hade jag en överläggning med Anneli över telefon, vi avslutade samtalet med - då ses vi på Bromma på tisdag för avfärd till styrelsemötet i Malmö.
Igår ringde en granne och bjöd in Bitte och mig på middag på tisdag, jag bad att få återkomma då jag måste kolla med Bitte (min administrativa chef), hon svarar reptilsnabbt - men då är du i Malmö!
Händelsen på Kungsholmen försvinner aldrig ur minnet, men Malmö mötet tog bara 24 timmar.
Vad är det som händer, behöver jag käka bromsmedicin för att stoppa eroderingen.
Hösten är i antågande och med den långbyxor, strumpor och skor och en massa måsten, men må minnet gymnastiseras, för vad skulle hända om Bitte inte fanns?
Jag ser fram emot hösten och möta samtliga på vårt älskade Frontit.
Love you all! / Pierre
